951 Äkerafrad-Åkerblad 952 utrymme på åkern. Under senare år ha af rikets åker användts för brödsäd (råg och hvete) ej fullt 15, för fodersäd 32, för potatis 4, för andra rot- frukter 3, för hö och grönfoder 37 och trade 9 proc., allt i runda tal. I afseende på åkerns bruk- ning har man öfvergått från uteslutande sädesbruk till koppel- eller växelbruk med ständigt aftagande trädesareal (se Växtföljd). - 2. Den sam- manhängande, till ett skifte hörande åkerjorden, liktydigt med gärde eller vång. 1-2. H. J. Dft. Åkerafrad. Se J ords kyl d. Åkerberg, Axel Fritiof, författare, f. 30 mars 1833 i Hille socken, Gäfleborgs län, d. 13 juli 1901 i Saltsjöbaden, student i Uppsala 1856, filos. kandidat där 1865, började tidigt arbeta för såväl religiös som politisk frihet genom öfver- sättningar och tidningsmannaverksamhet. Han var medarbetare i "Framtiden" (1868 ff.), "Aftonbla- det" 1870-78, "Sanningssökaren" 1877-81, "Vikingen" 1882-83, "Tiden" 1883-86 och "Socialdemokraten", öfversatte Parker, Stuart Mill och flera religionsfilosofiska verk, utgaf 1879 Om religionsförföljelsen i Skåne och redigerade "Bibliotek för sanningssökare" (jämte K. P. Ar- noldson, 1878-83). I Nordisk familjeboks första uppl. författade Å. åtskilliga artiklar. Med hän- förelse omfattade han icke blott frihetsidén, utan äfven många af de moderna rörelserna: vegeta- rianismen, teosofien, fredsrörelsen m. fl. E-n B. Åkerberg, Frans Evert Knut, landthus- hållare, riksdagsman, f. 6 juni 1853 i Vaxholm, aflade afgångsexamen från Ultuna 1875 och öfver- tog efter några års anställning som godsinspektor eller förvaltare på arrende (1881) Knistad egendom i Skaraborgs län och är sedan 1900 egare däraf samt har tillika varit föreståndare för en där förlagd sta- tens mejeristation. Å., som är led. af Landtbruks- akad. (1893), har gjort sig bemärkt som en fram- stående och mångsidig landthushållare och intagit en framträdande ställning inom länets hushållnings- sällskap (vice ordf. sedan 1914) och andra landt- bruksekonomiska sammanslutningar. Han har äfven författat ett stort antal tidskrifts- och tidnings- uppsatser i landthushållningsfrågor. A. var leda- mot för Skaraborgs län af Första kammaren 1899-1910, där han tillhörde den protektio- nistiska majoriteten, samt var led. af tillfälligt och väglagsutskottet 1905 och af bevillningsutskot- tet 1906-10. T-s. Åkerberg, Karl Erik Emanuel, tonsät- tare, kördirigent, f. 19 jan. 1860 i Stockholm, student 1880, tog organistexamen vid konserva- toriet 1883 och studerade komposition för Dente till 1886, därefter för César Franck i Paris till 1888. Å. var kantor i Tyska kyrkan 1889-92, är sedan 1890 organist vid Mosaiska församlingens synagoga och sedan 1895 musiklärare vid Högre latinläroverket på Norrmalm. Han har varit en af hufvudstadens mångsidigast verksamma och intres- serade sångdirigenter, anfört och delvis bildat ett stort antal manskörer och blandade körer, bland de förra den ännu verksamma Bellmanskören (se d. o.). Ett statens tonsättarstipendium uppbar han 1893 -96. Å. blef 1900 led. af Mus. akad. Hans egna tonsättningar utmärkas af säker, lagom modern fak- tur och konstnärlig smak. Han har skrifvit klang- fulla a-cappellakörer för blandade röster (Törnrosas saga m. fl.), större körverk (Prinsessan och svennen, Till aftonstjärnan m. fl.), en välgjord Kantat vid Ty cho-Brahe-minnesf esten 1901, manskvartetter, romanser, en af Musikaliska konstföreningen utg. gedigen pianokvintett, pianostycken o. s. v., hvar- jämte han arrangerat kvartettsånger. Han har skildrat Musiklifvet inom Par Bricole 1779-1890 (1910). A. L.* Åkerbinda, bot. Se Po l y gon u m. Åkerblad, Johan David, berömd orientalist, f. 6 maj 1763 Stockholm, d. 7 febr. 1819 i Kom (begrafd vid Cestius' pyramid på den s. k. Cimi- terio vecchio), son till en spegelfabrikör, inskrefs 1778 som student vid Uppsala universitet, där han stannade i fyra år, företrädesvis sysselsatt med klassiska och orientaliska språkstudier, och där han 1782 disputerade under professor Fant med af h. De primis Sveciæ sub rege Gustavo I extra Sep- tentrionem initis foederibus. 1783 ingick han i k. kansliet och sändes s. å. till Konstantinopel. Där- ifrån företog han omfattande resor till olika delar af turkiska riket (Mindre Asien, Syrien, Palestina, Egypten och Tunisien), hvars etnografiska förhållan- den och språkliga minnesmärken han egnade allvar- lig uppmärksamhet, på samma gång han sålunda förvärfvade sig kännedom om en mängd länder och nationer, som bland hans landsmän voro mer eller mindre okända. Å:s anteckningar från dessa fär- der finnas ännu delvis i behåll i Vatikanska arkivet i Kom. Han återkom till Stockholm 1789 och ut- nämndes s. å. till protokollssekreterare vid Utrikes- expeditionen samt translator för turkiskan. 1791 sändes han ånyo till Konstantinopel, hvarifrån han fortfarande företog forskningsresor, bl. a. till "Tröja", hvilket gaf honom anledning till själf- ständiga iakttagelser öfver den homeriska topogra- fien. Dessa ha influtit i tyska uppl. af den äfven på svenska utkomna, af Lechevalier författade "Resa till Troas". Efter fortsatt tjänstgöring i Konstantinopel, där han befordrades till legations- sekreterare, förflyttades Å. i samma befattning till Paris, som han sedan någon tid lämnade för Haag, hvarefter han åter placerades i Paris. Äfven under sist anförda skede fortsatte han sina efter tidens förhållanden omfattande resor, som då likväl före- trädesvis gällde Europa samt Europas vetenskaps- män och lärda institutioner. 1802 utgaf han Lettre sur Vinscription égyptienne de Rosette, adressée au citoyen Silvestre de Sacy (utg. i Paris), genom hvilket den egyptiska demotiska skriftens alfabet nära nog fastställdes. Detta har förskaffat Å. namnet "den förste egyptologen". Ungefär vid denna tid tog han afsked från sin tjänst och trädde tillbaka till privatlifvet. Han lämnade nu definitivt Sverige och bosatte sig i Italien, där vetenskapen och studierna därefter uteslutande lade beslag på hans uppmärksamhet. Ehuru utan personlig för- mögenhet - hvad han ärft, hade hans dyrbara upp- fostran och resor i väsentlig mån slukat -, kunde dock Å. lyckligt taga sig fram, fjärran från fosterbygden, tack vare den glans, hvarmed hans namn i den vetenskapliga världen var omstråladt. Denna omständighet hade han att tacka för det fri- kostiga, hufvudsakligen af engelska mecenater läm- nade penningunderstöd, medelst hvilket han sorg- fritt kunde fullfölja sina arbeten, som nu bl. a.