blodet, hvilkas riktighet af den nyaste blodforskningen till stor del bekräftats, samt 2) att man genom bloduttömning kunde förändra blodets sammansättning i organismen i riktning mot det normala. Den sistnämnda föreställningen berodde på det felaktiga antagandet, att man genom en rätt utförd åderlåtning kunde uttömma företrädesvis det sjukdomsframkallande ämnet. Det ansågs på grund däraf vara af stor vikt, att åderlåtningen alltefter den egentliga sjukdomshärdens belägenhet utfördes på det ena eller andra stället af kroppen, en uppfattning, som långt efter blodomloppets upptäckt fortlefde i folkmedicinen. En annan anledning för åderlåtning skapades genom den framför allt i början af nyare tiden gängse åskådningen, att vissa lindrigare slag af allmän ohälsa berodde på abnorm ökning af blodmängden. Den genomgripande förändring i uppfattningen af sjukdomarnas natur, som under namn af cellularpatologien (se d. o.) bröt igenom vid midten af 1800-talet, kullkastade de tidigare teorierna om åderlåtningens verkan, och detta ingrepp föll alldeles i vanrykte i den vetenskapliga medicinen, sedan äfven statistiska undersökningar vid denna tid visat, att bloduttömningar med fördel kunde undvaras t. o. m. vid lunginflammation, den sjukdom, vid hvilken åderlåtningen förr ansetts vara mest betydelsefull. I Sverige var det M. Huss' gynnsamma erfarenhet af en oblodig behandlingsmetod vid denna sjukdom, som blef banbrytande (1852). -- Den nyare medicinen ställer sig främst på grund af den alltmer fördjupade kunskapen om blodets skyddsverkan vid sjukdom fortfarande på det hela taget afvisande mot att beröfva organismen blod, men åderlåtningen har likväl återupptagits -- om också i en jämförelsevis begränsad utsträckning -- framför allt vid behandlingen af sjukdomar, som åtföljas af förhöjdt blodtryck, såsom vissa slag af njurlidande. Åderlåtning i större skala har äfven framför allt på grund af erfarenheten från Världskriget kommit till användning vid blodtransfusioner, d. v. s. för att från friska människor erhålla blod, som därefter öfverföres på svårt förblödda patienter. Till sist bör nämnas, att mindre blodaftappningar i undersökningssyfte ha en mycket stor betydelse för den moderna diagnostiken. -- Åderlåtningen utföres vanligast på en af hudvenerna i armbågsvecket. För att hindra blodets återflöde till hjärtat omsnör man öfverarmen med en binda. I och för insnittet i den svällda venen begagnades i gångna tider ofta ett särskildt instrument, s. k. ådersnäppare, som bestod af en knif, hvars skärande del genom lösgörandet af en på densamma verkande metallfjäder kunde bringas att snabbt genomtränga huden och kärlväggen. Nu för tiden låter man i allmänhet blodet utrinna genom en spetsig, i venen införd, ihålig metallnål. De förr uttömda blodmängderna voro betydande och öfverstego icke sällan 1/2 liter. Genom upprepade åderlåtningar kunde man inom loppet af några dagar beröfva en patient ända upp emot 4 l. blod. R. F-s. Ådermöten, äldre benämning på de besiktningar, som vår och höst anställdes med rusthållshästarna för att utröna deras vård. Dessa möten kallades besiktnings- eller åderlåtningsmöten ("ådermöten") till följd däraf, att vid desamma skulle, enligt äldre tjänstgöringsreglementen för armén, skvadronshofslagaren verkställa åderlåtning på de hästar, "som sådant behöfde". Förrättningen fick senare benämningen hästbesiktningsmöte. (C. O. N.) Ådersnäppare. Se Åderlåtning. Ådror. 1. Anat. Se Artär och Vener samt Aneurysm, Blodkärl, Blodomlopp, Blodådror, Puls och pl. I till art. Människan. -- 2. Geol., de vanligen helt tunna, ofta förgrenade och stundom buktande utfyllningar af kvarts, kalkspat eller andra mineral, som här och där förekomma inom olika slags bergartsmassor och skilja sig från dessa genom olika färg, hårdhet och sammansättning. Ådrorna kunna ha bildats dels på eruptiv väg, dels genom afsättning af mineralämnen ur lösningar, som genomsipprat eller fyllt förutvarande sprickor och rämnor i en fast bergmassa. Jfr Gång och Sekretion. 2. E. E. Ådö, gods i Lossa socken, Bro härad, Uppsala län, ligger på en ö i Mälaren, omfattar (jämte det underlydande Däfvensö, se d. o.) 846 har, hvaraf 180 har åker, med 296,400 kr. tax.-värde (1921). Boningshuset (se fig.) är ett stort tvåvånings

Manbyggningen på Ådö.

stenhus. Å. omtalas tidigast 1404, då frälsemannen Gottschalk Bengtsson sålde "Aadhö" till ärkebiskop Henrik i Uppsala, som testamenterade alla sina gods till domkyrkan, från hvilken Å. dock snart afsöndrades. På 1500- och 1600-talen innehades det af bl. a. släkterna Banér och Leijonhufvud. Bland mera bemärkta personer, som egt Å., må nämnas kanslipresidenten grefve Arvid Horn, som köpte det 1712. Hans måg, grefve A. Löwen, sålde det 1749 till kommerserådet M. Lagerström. I början af 1800-talet köptes Å. af grefve E. S. Sparre samt 1873 af brukspatronen P. G. Tamm samt innehades sedermera af dennes son Klas Tamm, som 1917 sålde det till disponenten E. Malmström. E. A-t. Åforsen, belägen i Faxeälfven 30 km. nedom Inlandsbanans korsning med älfven vid Ulriksfors (sjöarna Ströms vattudals--Russfjärdens utlopp). Fallhöjden utgör 5,8 m. och 9-mån. effekten vid oreglerad vattenföring omkr. 1,800 turbinhästkrafter. Vattenkraften är outnyttjad. C. K. Ågerstastenen. Se Runor, sp. 1217. Åggelby, socken i Nylands län, Finland, Helsinge domsaga och härad, afskildes 1921 från Helsinge till själfständigt pastorat, lydande under