79 Zurita-Zwaardemaker 880 1627). Sedan han flyttat till Madrid, målade han på uppdrag af konungen Herkules' stordåd för en sal i slottet Buenretiro (serien ej helt fullbordad, nu i Madrids museum). Enstaka taflor möter man i många af Europas museer, främst i Madrid: S. Casilda och Jesusbarnet sojvande på korset och Alonso Rodriguez' vision (1631); vidare Conception (1661, i Budapest), Kristus efter gisslandet (i Ber- lin), S. Franciscus (i München), Bedjande fran- ciskanmunk och Herdarnas tillbedjan (den senare har länge ansetts vara ett verk af Velazquez - båda m. fl. i National gallery i London). Ett betydande flickporträtt - antagligen konstnärens dotter - har stannat i Sverige (utställdes i salongen Artium i Malmö 1920). Litt.: P. Lafond, "Ribera et Z." (Paris, 1910), Cascales y Munoz, "Z." (Madrid, 1911), och H. Kehrer, "Z." (München, 1919). C. II. N.» Zurita [thori'ta], G e r o n i m o, spansk histo- rieskrifvare, f. 1512 i Zaragoza, d. 1580, fick 1547 af Aragoniens ständer i uppdrag att skrifva landets historia, och efter noggranna forskningar i Spaniens och Italiens arkiv blef han helt kort tid före sin död färdig med Anales de la corona de Aragon (6 bd, 1562-80; 3:e uppl. i 7 bd 1669), ett mycket detaljeradt och i torr stil hållet verk. Z. var från 1567 Filip II:s sekreterare och fick af konungen i uppdrag att organisera arkivet i Simancas. Han utsågs 1568 till generalsekrete- rare vid högsta inkvisitionsrådet och tillbragte sina sista år i ett kloster i Zaragoza. (V. S-g.) Zurlo [tso'rlå], Giuseppe, grefve, italiensk politiker, f. 1759, d. 1828, var juridisk ämbets- man i Neapel, då Ferdinand IV vid sin flykt till Sicilien 1798 öfverlämnade åt honom förvaltnin- gen af konungariket Neapels finanser. Fången under revolutionen, återtog han efter konungadö- rnets återställande 1799 ledningen af finanserna, men störtades 1803 genom Actons inflytande. 1809 tog konung Joakim Murat honom till finans-, seder- mera äfven till justitie-, inrikes- och kultusmini- ster. På alla sin ämbetsmannaverksamhets områden ingrep Z. med kraft och klokhet (ny organisation af Neapels justitieväsen, ny undervisningslag m. m.). Efter Murats fall (1815) lefde han till 1818 utanför konungarikets gränser; efter revolutionen 1820 var han en kort tid inrikesminister i det kon- stitutionella kabinettet. Zur Miihlen [tsor-], Raimund von, tysk konsertsångare (tenor) och sånglärare, f. 1854 i Livland, elev af musikhögskolan i Berlin och J. Stockhausen. vann utomordentligt anseende genom sin föredragskonst vid romansaftnar med inter- nationella program (han var den förste, som an- ordnade sådana "liederabende") och har äfven utmärkt sig som oratoriesångare. Han idkar en omfattande sånglärarverksamhet i London. E. F-t. Zusmarshausen [tsos-], ort i bajerska reg.-omr. Schwaben, vid Donaus biflod Zusam, 23 km. v. om Augsburg. 1,083 inv. (1905). 7 maj (g. st.) 1648 egde där en strid rum mellan å ena sidan de för- enade svenskarna och fransmännen under Wrangel och Turenne och å den andra ba j rårna under Grons- feld och de kejserlige under Melander, hvarvid de kejserlige förlorade nästan hela sin tross och 1,600 döda, bland dem Melander, bajrarna omkr. 300 man. Se B. Steckzén, "Arriärgardesstriden vid Z. 7 maj 1648" (i "Hist. tidskr.", 41 :a arg. 1921). A. N-d. Zutfen [sÖ'tfon], ty. Ziitphen, stad i nederländska prov. Gelderland, nära Ber kels förening med Rhens mynningsarm Ijssel, 27 km. n. ö. om Arnhem. 18,584 inv. (1920). Staden har betydande handel med trävaror, som flottas utför Rhen och Ijssel från Schwarzwald. Bland industrier märkas sågverk, oljeslagerier och cementbruk samt lergodstillverk- ning. Z. var redan på 900-talet stad och tillhörde då en grefvesläkt, efter hvars utgång (1107) det kom till Geldern. Staden tillföll sedan hanseför- bundet, intogs 1572 af hertigen af Alba, återtogs kort därefter af geuserna, men föll 1583 åter i spanjorernas händer, från hvilka den återtogs först 1591. 1672 intogs staden af fransmännen, som slopade dess befästningsverk. Dessa återställdes sedermera, men ha nu åter raserats. - Några km. n. n. ö. om Z. ligger Nederlandsch Met- t r a y med (sedan 1850) en uppfostringsanstalt för gossar af protestantisk bekännelse, uppkallad efter det franska Mettray n. om Tours. A. N-d. Zutfen [Wtføn], Hendrik van (ty. Hein- rich von Zutphen)} Bremens reformator, från 1600-talet felaktigt kallad Möller, f. i Zut- fen i Nederländerna, mördad 9 dec. 1524, in- skrefs 1508 vid Wittenbergs universitet, blef 1511 magister artium samt var lektor i augustineremi- ternas kloster där 1511-14 och prior i augustin- klostret i Dordrecht 1515-20. Han hade från barndomen stått nära "det gemensamma lifvets bröder" och sympatiserade därför med den luther- ska reformrörelsen, när den 1518 nådde Dordrecht. När motståndarna 1519 fingo öfverhand, kände sig Z. ej trygg i Dordrecht, utan återvände till Wittenberg. Där trädde han nu i personligt vän- skapligt förhållande till Luther och Melanchthon och utgaf flera gånger teser. Vid underrättelsen om förföljelsen mot lutheranerna i Antwerpen begaf sig Z. dit, tog ledningen och var nära att göra Antwer- pen lutherskt, när ståthållarinnan Margareta grep till våld. Z. häktades, men befriades af folket och fick tillfälle att undkomma till norra Tyskland. På väg till Wittenberg passerade han Bremen och predikade där på uppmaning i nov. 1522. Det väckte sådan anklang, att han förmåddes stanna. I kamp mot dess gamla klerus blef han nu Bremens reformator. Hans verksamhet där fick ett plöts- ligt slut. I Meldorf i Dithmarschen predikade han nov. 1524 efter kallelse. För att hindra Z:s verksamhet vände sig priorn i Meldorfs dominikan- kloster i samråd med ärkebiskopens representant till franciskanerna på platsen. Dessa anskaffade en hel del pöbel, som bröt sig in i Meldorfs präst- gård, släpade Z. oklädd ut på heden, torterade honom på det gräsligaste hela natten och stekte honom slutligen vid sakta eld. Hufvud, händer och fötter afskuros, och kroppen begrofs under hånande dans och sång. Jfr J. Fr. Iken, "H. von Z." (1886). Hj.H-t. Zwaardemaker [svär-], Hendrik, holländsk fysiolog, f. 1857 i Haarlem, blef med. doktor 1883 samt 1899 professor i fysiologi i Utrecht. Vid sin vetenskapliga forskning har han företrädesvis be- handlat luktsinnets fysiologi (Physiologie des ge- ruchs, 1895; Gerucli und yeschmack, 1910), den