både på olika ställen vid Sveriges östersjökust och i Finland. De många återfångade märkta ålarna visa alla, att ålen under nämnda tid vandrar söderut, och det med ganska stor hastighet, vanligen 10--15 km. i dygnet. Man känner t, o. m. ett fall, då ålen måste ha vandrat 52 km. per dygn. En af de ålar, som 15 aug. 1905 märkts vid Tvärminne i Finland, återfångades 16 nov. s. å. vid Jyllands östkust utanför Aarhus. Detta jämte andra omständigheter visar tydligt, att ålen, när den blir vuxen (fortplantningsfärdig), vandrar ut ur insjöarna, utför floderna, ut ur Östersjön och vidare ut mot Atlanten. Det har visat sig, att ålen därvid vandrar endast under mörka nätter. Att vandringsålen är på väg till sina lekplatser, är numera ställdt utom allt tvifvel. Att ålen ej fortplantar sig i sött vatten, framgår f. ö. däraf, att man icke påträffar ålhannar i sådant vatten, utan endast honor. Ålhannarna ha så stora anspråk på vattnets salthalt, att de i Östersjön ej förekomma n. om Kalmar sund, beroende på Östersjövattnets norrut aftagande salthalt. 1856 beskrefs under namnet Leptocephalus brevirostris en glasklar, tunn fisk, med färglöst blod, utan bukfenor, af ung. 8 cm. längd och till formen liknande ett neriumblad (fig. 2, öfverst). Denna fisk hade liksom de flesta andra Leptocephalus-arter fångats i Messinasundet. Först omkr. 40 år senare kunde italienarna Grassi och Calandruccio uppvisa, att denna fisk ej är en särskild art, utan en larvform af sötvattensålen. De ansågo också på grund af vissa omständigheter, att ålen fortplantade sig på djupet i Medelhafvet. De hade emellertid ej påträffat några fullt lekfärdiga ålar och ej heller några nykläckta ållarver. En könsmogen ålhanne har en gång 1903 påträffats vid danska kusten (Själland). Den visade sig ha fått mycket stora ögon, påminnande om vissa djupvattensfiskar och alltså gifvande en vink om, att ålen fortplantar sig på stora hafsdjup. I Messinasundet hade de bägge italienarna också erhållit ålar, som hade mera utvecklade könsorgan och stora ögon. Dessa ålar ansågo de ha kommit upp till ytan från djupet genom de kraftiga strömhvirflarna i Messinasundet. 1904 fångades af Schmidt för första gången en larv af sötvattensålen utanför Medelhafvet, nämligen v. om Färöarna nära ytan öfver djupt vatten. Sedermera ha många exemplar af Leptocephalus brevirostris erhållits ute i Atlanten. Den har dock ej erhållits i områden, som äro grundare än 1,000 m. och där temperaturen på 1,000 m. djup är lägre än omkr. 7°. De rikligaste förekomsterna ha påträffats s. v. om Irland, men f. ö. finns den öfverallt v. om Brittiska öarna, Vizcaya-bukten, Spanien och Portugal samt i Medelhafvet. Ju längre västerut man kommer, desto yngre och mindre äro dock larverna. De fullvuxna larverna ha en medellängd af 75 mm. Men man har nu erhållit larver ända ned till 9 mm. längd. Dessa mindre larver (preleptocephala stadier) ha fångats långt västerut i Atlanten, hufvudsakligen s. och s. v. om Azorerna. Då man således finner de minsta kända larverna långt ute i Atlanten, ha forskarna kommit till den numera allmänt antagna uppfattningen, att ålen också fortplantar sig där. Då ålen på hösten lämnar Europas kuster, är den helt visst på färd till det flera hundra geografiska mil aflägsna lekområdet. Sedan leken förrättats, dör ålen. Den kommer åtminstone ej tillbaka till kusterna. Ifrån fortplantningsområdet föras larverna med hafsströmmarna mot Europas kuster och äfven in i Medelhafvet. Schmidt har nämligen genom sina undersökningar uppvisat, att ålen ej fortplantar sig i Medelhafvet. Ifrån Leptocephalus-stadiet

Fig. 2. Larver af den europeiska sötvattensålen. Öfverst den fullvuxna larven (Leptocephalus brevirostris). De öfriga figurerna visa dennes förvandling till ålens form (den nedersta bilden). Samtliga bilderna i ung. 3/4 nat. storl. (Efter Johannes Schmidt.)

anta larverna småningom ålens form (se fig. 2), hvarunder de afta ung. 1 cm. i längd. De äro dock ännu genomskinliga och bruka då gå under benämningen "glasål". I detta stadium ha de hunnit in till kusterna af Spanien, Frankrike och England och vandra där i massor uppför floderna samt komma äfven in i Skagerak och Kattegatt, där de stiga upp i floderna. De flesta ålungar, som vandra uppför de svenska floderna, ha dock blifvit pigmenterade och äro mörka till färgen samt ha ofta fått ansenlig längd. I stort sedt äro de uppvandrande ålungarna större i de längre norrut belägna Östersjöälfvarna. Antalet aftar också, ju längre norrut man kommer. Allt detta beror på, att afståndet från ålens lekplatser blir större, ju längre in i Östersjön man kommer. Det vid Trollhättan uppvandrande ålynglet har en medellängd af omkr. 25 cm. och det, som går upp i Dalälfven, omkr. 35 cm. Det senare är ock i genomsnitt omkr. 3--4 år äldre än det förra. Vid sin vandring uppför de rinnande vattnen ådagalägga ålungarna en beundransvärd energi för att öfvervinna hindren i deras väg. De gå uppför lodräta fuktiga dammbyggnader och genom de minsta rännilar. Ålen förekommer ofta i