887 Zwingli oöfverkomliga yttre skiljemärket mellan Z:s och Luthers värld, nattvardsläran. Urspr. hade Z. här samma allmänna uppfattning som Luther (ett verk- ligt Gudsmöte, men personligt och utan någon magi). Men genom ett olyckligt ingripande af holländaren Hoen och af Karlstadt tvungos både Z. och Luther att öfverflytta sin olika anda på denna till kulten hörande och därför särskildt öm- tåliga punkt (se Nattvarden). - Men först och sist måste Z. i allt sitt handlande förstås som patriot. Hela hans reformation är på det inti- maste sammanflätad med hans arbete för sitt Zii- rich och i sista hand för sitt Schweiz. När det gäller fäderneslandet, få alla betänkligheter vika. Så kunde den ytterlige pacifisten på vägen öfver det nationella försvarskrigets berättigande komma ända till att vädja till kriget som medel att främja evangeliums sak. Så blef Z. ock till sist ej blott Zürichs profet och folktribun, utan äfven dess generalstabschef. För Z. betydde detta äfven, att gamla testamentet i hans andliga värld segrade öfver Jesu bergspredikans evangelium. Det blef ett för kristenheten ödesdigert arf till den kom- mande kalvinismen. Huru Z. äfven som reformator förblef politiker, visar redan hans första åtgärd, sedan han vunnits och begynt arbeta för en luthersk reformation. 1521 förmådde han Zurich att under motsättning mot öfriga kantoner afvisa förbundet med Frank- rike. Tack vare sin starka politiska ställning kunde Z. så gå till kyrkoreformen. 1522 kom hans första reformatorskrift Von erkiesen und fry- heit der spy sen, riktad mot fasteföreskrifter och allt yttre ceremonitvång. Kyrkorättsligt viktigt var, att Z. nedlade sin katolska kyrkoherdebefatt- ning och blef fristående predikant under rådets skydd. Så begynte i Zurich ett nytt evangeliskt predikoämbete skapas. En i och för sig obetydlig disputation jan. 1523 mellan Z. och Joh. Faber medförde den definitiva vändningen till reforma- tion i Zurich. I samband därmed utgaf Z. Usslegen und grund der schussreden (disputationsteserna), den mest omfattande och betydande af Z:s tyska skrifter, med fullständigt program för reformationsverket. Den betecknar i själfva verket höjdpunkten i Z:s evangeliska utveckling, hans befrielse från Erasmus genom Luther. När nu kultiska nyordningar bör- jade införas och präster öppet gifte sig (Z. hade 1522 ingått hemligt äktenskap med en adelsänka, Anna Keinhard), uppstod oro, och rådet anordnade en ny disputation 26 okt. 1523, som räckte i tre dagar och betydde Z:s afgörande seger. Men från denna tid fick Z. en svår kamp på en ny front, mot den radikala spiritualismen, ur hvilken döpar- rörelsen (anabaptismen) just växte fram bland Z:s anhängare i Schweiz. I jan. 1525 lät Z. rådet i Zurich utdrifva några, som från 1524 förkastade barndopet. Nya hårda åtgärder med afrättningar följde. När Hubmaier i dec. 1525 kom flyende till Zurich, anordnades en disputation mellan ho- nom och Z.; när han ej underkastade sig, sattes han af Z. i fängelse och fick undergå tortyr samt utvisades. Under tiden skärptes Z :s förhållande till katolicismen i Schweiz. Denna förband sig från 1524 med den allmänna antilutherska aktionen i Tyskland-Nederländerna. Därmed drefs Z. ut på det europeiska politiska planet. En seger för hans schweiziska politik var Frans I:s nederlag vid Pä via. Till den besegrade konungen skref Z. 1525 en af sina främsta skrifter, De vera et falsa reli- gione, en populär skissering af Z:s dogmatik. Här ha alla hans egendomligheter i läroåskådning (utom predestinationen) fått fullt klart uttryck. I Zurich borttog man ock 1525 resten af det gamla kyrko- väsendet och bröt i jan. 1526 äfven den yttre diplomatförbindelsen med Kom. - Döparekrisen framkallade emellertid 1525-26 en period af till- bakagång för det schweiziska reformationsverket. I ett religionssamtal i Baden 1526 vågade Z. ej deltaga; och den schweiziska landtdagen beslöt lägga stora bannet öfver honom. Skickligt sköt han emellertid fram den stora kantonen Bern; när religionsfrågan där skulle afgöras genom en disputation (jan. 1528), infann sig Z. själf och vann en lätt seger. Efter denna stod Z. 1528 på höjden af personligt anseende och religiöst infly- tande; han blef detta år ock medlem af hemliga rådet i Zurich och ledaren af den evangeliska politiken i Schweiz. - Under tiden hade Z. för att stärka sin politiska position skjutit fram olik- heten med Luther, särskildt i nattvardsläran, där han från Hoen fått det passande lösensordet: est = significat. 1527 vände sig Z. direkt mot Luther med Amico exegesis\ och på Luthers "Dass diese worte etc." s. å. svarade Z. med "Dass diese worte... ewiglich den alten sinn haben". Katolikerna jublade öfver, att kättarna aldrig så våldsamt anfallit Kom, som de nu an- grepo hvarandra. Schismen var dubbelt farlig för de evangeliske i det hotande politiska läget efter riksdagen i Speier 1529. Så kom religions- samtalet i Marburg till stånd 1-3 okt. 1529, där enigheten dock till sist strandade, ej på Luthers, utan på Z:s motstånd. Denne behof de alltfort motsättningen mot L. för sin politiska ställning i Schweiz. Så insände han ock till riksdagen i Augsburg 1530 en särskild bekännelse, Fidei ratio ad Carolum Imperatorem (3 juli 1530). Och i Sermonis de providentia Dei anamnema aug. 1530 framlade han hela sin religiösa tankevärld i strängt systematisk form, nu äfven med predestinationen. Men den medlande ståndpunkt, som Strassburgs reformator Bucer intog, trängde segrande fram i Syd-Tyskland och beröfvade Z. allt mera infly- tande. Han försökte rädda detta genom en, f. ö. politisk framsynt, omgestaltning af Edsförbundet under Zürichs och Berns ledning. Men Bern drog sig undan. Och när han ville böja de katolska urkantonerna genom uthungring, grepo dessa till vapen. Zurichs i hast uppbådade lilla här upprefs i slaget vid Kappel, och Z., hvilken medföljt hären som fältpräst, nedhöggs 11 okt. 1531. Liket blef sönderdeladt och brändt. En bronsstaty af Z. restes i Zurich 1885. Z:s skrifter utgåfvos (ofullständigt) af hans mag K. Gwalter (4 folioband 1545, 1581), fullständi- gare af M. Schuler och J. Schulthess (8 bd med suppl. 1828-42). I "Corpus reformatorum" (bd 78 ff.) utges de af E. Egli (död), W. Köhler och G. Finsler (1921 4 bd utkomna, t. o. m. 1525, af brefven 3 bd, t. o. m. 1528). En folkupplaga af Z:s viktigaste skrifter utgafs 1918 af Finsler, Köhler och Riiegg. Hans bref 1512-26 utgåfvos