829 Zoogeni-Zoologi 830 Zoogeni 1. ZoogonI (af grek. zoon, djur, och gernéin, uppkomma), den ena disciplinen af onto- geni (se d. o.), är läran om djurorganismens ut- veckling. Den andra disciplinen, f y t o g e n I (af grek. fytorn, växt), är läran om växtorganismens utveckling. L-e. Zoogeografi (af grek. zöon, djur, och geografi), zool. Se Djurgeografi. Zoogloamassor. Se Bakteriologi, sp. 710. Zoogoni. Se Zoogeni. Zoogonldier (af grek. zöon, lefvande, och go'nos, alstring), bot., dets. som zoosporer (se C i- lier, sp. 317, och Spor). Zoografi (af grek. zöon, djur, och gra'feln, skrifva), djurbeskrifning. Se Zoologi. Zookemi (af grek. zöon, djur), djurkemi, fysiolo- gisk kemi (se d. o.). Zookör (af grek. zöon, djur), säges om en växt, hvars frön spridas genom djur. Se Spridning s- anordning, sp. 802. Zoolatri (af grek. zöon, djur, och latrél'a, dyr- kan). Se D j u rk u 11. Zoolit (af grek. zöon, djur, och Wthos, sten), förstenad lämning af något forntida djur, djur- petrifikat. Se Fossil. Zoolog [-lag; af grek. zöon, djur, och lo'gös, lära], idkare af vetenskapen om djuren (zoologien). - Zoologisk, som har afseende på zoologien; af sedd att belysa djurens naturalhistoria. Zoologi (af grek. zöon, djur, och lo'gös, lära), vetenskapen om djurvärlden. I. Zoologiens 'be- grepp och olika delar. Det vetenskapsområde, som har den organiska världen till föremål för sin forskning och som benämnes biologi ("läran om lifvet"), sönderfaller efter de två organiska naturrikena, växt- och djurriket, i två stora huf- vudgrupper: botanik och zoologi. Till sin prin- cip äro botanik och zoologi en enhetlig vetenskap, den enas metodik måste i allt väsentligt samman- falla med den andras, enär företeelserna i växt- och djurrikena kunna återföras till samma grund- lagar samt enär växter och djur vid all olikhet i speciella delar dock måste anses ega ett gemen- samt ursprung. Uppställandet af botanik och zoo- logi som två skilda vetenskaper kan sålunda söka sitt berättigande endast i rent praktiska skäl. Zoologien har att sysselsätta sig med alla de företeelser och lifsyttringar, som kunna iakttagas hos djuren. På grund af de olika synpunkter, ur hvilka forskningen kan sysselsätta sig med djur- världen, kunna vi i första rummet särskilja två hufvuddiscipliner, nämligen fysiologi och morfo- logi. Af dessa omfattar fysiologien djurkroppens funktioner, härledningen af dessa funktioner ur elementära processer samt dessas förklaring ur all- männa lagar, medan morfologien har till uppgift att utforska dessa funktioners materiella underlag, alltså kroppens och dess olika delars beskaffenhet och dennas förklaring. Då sålunda morfologien är att uppfatta som den "animaliska formläran" i dess helhet, har man sökt indela densamma i flera discipliner, hvilka dock hvarken kunna i alla af- seenden strängt afgränsas från hvarandra, lika litet som de på grund af sin historiska utveckling alltid, såsom vi framdeles skola lära känna, ha uppfattats i sitt rätta förhållande till hvarandra. Hålla vi oss till den numera tämligen allmänt an- tagna indelningen i anatomi och embryoloyi (ut- vecklingslära i inskränkt bemärkelse eller ontogeni; Hæckel), så skulle den förra ha att sysselsätta sig med organismen - här liksom i det följande menas tydligtvis med organism den djuriska orga- nismen - och dess sammansättning i fullt ut- bildadt, könsmoget tillstånd, medan embryologien skulle ha organismen under dess olika utvecklings- skeden, fr. o. m. ägget, tills den uppnått sin fulla mognad, till föremål för sin forskning. Anatomien åter har man skilt i makroskopisk och mikroskopisk anatomi. Den senare skulle ha till uppgift att undersöka förutom kroppens minsta beståndsdelar, cellerna, samt det sätt, på hvilket dessa äro för- enade med hvarandra till uppbyggandet af orga- nen, äfven dem af kroppens öfriga strukturförhål- landen, som i allmänhet äro tillgängliga för under- sökning endast med användning af särskilda optiska hjälpmedel, medan däremot den makroskopiska anatomien mera uteslutande skulle sysselsätta sig med kroppens och organens "gröfre" byggnad. Redan af det sagda framgår, att här ej kunna föreligga två till sitt innehåll och sin teoretiska metod strängt skilda vetenskapsgrenar, utan att denna skillnad fastmera, såsom ock redan benäm- ningarna makro- och mikroskopisk anatomi antyda, betingas af något rent yttre, af en i första rummet teknisk detalj, i det att föremålet för forskningen i ena fallet är tillgängligt för obeväpnadt öga, i det andra endast med tillhjälp af förstoringsglas (mikroskop) och med de på denna undersökningsart beroende skiljaktiga preparationsmetoderna. Ohåll- barheten af denna skillnad framträder ock på det påtagligaste, då vi vända oss till undersöknin- gen af alla mindre djur - ej blott de encelliga urdjuren, utan äfven en stor mängd flercelliga djur, såsom hjuldjur, vissa maskar o. s. v. -, hvilka öfver hufvud taget kunna studeras endast med tillhjälp af mikroskop och med afseende på hvilka det ej kan bli tal om någon skillnad mellan "gröfre" och "finare" byggnad. Princi- piellt mera berättigadt är att uppfatta cell-läran, d. v. s. undersökningen rörande cellernas natur och deras förhållande till hvarandra vid väf- nadernas bildning, som en särskild disciplin; denna betecknas vanligen som histologi (väfnads- lära 1. cytologi; jfr Botanik, sp. 1302). Att det ur praktisk synpunkt äfvensom speciellt för den morfologiska undervisningens behof stundom kan vara gagneligt att skilja mellan makro- och mikroskopisk anatomi, är påtagligt. - Efter de olika synpunkter, som äro ledande vid undersök- ningen, skiljer man på beskrijvande (deskriptiv) och jämförande (komparativ) anatomi, och detta såväl då det gäller den finare (mikroskopiska) som den gröfre (makroskopiska) anatomien. Är krop- pens sammansättning som sådan, dess form och det ömsesidiga förhållandet mellan de skilda orga- nen undersökningens uppgift och mål, förhåller sig anatomien beskrifvande: den fastställer och skildrar fakta, utan att draga några slutsatser ur dessa fakta. Den beskrifvande anatomien är så- lunda en uteslutande empirisk disciplin. Är åter kännedomen af fakta endast medel, däremot de genom jämförelser ur samma fakta dragna slut- satserna undersökningens mål, då är anatomien