Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Zink ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
799
Zinzendorf
800
Sin rätta verksamhetsform fann Z.? när emigran-
terna kommo till hans gods och han 1727 lämnade
statstjänsten för att personligen leda Herrnhuts-
kolonien. Med sin öfverlägsna ande, sin hög-
adliga auktoritet och sin religiösa elasticitet lyc-
kades han redan s. å. ur kaos skapa en organisa-
tion. Härom och om herrnhutismens historia och
åskådning se Herrnhutare.
Tiden efter 1727 kännetecknas af Z:s begyn-
nande brytning med den Halleska pietismen,
hvilken ock efter Franckes död (1727) blef mera
partisinnad och i Herrnhut såg ett konkurrens-
företag. Under denna kontrovers lärde Z. bättre
uppskatta den lutherska rättfärdiggörelseläran, men
ej som lära, utan som ett lifgifvande moment i
den kristnes hvardagslif. Den lutherska positiva
ställningen till kulturlifvet kom ock genom honom
åter till heders. Men äfven spiritualismen påver-
kade hans lättrörliga fantasi. 1729 trädde Z. i
förbindelse med Dippel och sökte 1730 förgäfves
ena separatisterna i Berleburg, där Dippel då var,
till en organiserad församling. Z. knöt ock för-
bindelser med Danmark, af betydelse för missions-
företag i Västindien och på Grönland. - Samtidigt
(1732) f ramburos från Österrike besvär mot Z. hos
sachsiska regeringen, för att han lockade kejser-
liga undersåtar till sig. Så begynte undersökningar
om Z:s verksamhet. Sedan hans fiender lyckats
stämma äfven danska hofvet fientligt mot honom,
slutade undersökningarna med hans utvisning "för
alltid" från de kursachsiska länderna 1736, på
grund af konventiklar och falsk lära. Märkvärdig
var den förmåga Z. visade att låta denna lands-
förvisning tjäna herrnhutismens sak genom att
sprida den öfver världen och skapa nya centra,
äfven om hans hemlöshet gaf större plats än förut
åt det oroliga och bisarra hos honom. Först begaf
han sig till västra Tysklands reformerta pietister
och grundlade i Konneburg en "pilgrimsförsam-
ling" bland proletärfamiljer. Sedan ilade han till
östersjöprovinserna och lade med hjälp af sina
adelsförbindelser grund till dessas brödraförsam-
lingar. På återresan trädde han i personlig för-
bindelse med konung Fredrik Vilhelm I i Preussen
och lät under dennes och ärkebiskop Potters af
Canterbury påverkan 1737 viga sig till biskop för
bröderna, hvarvid hans renlärighet pröfvades af
lutherska prostar. Han höll fast vid, att brödra-
uniteten skulle vara blott en särbildning inom den
lutherska landskyrkan i Tyskland. Z:s historiska
betydelse ligger från en sida däri, att han full-
följde pietismen, ej till separatism, utan till öfver-
kyrkliga sträfvanden. I st. f. kyrkan som fräls-
ningsanstalt trädde med Z. fram idealet om Guds-
riket på jorden, som spänner öfver både folk- och
frikyrkor. I utlandet och på missionsfältet där-
emot fann han det af praktiska själ nödigt att
söka organisera herrnhutarna som en s j älf ständig
kyrka bredvid de förutvarande. Från Wetterau,
som han nu gjorde till brödrarörelsens medel-
punkt, vidgade han ock sin verksamhet ut öfver
Europa, besökte 1739 den dansk-västindiska ön
S:t Thomas och riktade efter återkomsten sina
blickar på Amerika. Han nedlade 1741 biskops-
ämbetet som hinderligt för verksamhet där och
lät på en synod i London "öfverflytta äldste-
ämbetet på Frälsaren". 1741-42 arbetade så
"broder Ludvig" i Amerika, visserligen utan större
framgång. Under tiden hade brödrauniteten fått
till stånd en koncession i Preussen 1742, som för
första gången officiellt gjorde den till en själf-
ständig kyrka med biskopsförfattning. Z. skyn-
dade hem, upphäfde alltsammans, lät (1744) ge
sig en diktatorisk ställning som "fullmäktig tjä-
nare" och utvecklade på en synod i Marienborn
1745 sin "trop-idó", som han sedan alltid för-
fäktade (lutherska, reformerta och märiska troper
förenade i brödrakyrkans hjärtereligion, utan att
lämna sina respektive kyrkor och konfessioner).
Z:s inflytande var nu så stort, att sachsiska rege-
ringen 1747 fann det fördelaktigt att åter ge honom
tillträde till sitt land. I samband härmed stod, att
hela brödraförsamlingen 1748 antog Augustana
invariata för att åter betona, att den ej var en
egen kyrka. I England däremot utverkade Z., att
brödrauniteten 1749 genom en parlamentsakt erkän-
des som en själfständig episkopalkyrka. - Sam-
tidigt med dessa kyrkopolitiska framgångar nådde
Z:s läroåskådning sin fulla utbildning. Senare tids
forskning har visat, att han som teolog haft ganska
stor betydelse, ej minst genom att energiskt gripa
tillbaka till Luther, men ock genom åtskilliga
värdefulla nya ansatser, som fördes vidare af
Schleiermacher, äfven om hans blods- och sårteologi
slog öfver i det naturartade på ett vis, som kom-
mit en psyko-analytisk forskare (Pfister) att för-
klara Z:s hela fromhet som reaktion mot instängd
sexuell drift. Mera än teolog var dock Z. skald.
Med sin rika fantasi, sin känsloglöd och sin för-
måga af konkreta originella uttryck kunde han ha
blifvit en skald af högsta rang, om ej äfven här
brister på själftukt och måtta vridit hans dikt-
ning in på osunda vägar. Dock finnas där pärlor
af andlig poesi, ehuru föga använda i kyrkliga
sångböcker. - Med denna ytterlighet i vädjan till
det känsloberusade och naturartade var Z. en tid
nära att upplösa herrnhutismen, framför allt i
Wetterau, i sinnligt svärmeri. Det var den senare
af bröderna s. k. "sållningstiden", som nådde
sin höjdpunkt 1747-49. Z. själf kom raskt till
insikt om faran, kastade om och inskred energiskt
1749. Men då var hans inflytande i hög grad
skadadt, och en hård polemik begynte mot herrn-
hutismen, t. o. m. från en Bengel. Huru långt
man kunde gå, visa boktitlar som denna: "Mohm-
med, und Zinzendorf als seines heutigen affen"
(1747) och liknande. Z. själf vistades 1749-55
i England, mycket upptagen af att ordna sin och
brödraunitetens ekonomi. Det var ej hans starka
sida. Hans inflytande minskades ock, och hans
krafter aftogo. Ej långt efter sedan han återvändt
till Bertelsdorf och Herrnhut, förlorade han sin
hustru (1756). Han gifte om sig nästa år ur ren
ämbetssynpunkt, men sjuknade i svår feber och
afled.
En samlad upplaga af Z:s skrifter saknas. Ut-
gifna äro bl. a. Bertelsdorf er reden (1848), Berliner
reden (I, 1869), Der deutsche Sokrates (1912), A.
Kräpp, Geistliche gedichte Z:s (1845), H. Bauer,
Z:s geistliche Heder (1906). - Litt.: A. Spången-
berg, "Leben Z:s" (8 dir, 1772-75), L. vonSchau-
tenbach, "Der graf von Z." (1782, 1851), H.
Eömer, "Graf von Z." (1900), H. Plitt, "Z:s
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
