II, ha varit utan nämnvärd verkan. Vid sitt första uppträdande i hvarje land stodo zigenarna under en "konung" (dakar). Numera väljes en höfding för hvarje särskild stam. Jämte höfdingen har stammen vanligen en s. k. zimut, en gammal kvinna, hvars råd alltid skall inhämtas vid hvarje viktigt företag. Antalet samtliga zigenare kan ej med säkerhet uppges. Endast i Ungern har (1893) företagits en noggrann räkning af dem, som gaf till resultat 274,940 pers. (se Ungern, sp. 1020). Andra, mindre exakta uppgifter föreligga för Rumänien, 200--250 tusen, Europeiska Turkiet (1903) 117 t., Asiatiska Turkiet 67--200 t., Serbien 41 t., Bosnien och Hercegovina 18 t., Grekland 10 t., Böhmen och Mähren 13 t., Tyskland 2 t., Frankrike 2 t., Brittiska öarna 12 t., Italien 32 t., Spanien 40 t., förra ryska riket 58 t., Polen 15 t., Persien 15 t., Transkaukasien 3 t. Gissningsvis uppskattas antalet i Afrika, Amerika och Australien till 135 à 166 t. Zigenarnas sammanlagda antal skulle således möjligen kunna uppskattas till omkr. 1 ¼ mill. H. A.* Zigenarna i Norden. Redan 1417 visade zigenarna sig i norra Tyskland utanför Hamburg, Lybeck och några andra Östersjöstäder. Den äldsta kända urkund ang. zigenarna i Danmark är ett af konung Jakob IV i Skottland till konung Hans i Danmark 3 juli 1505 skrifvet rekommendationsbref för "grefve Antonius Gagio från Mindre Egypten", som med sitt "stackars kringirrande folk" önskade bege sig till Danmark. Om "grefve Antonius" verkligen kom till Danmark, är ej kändt, men säkert är, att zigenare ej långt därefter funnos i landet. 1511 passerade en "junker Göran från Egypten" staden Slesvig, och 1512 hade de redan hunnit Sverige. Olaus Petri berättar nämligen i sin svenska krönika, att "tatare" det året kommit hit i landet och till Stockholm, med tillägg, att förr hade de aldrig varit här. I Norden fingo de efter tyskt föredöme tidigt benämningen tattare (tatare, tartare, da. o. no, tater). Under 1500-talet vandra de sedan omkring i skilda delar af Sverige; 1579 finnas de ha besökt Norrland, och 1584 omtalas de första gången med säkerhet på Finlands fasta land (de kallas där mustalainen, "de svarte", i vissa trakter af Österbotten lätti), dit de antagligen kommit från Sverige. Både världsliga och andliga myndigheter ansågo sig snart böra vidtaga åtgärder mot dem. Redan 1525 uppmanade konung Gustaf biskop Magnus Sommar i Strängnäs att tillse, att tattarna snart måtte komma ur landet; dock skulle de enligt ett några veckor äldre bref fritt få föra med sig allt hvad de innehaft vid sin hitkomst. Ett dylikt tillägg finner man ej antydt i några förteckningar öfver egendom, som längre fram i samma årh. blef zigenarna fråntagen. Men ej endast deras egendom, utan äfven deras frihet var i fara. Johan III hotar 1576 och 1579 att, om de ej skyndade sig bort, skulle de fängslas och skickas att arbeta i Sala grufva. 1583 tvingades zigenare att arbeta vid grundläggningen af en ny byggnad vid Kungsör. I verkligheten likgiltiga för religionen, ha zigenarna alltid önskat få sina barn döpta och det ej minst för att i dopsedeln ha ett bevis, att barnen äro kristna och födda i landet. Kyrkans myndigheter, som ansågo ett dylikt dop vara ett missbruk af sakramentet, stötte dem dock till en början alldeles ifrån sig. "Med tartare skall prästen sig intet befatta, hvarken jorda deras lik eller kristna deras barn", dekreterade 1560 ärkebiskop Laurentius Petri, och ett prästmöte i Linköping 1594 tillade, att deras sjuka ej finge besökas, deras äktenskap ej af kyrkan helgas. Brott mot dylika stadganden medförde ej ringa ansvar. En kyrkoherde i Dingtuna, som 1597 låtit tattare erhålla nattvarden, vardt afsatt. Regeringen sökte under 1600-talet genom en barbariskt sträng lagstiftning bli tattarna kvitt. Ett k. plakat af 28 juli 1637 förvisade dem inom viss dag ur riket och ålade myndigheterna i orterna att, om några efter sagda datum anträffades, "låta dem strax gripa, hvad gods de medföra afhända och så många karlar där bland äro utan vidare rättegång upphänga och till lifvet straffa, hvarjämte undersåtarna förbjödos att hysa och härbärgera några tattare efter ofvannämnda dag eller föra dem in i riket". "Ordning och stadga om tiggare och fattiga" af 28 febr. 1642 var i så fall något mildare, att den stadgar, att väl hvarje kringstrykande tattare skulle tillvaratagas och anmälas, men endast den, som fanns öfvertygad med tjufveri eller annan otillbörlig akt och missgärning, skulle straffas till lifvet, de öfriga drifvas ur riket. "Komma de sedan igen, skola de fasttagas och föras till nästa slott att där arbeta i järn vid vatten och bröd." Äfven denna förordning visade sig kraftlös. Enligt 1686 års Kyrkolag (kap. 3, § 9) skulle "tartare" på begäran få sina barn döpta och föräldrarna förmanas att sätta sig ner på en viss ort, låta sig undervisa i den kristliga läran och träda till Guds församlings gemenskap, eller i vidrigt fall lämna barnen kvar, "hvilka våra ämbetsmän skola låta försörja". Man började ock dädanefter i lagstiftningen göra skillnad mellan zigenare, som nyligen inkommit och icke bosatt sig, och sådana, som någon tid varit i riket. Enligt resolution på allmogens allmänna besvär 1 aug. 1727 "blef dem, som sig för detta nedsatt uti städer och drogo borgerliga besvär, icke förbjudet att resa till marknaderna, allenast de icke foro gård från gård på landsbygden, då sådana intet borde hysas af allmogen utan vid 10 dal. smt vite angifvas". Och förordn. 24 mars 1748 bestämde, att nyligen från utrikes orter inkomna tartare, som ej på något ställe satt sig neder att idka någon loflig näring, strax skulle ur landet förjagas och, om de därefter åter smöge sig in, med spö eller ris afstraffas samt åter utköras. De däremot, som någon tid sig i riket uppehållit och uti stad öfvade loflig näring, borde som andra invånare där vistas, hvarjämte 1727 års stadgande om marknadsbesök upprepas. K. br. 17 nov. 1772 dömde kringströfvande zigenare till straffarbete, och om sådant ej hjälpte till de i 1748 års förordn. stadgade straff. Enligt nu gällande bestämmelser ("Lag ang. förbud för vissa utlänningar att här i riket vistas" af 14 sept. 1914) skall utländsk zigenare vid ankomsten till riket eller omedelbart därefter af polismyndighet afvisas eller, om han där inkommit, utvisas. De inhemske zigenarna torde vara bofasta och uppgå efter hand i massan af landets inbyggare. Blott så mycket af fädernegryet ligger ännu i dem, att de ej kunna låta bli att prångla