- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 33. Väderlek - Äänekoski /
923-924

(1922) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Åbo domkyrka

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

anlagda omkring det dåv. högkoret, och föreställer sig de ursprungliga nio korfönstren, genom hvilka ljuset rikligt, ehuru dämpadt, inströmmade, finner man, att kyrkan egt en helt annan karaktär än nu. Det vackra inre perspektiv, som framkallades genom den af höga fönster belysta omgången, framstår ännu mera genom rikedomen af arkitektoniska detaljer, som verkningsfullt och klart, framträda. Pelarna voro af tegel, åttkantiga med framspringande gotiska stafvar. Den omständigheten, att de lämnats utan bruksöfverdrag, tyder på, att teglets vackra naturliga färg i det inre mångenstädes framträdde, hvarigenom kyrkan oafsedt sina inre målningar å hvalfribbor, kappor och väggar, altare, helgonbilder och andra prydnader, framstod i medeltida färgskrud och detaljrikedom. Sträfpelarna i denna del af kyrkan hade en form, som sällan förekommer. Den nedtill närmast sockeln fyrkantiga planskärningen öfvergick vid fönsterbänkens höjd till trekantig med gotiska profiler i hörnen. Vid samma höjd smyckades pelarens främre yta af en nischformig fördjupning. Emellan sträfpelarna löpte en rik bandfris af formtegel rundt om koret under fönsterfallets profil. Ofvanför denna profil vidtog ett rutformadt mönster af mörkglaserade tegel, hvilket utfyllde murytorna emellan sträfpelare och korfönster. Dessa infattades af kraftiga rika profiler i formtegel. De trekantiga ytor, hvilka inramades af sträfpelare, fönsterhvalfbågar och taklist, voro utfyllda af runda murnischer. Läggas härtill de af gotiska stafverk djupt inramade portalerna, hvaraf ett godt prof ännu finnes i det s. k. Wallenstjernska grafkoret på södra sidan midt emot sakristian, och de med blyglas infattade fönstren, och påpekar man, att prof på ett gotiskt masverk af kalksten påträffats i södra sidoskeppets fasadmur invid tornet och att i det på vinden ännu bevarade sydvästra hörnet af långhusets gafvelmur en vacker omväxling åstadkommits därigenom, att kvadersten af sepiabrun kalksten omväxlar i hvart 4:e skikt med svartglaserade tegel i hvartannat uti den af röda tegel i munkförband uppförda muren, så finner man af allt detta en stor mängd af de karakteristiska former och uttrycksmedel, hvilka tegelbyggnadskonsten under den gotiska perioden använde i de nordtyska och baltiska länderna. På bredden utvidgades templet genom nya sakristior och flera kapelltillbyggnader, hvilka småningom omslöto kyrkans långsidor. Främst bland dessa må nämnas Helga-lekamens-kapellet på kyrkans norra sida med en längd motsvarande två travéer och ett djup något större än sidoskeppens bredd. Helga-lekamens altare stiftades 1421 af den om kyrkobyggnaden förtjänte biskopen M. O. Tavast, hvars namn det ännu bär. Altaret egde på sin tid 34 jordagods. Mot slutet af medeltiden torde slutligen den oktogon, som nu bildar kyrkans östra afslutning och i hvilken högaltaret numera har sin plats, ha tillkommit. Sålunda funnos i kyrkan vid medeltidens slut 18 kända altaren. Genom kapellbyggnaderna beröfvades kyrkan småningom en del af det ljus, som inströmmade genom sidofönstren. Då sidoskeppens tak måste höjas i samma mån, som kyrkans bredd ökades, blefvo icke allenast sträfbågarna öfverbyggda, utan man var därjämte nödsakad att yttermera höja hvalfven i midtskeppet. Denna sista höjning af kyrkan verkställdes 1466 under biskop Konrad Bitz, sedan vådeld genom åskslag 1458 jämmerligen förstört tak och inre. Midthvalfvet, som slogs från högkoret till stora tornet, utfördes af en inhemsk murmästare Petrus från Kimito. Kring kyrkan hade redan under medeltiden anlagts en med skottgluggar af gråsten och tegel uppförd ringmur, hvilken under tidigare orostider måhända jämte det massiva kyrktornet tjänade som försvarsverk. Under tidernas lopp uppfördes i sammanhang med muren byggnader för kyrkan eller densamma närstående institutioners behof. I en större byggnad mot n. ö. höll domkapitlet under katolska tiden sina sessioner. I början af 1600-talet arbetade katedralskolan i ett annat hus. Äfven gymnasiet och slutligen den 1640 grundlagda akademien hade här sitt första hemvist. Under 1500-talet afstannade byggnadsverksamheten nära nog h. o. h. och inskränkte sig till nödvändiga reparationer. De rikedomar, som under katolska tiden samlats af nitiska biskopar, hade redan till stor del förstörts genom flera härjande eldsvådor. Genom den af Gustaf Vasa verkställda reduktionen och reformationens inverkan beröfvades kyrkan slutligen större delen af sina förra egodelar. 1509 plundrades den af danskarna, 1546, 1594 och 1600 härjades den af vådeld. Dessa olyckor jämte annat hade gjort, att byggnaden slutligen befann sig i ett så dåligt tillstånd, att 1630 klagades öfver, att kyrkans inre icke längre var skyddadt ens för regn och snö. -- Upprepade eldsvådor förstörde visserligen kyrkan äfven under 1600-talet, men genom allmänna insamlingar med konungens bifall samt gåfvor i olika form (icke minst af Åbo borgare) kunde den af samtiden 1691 beskrifvas såsom varande "härligare än tillförne". Sålunda företogs 1649 en större reparation jämte flyttning af altaret in i det nordvästra högkoret. I de efter reformationens införande till grafkor (de förnämsta Tottska, Wallenstjernska, Stålhandskes, Kijkska, Tavastska, Horn-, Kurck- eller Kankasska och Gezeliusska) inredda helgonkapellen ersattes altarena småningom af grafmonument, hvarjämte vapensköldar och epitafier prydde koren. Utrymmet under golfvet upptogs f. ö. nära nog h. o. h. af grafvar och grafkamrar (1666--69 graflades där 145 personer). Man anser sannolikt, att tornet vid slutet af medeltiden af slutades med en hög hufvudspira, omgifven af fyra åttkantiga hörntorn, hvaraf rester ännu delvis äro synliga i den undre massiva tornkroppens hörn nedanom de nuv. urtaflorna. Äfven murgaflar vid hjälmens fot omtalas före 1681 års stora brand. Tornets grundplan och spår i murverket hänvisa till en ännu äldre form med gaflar. Sin medeltida karaktär förlorade tornspiran troligen (om ej förr) efter 1681 års brand för att öfvergå till en trappformigt afsmalnande spira. Tornet brann åter 1738, och spiran erhöll vid den 1759 verkställda ombyggnaden en kupolartad barockhuf med smärt genombruten spira och balusterförsedd plattform ofvan kupolen. Denna kvarstod ända till den stora branden 1827. Vid denna brand förstördes domkyrkan så godt som h. o. h. till det yttre och inre af elden. Endast murverket kvarstod i det yttre, och kyrkans inre (såsom grafstenar, grafmonument, predikstol, altarprydnad, dopfunt, bänkar m. m.) var antingen uppbrändt

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Thu Nov 5 22:53:33 2026 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nfcm/0498.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free