20 dramatiska kantater, 5 oratorier och en ofantlig mängd kyrkliga verk af alla slag, hvilkas kvalitet icke motsvarade kvantiteten. Z. var lärare till Bellini, Donizetti och Mercadante. A. L.* Zingaresca, it., zigenarmelodi. Zingaro [tsi'ngarå], lo, binamn på Antonio Solario, en veneziansk målare af Giovanni Bellinis skola, som uppges vara född 1480 och död 1510 och säges ha öfvergett Venezia och slagit sig ned i Neapel. De målningar där, som tillskrifvits honom, tillerkännas numera andra målare af florentinsk eller umbrisk skola. Z:s verksamhet är höljd i dunkel, och några forskare anse honom vara en mytisk personlighet. G-g N. Zingerle, Ignaz Vincenz, österrikisk kulturhistoriker och skald, f. 6 juni 1825 i Meran, d. 17 sept, 1892 i Innsbruck, var 1859-90 professor i tyska språket och litteraturen vid universitetet i Innsbruck. Z. vann ett namn som skald med Frühlingszeitlosen (1848), Von den Alpen (1850) o. a. diktverk. Han utvidgade kännedomen om sitt hemland, dess folksagor, seder och bruk genom en följd arbeten, bland hvilka må nämnas Sagen aus Tirol (1850; 2:a uppl. 1891), Sitten, bräuche und meinungen des tiroler volks (1857; ny uppl. 1871) och Die tirolischen weisthümer (bd l-4, 1875-91). Som germanist gjorde Z. sig bemärkt genom Die allitteration bei mittelhochdeutschen dichtern (1864), Die deutschen sprichwörter im mittelalter (s. å.) m. fl. arbeten, som företrädesvis gälla medeltiden. (R-n B.) Zingg, Adrian, schweizisk kopparstickare, f. 1734 i S:t Gallen, d. 1816 i Dresden, studerade hos Holzbach i Zürich, Aberli i Bern och Wille i Paris, hos hvilken han arbetade i 7 år. Han utförde mest landskap och sjöstycken, blef 1766 professor i kopparstickarkonst i Dresden och utbildade flera lärjungar. Hans förnämsta blad är ett klipplandskap med badande herdinnor (efter Dietrich). Han utförde äfven teckningar med penna, tusch och sepia. (G-g N.) Zingiber, bot. farm. Se Ingefära. Zingiberaceæ, Ingefärsfamiljen, Zingiberacéer, bot., växtfamilj af serien Scitamineæ med 800 arter, hufvudsakligen i tropiska Afrika och Asien. Hithörande växter äro fleråriga örter med tjock jordstam. Bladen sitta i 2 rader. Blommorna, som sitta i ax eller klasar, äro ensymmetriska och ha oftast både foder och krona, båda tretaliga. Endast l af de 6 ståndarna är fruktbar, 2 af de öfriga bilda en kronbladslik läpp. Stiftet ligger i fåran mellan de båda ståndarknapphalfvorna. Frukten är oftast kapsel. Zingiberacéerna äro rika på skarpa och aromatiska ämnen, hvarför flera af dem ha betydelse som kryddväxter, t. ex. Zingiber (ingefära), Amomum och Elettaria (kardemumma), m. fl. Af Curcuma erhålles färgämne (gurkmeja) och krydda (curry). Hedychium, Kæmpferia och Costus odlas som prydnadsväxter i växthus. Rotstocken af Alpinia Galanga går i handeln under namn af "syltad ingefära". G.L-m. Zingiberacéer, bot. Se Zingiberaceæ. Zingiberen, kem. Se Terpener, sp. 938. Zink (lat. zincum, ty. zink), kem., ett i naturen tämligen allmänt förekommande metalliskt grundämne, som sedan mer än 2,000 år användts för tillverkning af den legering med koppar, som benämnes mässing, hvilken omtalas redan af Aristoteles under namn af "mossynisk koppar". De gamles mässing framställdes af koppar genom smältning med kol och hvad man den tiden kallade kadmia, sedermera galmeja, d. v. s. zinkkarbonat. Men man hade ingen aning om, att mässingen utom koppar innehöll en annan, själfständig metall, utan ansåg den vara en genom inblandning af galmeja gulfärgad och "förädlad" koppar. Ännu på 1500-talet betraktade Agricola mässingen som en blandning af koppar och galmeja, fastän hans samtida Paracelsus omtalar zink som en särskild metall, utan att dock ange dess framställningssätt. Libavius, som omkr. 1700 närmare undersökte metallen, kände ej dess sammanhang med galmeja, utan hade erhållit den från Holland, dit den kommit från Ostindien. Där kallades den spjalter l. spjauter och betraktades som en afart af tenn. Sedan ändtligen på 1700-talet zinken blifvit allmänt erkänd som en själfständig metall, började den ock tillverkas i Europa. En af de första zinkhyttorna var den 1743 vid Bristol an- lagda, hvars förfaringssätt hölls strängt hemligt. Men något senare började metallen tillverkas äfven i Belgien och Schlesien. Och till England, Belgien och Schlesien samt Rhenprovinsen har den europeiska zinktillverkningen nästan ända fram till våra dagar hufvudsakligen varit lokaliserad. - I naturen förekommer zink ej som gedigen metall, men väl i ett dussintal kemiska föreningar. Viktigast bland dessa äro zinkkarbonat l. galmeja (se d. o.) samt zinksulfid l. zinkblände (se Blände). Den sistnämnda malmen förekommer i Sverige i stora massor vid Åmmeberg, s. ö. om Askersund (se Vieille-Montagne). I New Jersey i Nord-Amerika förekommer röd zinkmalm (zinkit), som utgöres af oren zinkoxid. - Vid framställning af zink bereder man först zinkoxid genom att glödga galmeja eller rosta zinkblände, hvarefter oxiden, blandad med kol, upphettas till stark glödgning, 1,100°, i destillationsapparater af eldfast lera. I den mån zinkoxiden reduceras, antar metallen gasform och erhålles i flytande form, om ångorna inledas i förlag, där de förtätas (jfr Zinkgrått). En väsentlig förbättring af destillationsprocessen har man ernått genom att använda lodrätt stående retorter, som beskickas uppifrån med förvärmd malmblandning och tömmas nertill, medan zinkångorna afledas till de vid sidan om retorterna anbragta förlagen. På så sätt kan destillationen, i motsats till hvad förut varit fallet, drifvas kontinuerligt, hvarigenom bränsle och arbetskraft sparas. Den i zinkugnarna erhållna råzinken är ofta starkt förorenad af bly samt innehåller vanligen äfven något järn, kadmium, antimon, arsenik, svafvel och zinkoxid. Den renas genom omsmältning, hvarvid blyet till stor del utskiljes som ett särskildt, tyngre lager under den raffinerade zinken, hvilken numera håller blott omkr. l proc. bly. Ännu mer eftersökt är kemiskt ren finzink, med 99,8-99,9 proc. zink, hvilken erhålles dels genom omdestillering af raffinadzink, dels på elektrokemisk väg. Under det senaste årtiondet har emellertid den gamla retortmetoden börjat ersättas af följande två elektriska metoder. Vid den elektrotermiska metoden är den kemiska processen i