Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Zio ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
805
Zittau-Zizania
806
museet i Weimar (i italiensk renässans, fullb.
1868), katolska kyrkan där och i Prag national-
teatern och Rudolfinum (afsedt för konstakademien,
musikkonservatoriet m. m.). G-g N.
Zittáii [tsi’tt-; slav. Zitava~], stad i tyska fri-
staten Sachsen, på vänstra stranden af Mandau,
som nära staden faller ut i Neisse, ej långt från
gränsen mot Tjecho-Slovakien. 34,230 inv. (1919),
de fleste protestanter. Staden, som under Sjuåriga
kriget genom österrikarnas bombardemang nästan
nedbrändes 23 juli 1757, är regelbundet och mo-
dernt byggd. Bland offentliga byggnader märkas
rådhuset (från 1845), ett rikhaltigt stadsbibliotek,
förenadt med museum, Johanneskyrkan (ombyggd
1834-37) samt Peter-Paulskyrkan, som förut till-
hört ett franciskankloster. Z. är en betydande in-
dustristad; särskildt tillverkas bomulls- och ylle-
varor, maskiner, velocipeder och takpapp. I när-
heten brytes brunkol. Till stadskommunen hör
utom betydande skogar äfven ett stort antal byar,
hvilkas invånare hufvudsakligen idka väfnadsslöjd.
- Under 1866 års krig bildade Z. utgångspunkten
för preussarnas operationer. Staden är af tjechiskt
ursprung och erhöll 1255 stadsrättigheter af Ottokar
II af Böhmen. Den belägrades och nedbrändes
1639 af svenskarna under Torstenson och förstör-
des ytterligare af österrikarna 1757; först i våra
dagar har den nått högre blomstring. Dock har
folkmängden under senaste år (37,084 pers. 1910)
varit i af tagande. A. N-d.
Zittáùerlök [tsi’tt-], löt. Se Lök, sp. 264.
Zittel [tsi’tt-]. 1. K a r l Z., tysk teolog af frisin-
nad riktning, f. 1802 i Schmieheim, Baden, d.
1871 som förste kyrkoherde och stiftsdekan i Hei-
delberg, invaldes 1842 i badensiska Andra kam-
maren, hvars upplösning i febr. 1846 var en följd
af hans motion om religionsfrihet till förmån för
tysk-katolikerna. I tyska nationalförsamlingen i
Frankfurt a. M. 1848 var Z. ombud för kretsen
Karlsruhe. Han försvarade samvetsfriheten i Ba-
dens unerade kyrka genom sin skrift Der bekennt-
nisstreit in der protestantischen kirche (1852) och
medverkade därtill, att det med Kom 1859 af slu-
tade konkordatet förkastades af landtdagen, h var-
igenom det hierarkiska partiet öfvervanns. Z. in-
lade äfven förtjänst om den förträffliga kyrkoför-
fattningen af 1861 och stiftandet af protestant-
föreningen 1863. - 2. Karl Alfred von
Z., den föregåendes son, tysk geolog och pale-
ontolog, f. 25 sept. 1839 i Bahlingen vid Frei-
burg im Breisgau, d. 5 Jan. 1904 i Mimenen,
var först assistent vid Hofmineralkabinettet i Wien
samt blef 1862 professor i mineralogi i Karlsruhe
och 1866 professor i paleontologi i München samt
1880 äfven i geologi. 1899 blef Z. president för
bajerska vet. akad. och generalkonservator för ba-
jerska statens alla vetenskapliga samlingar. Z.
deltog som geolog i Rohlfs expedition till Li-
byska öknen 1873-74 och har utgett en stor
mängd viktiga arbeten, bl. a. öfver Gosau-bildnin-
garnas bivalvfauna, tithon-etagens fauna, Solnhofens
reptilier samt Libyska öknens geologi och pale-
ontologi. Som lärare i paleontologi var Z. mycket
framstående, och ett par årtionden igenom ström-
made lärjungar från alla länder till hans institu-
tion i München, men i än vidare kretsar verkade
han som lärare genom sina utomordentliga hand-
böcker och läroböcker. 1876 började han utge
Handbuch der paläontologie, afslutad 1893, om-
fattande 4 bd paleozoologi, hvartill kom l bd
paleobotanik (af Schimper och Schenk). Detta
arbete öfversattes till franska genom Ch. Barrois.
En förkortad upplaga, Grundzlige der paläontolo-
gie (paläozoologie), utkom 1895 och öfversattes till
engelska af C. R. Eastman. Af detta arbetes bd I,
Evertebrata, utkom 5:e uppl. 1921 af F. Broili
och bd II, Yertebrata, 3:e uppl. 1918 af F. Broili
och M. Schlosser. 1899 utgaf Z. Geschichte der
geologie und paläontologie bis ende des 19ten
jahrhunderts, den förnämsta framställningen af den
geologiska och paleontologiska vetenskapens utveck-
ling. 2. B. L-n. (K. A. G.)
Zittmannska dekokterna [tsi;tt-], farm., med.,
torde numera ega endast historiskt intresse. De
infördes af lifmedikus Zittmann vid sachsiska
hofvet i början af 1700-talet och användes före-
trädesvis vid sekundär och tertiär syfilis samt vid
kronisk reumatism och kroniska hudsjukdomar.
Hufvudbeståndsdelen var en dekokt på sarsaparill-
rot, hvartill jämte andra bibeståndsdelar vid be-
redningen tillfogades små mängder kalomel och
cinnober, hvarigenom dekokten kom att innehålla
något kvicksilfver. Man använde en starkare sort,
decoctum Zittmanni fortius, och en svagare, decoct.
Zittm. mitius’, den förra bereddes med 20 gr. sarsa-
parillrot, den senare med 10 gr. sådan rot på
*/2 liter dekokt. Vid beredning af dekokterna ha
f. ö. något växlande recept följts. För framställ-
ning af den starkare dekokten har sarsaparillroten
digererats l dygn med vatten, hvarefter tillsattes
socker och alun, l gr. af hvardera, och koktes i
l timme. Under kokningen nedhängde i vätskan
en liten linnepåse, innehållande kalomel (O,s gr.)
och cinnober (0,2 gr.). Mot slutet af kokningen
tillfogades sennablad (5 gr.), lakritsrot (2,5 gr.)
samt något anis och fänkål. Den svagare dekokten
bereddes på de urpressade drogresterna efter det
starkare preparatet med tillsats ytterligare af 10
gr. sarsaparillrot samt vid upphettningens slut af
en rad aromatiska droger (citronskal, Ceylonkanel,
kardemumma) jämte lakritsrot. Dekokterna druckos
kurmässigt efter ett bestämdt schema och i stora
mängder under 3-4 veckor eller mer; därjämte
lätt diet. Edit. VII af Pharmacopæa suecica inne-
höll ännu de båda Zittmannska dekokterna. C. G. S.
Zittra, mus. Se C i 11 r a och C i s t e r.
Zittverrot, bot. farm. Se C ur c urna, sp. 968.
Zituni, stad. Se L a m i a.
Ziu (Zio), myt. Se Germaner, sp. 1047,
och Tyr.
Ziu-toku, japansk författarinna. Se Japan-
ska språket och Ii 11 e r ät u r en, sp. 1291.
Ziza^ia L., bot., ett med Oryza nära besläktadt
grässläkte, hvars i vatten eller å sumpmarker i
Nord-Amerika och nordöstra Asien växande ena
art, Z. aquatica, bär namnet vattenris, vild-
ris, vattenhafre, indianskt ris och
Tuscaror a-ris. Blomvippan består af han-
blommor i nedre delen och honblommor i den öfre.
Ståndarna äro sex. Frukten är en 2 cm. lång och
l mm. tjock hinnfrukt och insamlas årligen i stor
mängd af indianerna till näringsmedel. Detta
"vattenris" är såsom grönt ett förträffligt boskaps-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
