kyrka från medeltiden. Tidpunkten för dess grundläggning är icke med säkerhet känd, dock tyckes man f. n. vara enig om, att grunden lagts under förra hälften af 1200-talet. I bulla af 1229 befallde påfven Gregorius IX på biskop Tomas' begäran,

Fig. 1. Åbo domkyrka.

att det dåv. biskopssätet skulle förflyttas från Räntämäki till en lämpligare plats. I ett indulgensbref af 1259 omtalas den till Jungfru Marias ära uppförda kyrkan såsom redan varande i bruk, och 1291 förrättades där biskopsval. Den då valde biskopen, Magnus I (1291--1308), tycktes med kraft ha arbetat på templets fullbordande, och 1300 invigdes det till Finlands domkyrka, Jungfru Maria och Henrik den helige (se d. o.) till ära. Den senares reliker, enligt traditionen förvarade i ett silfverskrin, öfverfördes dit från martyrens graf i Nousis, och dagen (18 juni) firades sedan årligen med stora högtidligheter. Då mycket folk tillströmmade från landsorten, gaf detta anledning till stadens sommarmarknad. Kyrkan var urspr. byggd som treskeppig hallkyrka i öfvergångsstilens former med enkla detaljer. Skeppen åtskildes från hvarandra genom fem par fyrkantiga tegelpelare, och kyrkans höjd inuti var icke mer än hälften af den nuvarande. Redan 1318 hemsökte ryssarna Åbo, härjade staden och uppbrände kyrkan samt plundrade den på dess klenoder. Kyrkan stod så en tid öde och förfallen. Denna hallkyrka utvecklades sedan småningom under århundradenas lopp, troligen bl. a. efter nordtyska mönster, tack vare allmän offervillighet. Den höjdes och förvandlades till en basilika med sträfbågar öfver sidoskeppen. Den del af midtskeppets öfvermur, som då uppfördes, kvarstår ännu. Fönstren hade spetsbågig form och voro omramade med enkla rätvinkliga profiler. Man har icke skäl att antaga, att kyrkan till en början varit försedd med absid. Frågan, huruvida tornet upp- förts samtidigt med kyrkan eller senare, har gett anledning till olika tolkningar. Vissa fakta kunna tala för, att detsamma tillkommit senare (se "Arkitekten", jubileumsnummer för 1917). 1466 omtalas det i sammanhang med en större ombyggnad såsom redan färdigt. En omfattande tillbyggnad anses ha egt rum omkr. 1370. Högkorets utvidgning och kyrkans förlängning påbörjades enl. Rhyzelius under biskop Johannes II (1367--70) och fullbordades af biskop Johannes III Vestfal (1370--84). Kyrkan erhöll en totallängd af omkr. 60 m. (tornet oberäknadt). Högkoret, urspr. anlagdt med

Fig. 2. Högkoret i Åbo domkyrka.

hallformig genomskärning, erhöll ett korslut med fem sidor af en i längdriktningen af kyrkan utsträckt åttahörning. Sidoskeppen fortlöpte omkring koret, och långhusets afslutning åt ö. bildades af sju sidor i en någorlunda liksidig tolfhörning. De flesta af sträfpelarna stodo innanför sidoskeppens yttre omfattningsmur och voro nedtill förbundna med halfcirkelformiga bågar, hvilka uppburo en omgång, hvars golf låg ung. 4,6 m. högre än kyrkans golf. På bröstvärns höjd öfver omgången vidtogo de höga vackra korfönstren, af hvilka två stycken i vår tid ännu oförändrade kvarstå. Tänker man sig de små kor aflägsnade, hvilka senare blifvit