lärobok i allmän samhällslära från den boströmska filosofiens ståndpunkt (1879), Darwinismens betydelse för sedliga och religiösa frågor (1881), Granskning af P. Wikners kritik af den boströmska verldsåsigten (1882), Ett genmäle till doc. C. P. Wikner (1883), Om sedelagens allmängiltighet och den sedliga viljans material (i "Upps. univis årsskr." 1885), Hegels och Boströms rättsfilosofiska grundtankar (ibid., s. å.), Några ord om tiden ur psykologisk och metafysisk synpunkt betraktad (1890), Fyra föreläsningar (1891) och Två profföreläsningar (utg. efter förf:s död 1895). För en större publik af sågos hans båda förtjänstfulla monografier Den boströmska verldsåsigten, i sina grunddrag framstäld (1882) och Carl Pontus Wikner, hans lif och läror (1889). I populär form gjorde han en mångfald inlägg i tidens frågor: En blick på våra äktenskapslagar (1879), Granskning af K. Wicksells arbete om samhällsolyckornas viktigaste orsak och botemedel (tills. med D. Davidson, A. Nilsson och A. Bendixson, 1880), Betraktelser öfver Ibsens "Gengangere" (1882), I äktenskapsfrågan (1883), Olika dagrar, samtal i religiösa ämnen upptecknade af Amicusveritatis (1884), under samma pseudonym Skilda färger, samtal i politiska frågor (1886), Mannens äktenskapsålder af Styrbjörn Starke (1888), under samma pseudonym Stat och kyrka (1890) och Kristendom och kultur (1892). Därjämte var han, vanligen med signaturen L. H. Å., en flitig medarbetare i dåtidens svenska tidskrifter och lämnade flertalet af de filosofiska artiklarna till 1:a uppl. af Nordisk familjebok. Efter Wikners död utgaf han dennes arbete "Tidsexistensens apologi" (1888). Jfr minnesrunor af F. von Schéele i "Ny illustr. tidn." (1895) och af E. Svenson i kalendern "Nornan" (1896). 1. R.T--dt. 2. S--e. Åberg, Enrique (Henrik), arkitekt, f. 1841 i Linköping, begaf sig, efter afslutade studier vid konstakademien i Stockholm, 1869 till Buenos Aires. Hans framstående begåfning blef där genast uppmärksammad, och 1874 utnämndes han till Argentinas ”nationalarkitekt” och chefinspektör för civilingenjördepartementet, hvilken post han beklädde i tio år. Bland de många offentliga byggnadsverk han utfört i Argentinska republiken må nämnas regeringspalatset (se Buenos Aires, sp. 518), general San Martins grafkapell och flera hospital i Buenos Aires, vet. akad:s hus i Córdoba och naturhistoriska museet i La Plata. Dessutom har han där byggt en stor mängd privata palats, herrgårdar och villor. För att rädda sin angripna hälsa inlade han 1884 sin afskedsansökan, och 1886 inskeppade han sig till Italien och bosatte sig i San Remo. Åberg, Jon Olof, författare, f. 1843 i Ås socken, Kalmar län, d. 1898 i Stockholm, var sedan 1872 bosatt i Stockholm som litteratör och utgaf en mängd större och smärre berättelser med ämnen ur svenska historien, skrifna för skolpojkarnas föga grättna smak. Sina motiv hämtade han från Engelbrekts befrielsekrig, hela storhetstidens örlog på utländsk mark, finska kriget 1808--09, våra mer folkliga konungars karaktärsdrag o. s. v. Exempelvis må nämnas Carl XV:s skyddsling (1872), Hjeltarne från Savolaks (1875), Banér i säcken (1876), Karl XIIs värja (1878), Snapphanarne (1882), Svenskarne på Hammershus (s. å.) och ”Bondpinan” på Rumlaborg (1892). Samlingar af kortare berättelser och skisser af Å:s hand äro bl. a. Från skilda tider (1880--81) och Svenska bragder skildrade för folket (1883--84). Åbergsson, Gustaf Fredrik, skådespelare (hette urspr. Åberg), f. 27 mars 1775 i Stockholm, d. 20 juli 1852 på Furusund, vardt elev vid k. operans kör 1786, öfvergick 1792 till Stenbergs Svenska komiska teatern, där han visade klena skådespelargåfvor, och debuterade 1798 vid Dramatiska teatern som Yngve i "Oden". Han utvecklade från denna tid en oväntadt god förmåga, gjorde lycka i älskarroller genom sitt nobla yttre och drog nytta af upprepade studieresor till Paris. I tragedien var Å. användbar genom sin imponerande figur och goda hållning, men öfverdref den franska skolans fel med våldsamma tonfall, ögonrullningar o. s. v. I komedien var hans skola likaledes fransk, det vill där säga utmärkt. Särskildt som grand-seigneur och som Tartuffe ansågs han oöfverträfflig. Han berömdes äfven som Hamlet (den första på Stockholmsscenen, 1819). Mellan honom och Lars Hjortsberg rådde alltjämt konstnärsafund. Å. vardt vid sidan af sitt aktörskap ordningsman vid k. teatern 1807 och var med hofsekreterares titel "styresman" för scenen vid operan 1812-20 samt 1823-27 (under mellantiden, 1820-23, förestod han egen teater i Göteborg). Från nov. 1828 uppträdde han icke längre som skådespelare, men var några år instruktör vid elevskolan och till 1834 scenisK styresman vid Dramatiska teatern. Vid sin af gång erhöll han titeln öfverdirektör. -- Å:s hustru i andra giftet, Ottiliana Karolina Å., född Kuhlman, f. 15 nov. 1778, d. 21 april 1866 i Stockholm, första aktris vid K. teatern 1800-33, var först (1799-1802) gift med Louis Deland (se denne), kallade sig efter skilsmässan fru Kuhlman och trädde 1815 i äktenskap med Å. I yngre år var hon k. teaterns förnämsta talang i älskarinnefacket, full af behag och natursanning i sitt spel, väckte sedermera bifall i subrettroller och spelade slutligen med värdighet mère noble. -- Å:s son i första giftet, Johan Ludvig Å., f. 1795, d. 1832 som stadsmäklare i Stockholm, öfversatte flera dramer af Kotzebue o. a. för k. teatrarnas räkning. E. F--t. Åbergsson, Anders Viktor, ämbetsman, f. 26 mars 1835 i Stockholm, d. 7 aug. 1897 å Furusund, blef student i Uppsala 1855, undergick examen till rättegångsverken 1859 och inskrefs s. å. vid Svea hofrätt. Han blef 1862 vice härads- höfding, 1866 adjungerad led. i Svea hofrätt, 1868 fiskal och 1872 assessor där, konstituerades 1876 till revisionssekreterare och blef 1883 expeditions- chef i Justitiedepartementet. 1884 utnämndes Å. till justitieråd. Å. var 1879--84 en af Stockholms stads representanter i riksdagens Andra kammare,