- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 33. Väderlek - Äänekoski /
791-792

(1922) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Zink (kemi) - Zink, Zinka (musik) - Zobten

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

huvudsak densamma som i de gamla zinkretorterna, och strömmen används blott för materialets upphettning. Metoden har särskildt i Sverige sedan sekelskiftet utarbetats af G. De Laval och sedan 1910 af Trollhättans elektrotermiska a.-b., i hvars smältverk zink (jämte något bly, koppar och silfver) erhålles på följande sätt. Den rostade zinkmalmen, blandad med reduktionskol, matas kontinuerligt in i en elektrisk ugn (af omkr. 750 kw.). Håller malmen koppar och silfver, bildas däraf en skärsten (se d. o.), som tills. med slaggen tid efter annan aftappas ur ugnen och tillvaratas. Zink och bly utreduceras och öfverdestillera i en kondensor. Den häri (delvis till ett pulver) förtätade metallen föres omedelbart till en roterande ugn, i hvilken den samtidigt utsattes för värme, tryck och gnidning, hvarigenom metallkornen fås att flyta ihop, så att produkten kan aftappas och gjutas i kokiller för att sedan bearbetas till raffinadzink eller finzink på förut angifvet sätt. Kapaciteten pr ugn af den angifna storleken uppges till omkr. 11 ton malm pr dygn, och man har lyckats nedbringa metallförlusten till 8 à 10 proc., medan den äldre retortmetoden är en så ofullkomlig process, att 10-25 proc. af malmens zinkhalt gå förlorade. Den elektrotermiska metoden lämpar sig särskildt för s. k. komplexa malmer, hvilka utom zink hålla äfven bly, koppar och silfver. - Den elektrolytiska metoden har haft att kämpa med den svårigheten, att metallen har stor benägenhet att utfalla som lucker zinksvamp (hvilken endast med stora förluster kan nedsmältas). Den kräfver en badspänning af 4 volt. Metoden har på sista tiden upptagits af några amerikanska zinkhyttor. Vid förarbetning af zinkblände rostas detta försiktigt och utlakas med utspädd svafvelsyra, hvarefter den erhållna zinksulfatlösningen på kemisk väg omsorgsfullt renas från järn, mangan, koppar, kadmium och slutligen elektrolyseras med aluminiumkatoder och blyanoder. Härvid kan man direkt erhålla finzink, med 99,8 proc. zink, i så kompakt form, att den kan nedsmältas i flamugn. Zinkmetallen utmärkes af en egendomlig blåhvit färg och är mindre hård än koppar. Dess eg. v. är 6,9-7,2. Dess elektriska ledningsförmåga är 29 proc. af silfrets. Gjuten zink är af grofbladigt kristallinisk struktur samt ganska spröd och skör, men genom upphettning till 100 à 150° blir den smidig, så att den vid nämnda temperatur kan valsas, smidas och dragas till tråd, hvarefter smi- digheten bibehålles äfven vid vanlig temperatur. Upptäckten af detta förhållande, genom Hobson och Sylvester 1805, har varit af utomordentlig betydelse för metallens användning. Zink smälter vid 419° och kokar vid 920°. På grund af den relativt låga kokpunkten är zink en af de få metaller, som utan svårighet kunna destilleras. Då smält zink upphettas till kokning i luften, tänder sig zinkångan och brinner med lysande blågrön låga till en tjock, hvit rök af zinkoxid. I fuktig luft öfverdras metallen med en tunn hinna af basiskt zinkkarbonat, som skyddar metallen för vidare inverkan. Af denna anledning kan man skydda järn för röstning genom att öfverdraga det med zink (s. k. "galvaniseradt järn"; se Förzinkning). Näst mangan är zink den starkast elektropositiva af de tunga metallerna (se Spänningskedja) och har af denna anledning af gammalt användts i galvaniska element. Den är af samma skäl en starkt väteutdrifvande metall. Dock angripes ren zink blott långsamt af syror, men oren zink löses lätt i saltsyra och svafvelsyra med vätgasutveckling; i salpetersyra med utveckling af kväfoxidul eller kväfoxid alltefter utspädningen. Äfven i kaustika alkalier löses zink långsamt under vätgasutveckling. Zink hör till de tvåatomiga metallerna och är närmast släkt med magnesium. Dess atomvikt, som tecknas Zn, är 65,37. - Med syre ger metallen zinkoxid, ZnO, ett hvitt pulver, som vid upphettning antar gul färg, hvilken åter försvinner vid afsvalning. Oxiden nyttjas under namnet zinkhvitt till hvit målarfärg, som framför blyhvitt har företrädet att icke gulna eller svartna i svafvelvätehaltig luft och att vara föga giftig. Zinkhvitt beredes i stort genom förbränning af zinkångor. På detta sätt framställd zinkoxid har sedan äldre tider kallats zinkblommor (flores zinci), nihilum album ("hvitt intet") och lana philosophica (se Oxidum zincicum, sp. 1187, samt Tutia). Zinkoxid ger med syror salter, hvilka i allmänhet äro färglösa, kristallisera väl, ha sammandragande, vidrig smak och äro lindrigt giftiga. Af salterna äro zinksulfat och zinkklorid viktigast. Det förra, som kallas "hvit vitriol", zinkvitriol (goslarit), liknar bittersalt och har sammansättningen ZnS04 + 7 H20. Det beredes i stort genom försiktig rostning af zinkblände, hvarefter den rostade malmen utlakas och lösningen afdunstas till kristallisering. Zinkvitriol nyttjas till tygtryck och till beredning af målarfärger, särskildt litopon (se d. o.). Zinkklorid, ZnCl2, erhålles, när man löser zink i klorvätesyra, afdunstar lösningen till torrhet och destillerar återstoden. Den är en hvit, delikvescent och lättlöslig massa, hvars koncentrerade lösning är starkt frätande, nära nog som svafvelsyra. Den nyttjas vid lödning, till konservering af trävirke och som antiseptiskt medel. - Zinkmetall nyttjas till plåt, som rostskyddande öfverdrag på järn (se ofvan), till tryckplåtar (se Zinkografi), ljuskronor, lampfötter, ornament, i galvaniska element, till elektrisk ledningstråd och till metall-legeringar. Under Världskrigets allmänna metallnöd fick zink ofta ersätta andra metaller. Zinkproduktionen uppgick 1913 till nära l mill. ton, däraf 32 proc. i Förenta staterna, 28,4 proc. i Tyskland och 19,8 proc. i Belgien. Priset pr 100 kg. utgjorde 1913 omkr. 35 kr. K. A. V-g. Zink, Zinka (ty. zinke, zinken, it. cornetto, lat. lituus), mus., ett föråldradt blåsinstrument af trä med fingerhål (vanligen sju, hvaraf ett bakpå) och trumpetartadt munstycke (ej att förblanda med vår tids kornett, som är ett mässingsinstrument). Man skilde mellan cornetto diritto (rak z.; fig. 1), med påsatt munstycke och klar klang, c. muto (stilla z.; fig. 2), med munstycket svarfvadt tills, med röret och mild klang, samt c. curvo (krökt z.; fig. 3), med kärf klang, alla med omfånget a-a2, hvartill kommo den en kvart högre cornettino (liten z.) och den en kvint lägre cornetto torto (stor z.; fig. 4), den senare delvis öfverklädd med svart läder, vriden som en orm och upphofvet til den ännu i midten af 1800-talet

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Thu Nov 5 22:53:33 2026 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nfcm/0430.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free