949 Äke bonde-Äker 950 Åke bonde, enligt Snorre en värmländsk storman under hednatid, om hvilken han förtäljer följande. Å, hade en gång samtidigt som gäster inbjudit den svenske konungen Erik Eymundsson och den norske Harald Hårfager. Åt den förre upplåts Åts gamla gäststuga, åt den senare en alldeles ny- byggd sådan. På förra stället var allt husgeråd gammalt, på det senare splitter nytt. Kvaliteten var i fråga om allting på båda ställena af utmärk- taste slag. Då gästabudet var ändadt och Å. först tagit af sked af Harald och gett honom bl. a. sin unge son till tjänsteman, förärade han konung Erik äfvenledes dyrbara skänker och följde honom ett stycke till vägs. Vid det slutliga afskedet frågade honom konung Erik, hvarför han under hela gästa- budet låtit Harald få allt det bästa, och detta ehuru Åke dock vore i Eriks tjänst. Åke svarade, att efter hans förmenande intet brustit vid gästa- budet. Att Erik fått disponera hvad som var gam- malt och godt, berodde på hans höga ålder. Åt den unge Harald hade han med skäl gett allt, som var nytt. Men hvad nu det beträffade, att han själf vore i Eriks tjänst, så kunde man lika väl säga, att konungen vore i hans tjänst. Förgrym- mad öfver detta svar, högg konungen honom bane- sår och red sedan bort. Då Harald sporde Å:s död, förföljde han, ehuru förgäfves, den flyende Erik samt tog sig af illdådet anledning att ned- hugga Eriks tjänstemän inom landskapet och lägga detta under Norges krona. Ad. N-n. Åke Hansson. Se T ött 9. Åke Henriksson. Se T ött 12. Åke Jönsson (äfven kallad Svarte herr Åke Jönsson), riddare, riksråd, d. 1494, var sonson till den under drottning Margaretas tid inflyttade danske riddaren Niklis Jönsson, kallad Svarte Skåning (se denne), och son till riddaren och riksrådet Svarte Jöns (Jöns Svarte Skåning). Bosatt å det fäderneärfda Åkerö i Söder- manland, namnes han i handlingarna redan 1440, blef troligen vid Karl Knutssons kröning 1448 rid- dare och inkallades senast 1449 i riksrådet. Till konung Karl stod han länge i godt förhållande, åtföljde honom på kröningsresan till Norge 1449 och erhöll senast 1452 Ringstadaholms län i Öster- götland. Han anslöt sig emellertid till ärkebiskop Jöns Bengtssons uppror 1457 och medverkade s. å. vid eröfringen af Finland, som längre än det egent- liga Sverige försvarats af konung Karls anhängare. I sammanhang med statshvälfningen och Kristian I:s tronbestigning mottog han lagmansämbetet i Södermanland och Axvalls län, hvarvid han torde ha af stått från Kingstadaholm. Vid biskop Kettil Karlssons (Vasa) resning mot Kristian I blef han denne trogen och uppgaf först på hösten 1465 Axvalls fäste, som han dittills försvarat åt Kristian. Efter denna tid synes han emellertid vara att räkna till själfständighetspartiet. Så t. ex. var han med om att återinkalla Karl Knutsson 1467 och stödde Sten Sture under 1471 års kris. Han bevistade sedan de viktiga unionsmötena 1482 och 1483 och deltog på Sten Stures uttryckliga önskan i dennes resa till Finland 1488 i och för försvarsanstalter mot ryssarna och förhandlingar med den livländska riddarorden. Herr Åke, som tydligen var en af lan- dets förmögnaste stormän, gjorde sig som länsinne- hafvare, åtminstone i yngre dagar, mindre väl känd genom att godtyckligt behandla och till egen vinning olagligt beskatta den under honom lydande allmo- gen. Vid sin död efterlämnade han hustru i senare giftet, Birgitta Gregersdotter, som var syster till sedermera Strängnäsbiskopen Matts Gregersson, och sonen Svarte Jöns (f. i ett tidigare äktenskap, med en dotter till Claus Platå), ärkedjäkne i Sträng- näs, hvilken lefde ännu 1499 och synes ha varit ättens siste manlige medlem. - Åke Jönssons sanno- likt äldre broder Svarte Ture Jönsson (d. i början af 1480-talet) på Tuna vid nuv. Mariestad, blef riddare 1441 och något senare riksråd. Vid västgötaherrarnas affall från Karl Knutsson 1452 höll han fast vid denne, hvarför han s. å. efter den till Danmark afvikne Bengt Gylta blef lag- man i Västergötland, ett ämbete, som han till sin död behöll. Äfven 1457 synes han i motsats till brodern i det längsta ha iakttagit sin trohetsplikt mot konung Karl och hyllade sig icke heller under de följande brytningstiderna till unionspartiet; 1471 uppträdde han på Sten Stures sida. I stort sedt gjorde han sig emellertid mindre gällande än bro- dern. Han efterlämnade inga söner, som uppnådde mogen ålder. Hans änka, Birgitta Henriksdotter, lefde ännu 1497. G- C-n. Åker. 1. Socken i Jönköpings län, Östbo härad. 15,842 har. 1,531 inv. (1920). Å. bildar med Käfsjö ett pastorat i Växjö stift, Östbo kontrakt. -- 2. Socken i Stockholms län. Se Österåker 1. -- 3. Socken i Södermanlands län, Oppunda härad. Se Österåker 2. -- 4. Socken i Södermanlands län, Åkers härad. 12,602 har. 2,588 inv. (1920). Å. bildar med Länna ett pastorat i Strängnäs stift, Domprosteriet. -- 5. Socken i Uppsala län. Se Västeråker. -- Se vidare Åkers härad, Å:s krutbruk, Å:s skeppslag och Å:s styckebruk. Åker, landtbr. 1. Åkerjord, uppodlad jord, som bär åkerväxter eller ock för tillfället är igenlagd till gräsbärande mark. Uppodling till åker, hvilken utmärker människans öfvergång från jagar- eller nomadlif till fast bosättning som jordbrukare, bör- jade hos flertalet folk redan under den yngre sten- åldern och fortskrider med kulturens framsteg och de vegetabiliska lifsmedlens i jämbredd därmed fortgående ökade betydelse i folkets föda. Till en början voro åkerodlingarna helt eller till större delen tillfälliga och öfvergåfvos efter att ha burit några få grödor, som utsugit jorden, men dylik åkerodling, som i form af svedjebruk förekom i skogstrakter i Sverige ännu efter midten af 1800- talet, har numera så godt som alldeles upphört i vårt land, där allt åkerbruk numera eger rum på ständig åker. Denna beräknas vid 1800-talets bör- jan ha uppgått till omkr. 850,000 har och ökades starkt intill midten af århundradet, så att den 1860 uppgick till 2,5 mill. har. Sedan har den årliga ökningen aftagit och under återstoden af århundra- det utgjort omkr. 20,000 hektar om året samt under innevarande århundrade än mindre. Rikets hela areal åker uppgick 1900 till 3,520,000 och 1918 till 3,827,900 har. I äldre tid användes hela åkervidden så godt som uteslutande till sädesodling; från slutet af 1700-talet har potatis upptagit en alltjämt tilltagande del af densamma, och i den mån ängarna uppodlats och behof vet af foder ökats, ha