831 Zoologi 832 toinien är uteslutande analytisk, är den jämfö- rande anatomiens metod syntetisk. Af dessa be- stämningar framgår, att endast den jämförande anatomien kan göra anspråk på benämningen ve- tenskap, ty en blott och bart "beskrifvande" vetenskap är en själfmotsägelse. Vidare har erfa- renheten lärt, att den rent beskrif vande anatomien ej ens i hvarje fall kan, såsom stundom framhålles, anses som förarbete och grundlag af den jämfö- rande anatomien. Detta framgår redan däraf, att den förra, som blott samlar och beskrif ver fakta, saknar synpunkter för bedömandet af dessa faktas värde. Ty i och för sig själf är det ena faktum af samma betydelse som det andra; först när dessa fakta skola användas till uppbyggandet af ett sy- stem, erhålla de ett olika värde, graderas deras värde. Därutaf följer - och detta skulle lätte- ligen kunna bevisas genom exempel ur den ana- tomiska litteraturens historia -, att i och för sig själf va obetydliga och oansenliga organisationsför- hållanden, hvilka af den beskrif vande anatomien betraktats såsom "tillfälliga" eller underordnade och därför af denna antingen ej blifvit tillräckligt uppmärksammade eller rent af uteslutna ur be- skrif ningen, kunna bli af allra största betydelse för en undersökning, hvilken ställer som sin upp- gift att uppsöka sambandet mellan skilda orga- nisationer och för hvilken således en i och för sig ytterst ringa, ja t. o. m. inkonstant strukturegen- domlighet kan vara af oskattbar òetydelse för bedö- mandet af samma strukturs mera utbildade fram- trädande på ett annat stadium. Sin betydelse får däremot den beskrif vande anatomien, då den ställer sig i vissa praktiska discipliners tjänst; så- lunda är antropotomien, eller läran om människo- kroppens byggnad - ett kunskapsområde, för hvilket benämningen anatomi förr speciellt tilläm- pades -, oumbärlig för läkekonsten och har där- för utvecklats i närmaste samband med denna, medan vissa husdjurs anatomi står i samma för- hållande till veterinärmedicinen. Benämningarna antropotomi och zootomi (läran om djurens kropps- byggnad med uteslutande af människans) ha uppkommit såsom resultat af den skilda historiska utveckling, som sagda discipliner förete och till hvilken vi i det följande skola återkomma. De kunna endast i så måtto anses vara skiljaktiga, som de ha skilda föremål, hvaremot deras metod är fullkomligt identisk. Slutligen må här påpekas den skefva uppfattningen, som ofta göres gällande, att anatomien skulle ha att sysselsätta sig endast med organismernas inre byggnad. I anatomiens begrepp ligger uppenbart, att den, såväl såsom beskrif vande som ock såsom jämförande, har att i samma utsträckning taga hänsyn till de s. k. yttre karaktärerna, d. v. s. den yttre kroppsfor- men och de på kroppsytan belägna organen. Så- lunda kunna tydligt vis t. ex. hårens och fjädrar- nas form, färg, anordning, relativa storleksförhål- landen o. s. v. lika väl sägas falla inom anato- miens område som hvilket inre organ som helst; och när man velat förlägga sysslandet med sagda organs här uppräknade egenskaper till den s. k. zoologiska systematikens område (jfr nedan), har man uteslutande tagit hänsyn till den rent tek- niska metodens olikhet, som i det anförda fallet ej består i samma förberedelse (preparation) som vid undersökning af de inre organen. - Vända vi oss åter till embryologien, hvilken vi of van be- tecknat som den andra af morfologiens hufvudgre- nar, så kan, då vi förmå uppfatta och förstå en djurform eller ett organ till deras fulla betydelse, endast om vi ega kännedom om deras uppkomst och utveckling, anatomien, för såvidt densamma gör anspråk på att vara en vetenskap, ej nöja sig med kunskapen om den färdiga djurkroppen eller det färdiga organet, utan måste beständigt taga hänsyn till djurkroppens eller organets form, sam- mansättning o. s. v. på de olika stadierna af deras utveckling. Ett organ hos en djurart kan näm- ligen under sin individuella utveckling genomgå formtillstånd, hvilka hos andra djur finnas fixe- rade under hela lifvet. Vidare inträffar det ofta, att ett organ i fullt utbildadt tillstånd är så starkt modifieradt, att endast kännedomen af dess utveck- ling under foster- eller larvlifvet kan lämna oss upplysning rörande detta organs verkliga morfo- logiska betydelse. Sålunda gestaltar sig embryo- logien till en betydelsefull och oumbärlig del af den vetenskapliga, den jämförande anatomien. Af zoologiens fysiologiska gren ha vi först att märka fysiologien i trängre bemärkelse, hvil- ken, beroende på sin historiska utveckling, kommit att hittills - åtminstone i yttre afseende - in- taga en från den öfriga zoologien skild ställning. Denna art af fysiologi ("konservationsfysiologi"; Haeckel), hvilken står till den praktiska medici- nen i samma förhållande som antropotomien (se of van), undersöker organismens verksamhet, lifs- yttringar och organens funktioner i och för sig själfva. Den jämförande fysiologien har i analogi med den jämförande anatomien till uppgift att ådagalägga sambandet mellan de enklare och de mera sammansatta funktionsarterna, att härleda det ena funktionsfenomenet ur det andra. Endast såsom en gren af fysiologien är psykologien att uppfatta. - Fysiologiens andra hufvudafdelning har man betecknat som relationsfysiologi, d. v. s. läran om den djuriska organismens förhållande till den yttre världen. Denna art af fysiologi sönderfaller åter i två delar: ekologi och korologi. Ekologien, som man oftast ser alldeles oegentligt betecknad som biologi, är läran om djurens hus- hållning och alla yttre lefnadsförhållanden, så- ledes djurens samtliga relationer till såväl deras oorganiska som organiska omgifning, med ett ord alla de komplicerade förhållanden, hvilka Darwin betecknat som villkoren för "kampen för tillvaron". Ekologien bildar alltså en hufvudbeståndsdel i det, som man vanligen förstår med naturalhistoria. Den andra grenen af relationsfysiologien, korolo- gien, är läran om djurens utbredning på jorden. Den innefattar sålunda ej blott undersökningarna rörande djurens horisontella utbredning, eller djur- geografien (zoogeografi), utan ock rörande deras vertikala utbredning', t. ex. djurlifvets fördelning i hafven. Morfologiens och fysiologiens resultat samman- smälta till det, som man numera vanligen brukar benämna organismernas genealogi, eller släktskaps- lära, och denna finner sitt kortaste uttryck i djursystemet, hvarför ock den zoologiska systema- tiken i sin här framställda betydelse kan identi-