885 Zwingli 886 Zwingli. Efter målning af H. Holbeiii d. y. (Uffizigalleriet, Florens). Zwingli [tsvirn-], Huldrcich (Ulrik), Schweiz' reformator, f. l jan. 1484 i den högt belägna byn Wildhaus (namnet Zwingli af Twing, trång alpgård) i landområdet Toggenburg, som lydde under abboten af S:t Gallen, var son till amtmannen H. Z., den 3:e bland 8 söner. Hans uppfostran om- besörjdes af en farbro- der ; han fick genomgå latinskolan i Basel och kom senast 1497 till en humanistisk skola i Bern. Hans ovanliga musikaliska begåfning gjorde, att dominika- nerna sökte få in ho- nom i sitt kloster. Men farbrodern och fa- dern skickade bort ho- nom ända till Wiens universitet, där han in- skrefs 1498, men snart relegerades. Enligt ett nytt fynd har han då möjligen ett par år studerat vid Paris' universitet. I hvarje fall har han lärt den realistiska tomistiska skolasti- ken, en viktig faktor för Z:s kommande religiösa och teol. utveckling. Han behof de ej pröfva nominalisten Luthers sönderslitenhet i motsatsen mellan Guds- uppenbarelsen och förnuftet; för Z. blef det från ungdomen en gifven sak, att den religiösa åskåd- ningen skulle stå i harmoni med vetenskapen och förnuftet och med dess medel utformas. - 1500 inskrefs Z. åter vid Wiens universitet, som då redan var ett af de få humanistiska, och 1502-06 blef han under studiet i Basel fullbildad humanist. En vän för lifvet vann han där i elsassaren Leo Judæ. 1506 blef han magister artium och vände sig med Judæ till ingående teol. studium. S. å. blef han ock präst och kyrkoherde i den folkrika församlingen Glarus. Under 10 år förvaltade han detta ämbete som en god katolsk präst. Från påfven mottog han en pension till lönens höjande. Denna tids största betydelse för Z:s utveckling låg dock däri, att han blef patriotisk politiker. Schweiz' enhet och storhet i förbund med påfven var hans ideal. Som fältpräst följde han sina Glarusbor i två fälttåg mot Frankrike i norra Ita- lien. Han fick därunder upplefva nederlaget vid Marignano 1515, som krossade de storschweiziska förhoppningarna. Denna katastrof ingrep djupt i Z:s åskådning. Hans ögon öppnades för det folk- fördärfvande i schweizarnas vana att utbjuda sig som legosoldater ("Reisclaufen"), och kampen där- emot blef sedan flera år hans centrala uppgift, öfver hufvud fann han krigstågen föga öfverens- stämma med Kristi efterföljelses ideal. I den sinnesstämningen mötte Z. 1516 Erasmus. Det betydde något nytt för Z. Han fördes mera direkt in i religiösa problem; Erasmus' kristliga moral- lära fyllde hans själ. Så följde han Erasmus ända till att radikalt förneka det berättigade i någon form af krig. Z. bildade ock bland sina huma- nistvänner ett pacifistiskt förbund, hvarifrån rent antimilitaristiska skrifter spredos. Hans pacifism kostade honom hans plats i Glarus, som trots hans sträfvan slöt sig till förbundet med Frankrike. Som påfvetrogen präst fann han vid slutet af 1516 en reträttplats vid vallfartsorten Maria Einsiedeln, där han blef "leutpriester" (landtkyrkoherde). Där mognade under två års stilla lugn Z:s reli- giös-moraliska erasmianism; han studerade främst Erasmus' grekiska nya testamentet, kyrkofäderna och Lefèvres kommentarer. Med kyrkomyndighe- terna stod han på god fot, äfven när han som- maren 1518 bekämpade aflatskrämaren Sanson. Som sina lärare var han katolsk reformist. Det låg ej heller något utanför den dåtida katolska andan i den antipapalism, som krigen i Italien och inblicken i påfvedömets världsliga politik börjat framkalla och som redan 1516 fått ett uttryck i en djurfabel "Labyrinten". Som god katolik gjorde Z. 1517 den sedvanliga vallfär- den till de undergörande relikerna i Aachen. Af den själens ångestfulla brottning för frälsning, som samtidigt afspeglades i Luthers 95 teser, fanns hos Z. intet. Z:s rykte som predikant blef så stort, att han 1518 kallades som leutpriester vid Ziirichs hufvud- kyrka. Men man ville ha reda på sanningen i ett rykte, att han en gång brutit sitt celibatlöfte. Z. medgaf öppet, på humanistiskt skämtande vis och utan något uttryck af ånger, att ryktet talat sanning. Hans predikan i Zurich var ock i början den vanliga humanistiska, under utläggning af nya testamentet i följd. Men under loppet af våren 1519 började en ny anda och ett nytt ton- fall göra sig märkbara hos Z. Han hade fått tag i några af Luthers i Basel tryckta skrifter; och efter disputationen i Leipzig förekommer Luthers namn oftare i Z:s mun än t. o. m. den beundrade Erasmus'. Med studiet af Luther kom något fullkomligt nytt in i Z:s lif: Paulus' för- kunnelse af evangeliet om människans synd och Guds nåd. Bibeln blef ej längre en moralbok, utan en religiös kraft. Det gällde ej längre snill- rik humanistisk satir, utan personlig omvändelse och frigörande handling. Reformernas Z. blef reformatorn Z. Omgestaltningen fullbordades ge- nom personlig upplefvelse under en svår pestsjuk- dom sensommaren 1519. Som reformator är så- lunda Z. direkt Luthers lärjunge, fast han seder- mera, när Luther 1521 förklarats i akt och bann, förnekade hvarje inflytande från Luther. Detta berodde nog närmast af politiska hänsyn. Z. hade vid reformationens början ej någon kurfurst Fred- rik, som höll honom ryggen fri; han ville då trygga reformverket i Zurich genom att ej få det indraget i domen öfver Luther. "Här är intet lutheri, blott evangelium". Äfven medverkade Z:s starka själfkänsla och medvetande om sin origina- litet äfven emot Luther. Det nya, som han fått från denne, omsmälte han efter sin personlighets egenart. Religionens väsen blef för honom ett lugnt sökande efter klarhet och sanning, för Luther en kamp om själens frälsning; hos Z. är religionen insikt och vilja, hos Luther upplefvelse. Utgångs~ punkten för Luther är det samvetspinade jag, för Z. den solbelysta Guds värld. Z. är ock mer än Luther renässansmänniskan, bakom hvilken en god portion thomistisk teologi gömmer sig kvar, liksom nominalismen ej helt släpper Luther. Däruti bott-