med hästar och att marknadsresor äro deras käraste nöjen. Skojare och valackare äro också namn, som allmogen med anledning däraf tillägger dem. Enligt utdrag ur husförhörsböckerna funnos 1880 i Sverige 132 zigenare (59 mankön och 73 kvinnkön), däraf nära hälften (63 pers.) i Älfsborgs län, en siffra, som dock antagligen varit större. Huru stort deras antal f. n. är, känner man ej. Antalet zigenare af oblandad ras torde dock ej kunna var särdeles stort. Wbg.* Äfven i Danmark är zigenarnas historia en rad af utvisningslagar och andra straffbestämmelser, börjande med Kristian III:s utvisningsorder 1533. Ännu så sent som 1897 förbjödos utländska tattare att söka sin utkomst genom att fara omkring i landet. Med dessa utländska zigenare i Danmark bör ej förväxlas de inhemske tattarna (se om dem Natmandsfolk). -- I Norge sammanfattas utländska zigenare (zigeuner, tater, splinter, storvandringer) och deras afkomlingar samt inhemska kringstrykande lösdrifvarband (meltravere, småvandringer) under det gemensamma, ända sedan 1100-talet kända namnet fanter (eg. fotgängare). Fanterna hade i början af 1700-talet blifvit en verklig landsplåga, trots utvisningspåbud, stränga straffbestämmelser och riktiga klappjakter. I följd af Eilert Sundts (se denne) efter inträngande studium 1850--56 publicerade berättelser om dem beviljade stortinget under flera år anslag för att skaffa dem laglig sysselsättning och uppfostran. Ännu 1896 uppgafs antalet kringstrykande till 3,859, men däraf voro de egentlige zigenarna i minoritet, och endast af dem har antalet under senare tid minskats. De kunna ej uppskattas till mer än några hundra. För att om möjligt utrota fanterväsendet arbetar under kyrkoherde J. K. S. Walnums ledning en landsförening "til modarbeidelse av omstreifervæsenet", som upprättat barnhem (f. n. 3) och en arbetarkoloni för hela familjer (1908; vid Svanviken, se d. o.) samt medelst anslag af stortinget (sedan 1909 12,000 kr. om året) bygger bostäder åt dem, som en tid vistats vid denna koloni; samma ändamål afser en lag om lösdrifveri, tiggeri och dryckenskap, som trädde i kraft 1907. Zigenarspråket (romaní čib, "romska") delar sig i en stor mängd för hvarje land olika dialekter, hvilka alla, oaktadt stark uppblandning med de särskilda ländernas språk, omisskännligt röja sitt gemensamma med de nyindiska språken, särskildt dardui-målen (se Dardistan), besläktade ursprung. Af dessa dialekter, hvilka icke ha något att skaffa med de särskilda ländernas "rotvälska", "judtyska", "slang", tjufspråk o, d., äro de asiatiska och afrikanska ytterst litet kända, men 13 europeiska (turk.-grek., rum., ung., böm., ty., po., ry., fi., skandin., eng., it., bask., sp.) ganska fullständigt genom ordsamlingar, grammatik, språkprof och vetenskapliga bearbetningar (företrädesvis af Miklosich). Flera af dessa munarter afvika betydligt från hvarandra. En ungersk zigenare kan blott med möda förstå en tysk och alldeles icke en engelsk eller spansk. Den sistnämnda dialekten har skilt sig mest från de öfriga, i det att böjningen blifvit till stor del rent spansk. F. ö. ega zigenarna stor fallenhet för språk och tala öfverallt utom sitt eget äfven landets språk och ofta flera andra. Den enda litteratur, som finns, är sagor och sånger, till en del öfversatta från andra språk, samt öfversättningar af några kapitel ur evangelierna. Den ojämförligt viktigaste, renaste och bäst kända dialekten är den turkisk-grekiska, som därför ensamt af ses i den följande beskrifningen. Vokalismen består blott af a, e, i, o, u (i regel korta) och af inga diftonger. Konsonanterna äro: k, g, ch, h; t, d; p, b, f (eng.) w; n, m; r, l; s, z (blott i förbindelsen zd); palat. č (tj), š (ʃ), ž (S, blott i dz</i); aspir. kh (utt. ofta kch), dh, ph (pch); j saknas i äkta indiska ord, men alla konsonanter förekomma vid böjning och afledning muljerade (se d. o.), uttryckt med j. Accenten ligger i äkta ord i regel på ultima. Genus är tvåfaldigt, mask. och fem. Obestämd artikel är räkneordet jek; den bestämda är nom. sing. mask. o. fem. i (af grek. ὁ, ἡ), pl. mask. och fem. o, ack. öfverallt e. Subst. ha i bägge numeri (dual saknas) tre kasus (nom., ack., vok.), härstammande från den äldsta (prakrit-) perioden, samt fyra yngre med postpositioner: -te, -de (motsv. lok., dat. m. m.), -ke, -ge (dat., tempor. m. m.), -tar, -dar (abl.) och -sa, -dža (instrum.). Många ord ega äfven en ursprunglig lok. på -e, och abl. på -al. Mask. ändas i nom. sing. på -ó (af sanskr. -a) eller (med bortfall af detta) på konson., t. ex. rakló, gosse, manuš, människa; fem. på -i (af sanskr. -ā) eller (med bortfall) på konson., raklí, flicka, dzor, skägg. Öfriga kasusändelser äro: mask. sing. vok. rakl-é (manuš-é), ack. rakl-és, pl. nom. rakl-é, vok. -á, ack. -en; fem. sing. vok. rakl-í (džor-í), ack. raklj-á, pl. nom. vok. raklj-a, ack. raklj-én. Postpos. läggas till ack., formerna -de, -ge, -dar, -dža till pl., t. ex. mask. lok. sing. raklés-te, pl. raklén-de, fem. instrum. rakljá-sa, pl. rakljén-dža. Den felande genit. uttryckes (liksom i flera andra, och ofta i slaviska, språk) genom ett relationsadj. med suffixet -koro, t. ex. čibja-koro (af čib, språk), språklig, språk-, raklén-gero, barna-, barn-. Adj. ändas i sing. mask. nom. på -ó, ack. -e, fem. nom. och ack. -í, plur. öfverallt -e. Kompar. bildas med suff. -der (baró, stor, baredér) eller oftare med adv. po, mer, superl. med artikeln framför komp. Räkneorden äro: 1 jek, 2 dui, 3 tri, 4 štar, 5 panč, 6 šov, 7 eftá, 8 ochtó, 9 enja, 10 des, 11 des-u-jek, 20 bis, 30 trianda, 40 du-vár-biš, 50 panč-vár-deš, 60 tri-vár-biš, 100 sel; jek-to, 1:a etc. -- Pron. person. äro: me, jag, man, mig, amén, vi, oss; tu, du, tut, dig, tumén, I, er; ov, han, les, honom, oi, hon, la, henne, ol, de, len, dem, böjda med postpos. som subst., láte, åt henne, léndža, med dem. Possess. äro: miró, min, tiró, din, maró, vår, tumaró, er, leskeró, hans, lakeró, hennes, lengeró, deras, fem. mirí etc. Verbet har följande former: imperat., pres., imperf., preter. och pluskv. Stammen synes i imperat.: ker, gör!, ker-én, gören!, dza, gå!, pl. džan, pass. kérd-jov, pl. kérdjovén. Personaländelserna äro för pres. akt.: sing. 1 ker-áv l. ker-áva (dža-v, džáva), 2 ker-és (dž-és), 3 ker-él (džél), pl. 1 ker-ás, 2 ker-én, 3 ker-én, pass. kerdjov-áv (a), kerdjov-és etc. Preter. är ett particip med ändelser af roten as, vara: sing. 1 kerdjóm, 2 kerdján, 3 kerdjás, pl. ker-djám, kerdján, kerdjé; pass. sing. kérdil-jóm, kérdil-ján