979 Åkra-Ål 980 Under K. M:ts befallningshafvande lyder lands- fogden, som är allmän åklagare i alla de fall, där icke åtalsrätten på grund af gällande stadganden uteslutande tillkommer annan åklagarmyndighet eller särskild åklagare blifvit af vederbörande myndighet för visst mål förordnad. Vissa brott (af svårare eller i öfrigt mera kräfvande natur) till- kommer det landsfogden att företrädesvis beifra. Landsfogdens tjänstgöringsområde i hans egenskap af allmän åklagare är landsbygden i länet och därinom belägen stad, där magistrat ej finnes (om landsfogdarna se k. instr. 14 dec. 1917). Förutom landsfogden märkas som allmänna åklagare inom de olika länen landsfiskalerna (se k. instr. 14 dec. 1917). Landsfiskal är allmän åklagare inom sitt tjänstgöringsdistrikt; närmare bestämmas hans uppgifter (särskildt hans förhållande till landsfog- den) i § 13 af nyssnämnda instr. Allmän åklagare i stad är stadsfiskal, som tillsättes af justitiekans- lersämbetet samt står under tillsyn och inseende af detta ämbete (se f. ö. ang. stadsfiskalerna k. instr. 24 maj 1918). - Bland speciella åklagare märkas i främsta rummet justitieombudsmannen och militieombudsmannen (se instr. för dem 14 maj 1915). E. K. Åkra (A a k r a), härad på västra sidan af Karmöen s. v. om Haugesund, Kogaland fylke (före 1919 Stavanger amt), Norge. 32,35 kvkm. med 3,213 inv. (1920). Jordbruk och fiske (i synnerhet sill, makrill och lax). Inom häradet ligger det betydliga fiskeläget Å k r a h a v n. K. G. G. Åk-Tor. Se Tor. Åkvisslanforsen, forssträcka i Fjällsjöälfven vid dennas förening med Ångermanälfven. Inklusive of van- och nedanförliggande forsar, som planerats utbyggda gemensamt med Å. utgör fallhöjden 41 m., hvaraf på den egentliga Å. komma omkr. 30 m. och på närmast of vanför denna liggande fall- sträcka, benämnd Valforsen, omkr. 5,2 m. 9-mån. effekten i hela forssträckan (41 m.) uppgår vid oreglerad vattenföring till omkr. 13,000 turbin- hästkrafter. Största delen af fallhöjden har genom köp förvärfvats af staten. C. K. Ål. 1. Socken i Kopparbergs län, Leksands och Gagnefs tingslag. 14,785 har. 2,364 inv. (1920), hvaraf 127 tillhörande Bjursås församling. Ål utgör ett pastorat i Västerås stift, Leksands kontrakt. -- 2. Gods. Se Grensholm. Ål (Aal), härad och pastorat i Hallingdal, Buskerud fylke, Norge. 1,154,27 kvkm., med 3,674 inv. (1920). Jordbruk. K. G. G. Ål, veter., en smal strimma längs ryggens midt af annan färg än den öfriga delen af kroppen; oftast är den svart eller mörkbrun såsom hos blacka hästar, men hos vissa nötkreatursraser förekommer äfven ål af ljusare färg. E. T. N. Ål, Anguilla vulgaris, zool., den enda europeiska arten af sitt släkte (sötvattensålsläktet, Anguilla), tillhör ålfiskarnas familj af blåsmunnarnas ordning. Från andra ålfiskar, såsom hafsålen (se d. o.), skiljer sig vanliga ålen (fig. 1), som ofta kallas sötvattensål, därigenom, att underkäken skjuter framom nosen, att ryggfenan börjar långt bakom de tillbakalagda bröstfenornas spets och att den i huden har små fjäll. Färgen är på ryggsidan svartgrå eller svartgrön och på buksidan gul eller hvit. Honan är större än hannen och uppges bli ända till 150 cm. lång, under det att hannen ej uppnår mer än 50 cm. längd. I insjöar i nordliga Sverige, där ålen synes hafva stark tillväxt, har man påträffat ålar, som vägt ända till

Fig. 1. Sötvattensål.

6,5 kg. I Sverige förekommer ålen öfver hela landet med undantag af de otillgängligast belägna fjällsjöarna. Den aftar i antal mot n. och mot de inre delarna af landet. Länge trodde man, att i Sverige funnos två slag af sötvattensålar. Man hade iakttagit, att somliga voro silfverhvita på undersidan ("blankål") och vanligen hade smalare hufvud än ålar med gul buk ("gulål"). Blankålen var också större och fetare än gulålen. Man har dock kunnat uppvisa, att det är samma ålart -- och att den hvita färgen och det smala hufvudet äro ett utseende, som ålen får inemot fortplantningstiden. Genom grundliga undersökningar har danske ålforskaren Joh. Schmidt uppvisat, att den ända ifrån norra Afrika till nordliga Norge och Sverige, på Madeira, Kanarieöarna, Azorerna, Färöarna och Island förekommande sötvattensålen tillhör en och samma art. Frågan om ålens fortplantning har länge trotsat vetenskapsmännens forskningar, och få frågor torde ha varit föremål för så mycken vidskepelse som denna. Aristoteles trodde, att ålen alstrades af gyttjan, och denna tro var länge förhärskande. På vissa håll ansågo fiskare, att en viss vattenskalbagge gaf upphof till ålungarna. Katt allmänt har ålen antagits föda lefvande ungar, en villfarelse, som berott på, att man i ålen påträffat spolmaskar, som oriktigt tagits för ålungar. Alla dessa och andra antaganden synas ha haft sin grund däri, att man ej påträffat ålar med utvecklad rom eller mjölke. Emellertid beskref italienaren Mondini och dansken O. F. Müller på 1770-talet romsäckarna hos ålen, men det dröjde ungefär 100 år, innan mjölkesäckarna upptäcktes, hvilket gjordes 1874 af österrikaren Syrski. Härmed voro alltså ålens fortplantningsorgan kända, liksom det ock var konstateradt, att ålen är skildkönad, men hvar och när fortplantningen skedde, var ännu höljdt i dunkel. Detta var förklarligt nog, då man ej påträffat någon ål med mogna könsorgan. De senaste två årtiondenas forskningar, framför allt af Schmidt, ha kastat nytt ljus öfver detta spörsmål. Sedan gammalt hade de svenske fiskarna klart för sig, att ålen på eftersommaren och hösten vandrar utför floderna och i Östersjön denna tid drar söderut. Under denna vandring bedrifves också det hufvudsakliga ålfisket, och ålen är då af god kvalitet ("vandringsål") och har hvit färg på undersidan. För att kontrollera denna uppfattning anställde man upprepade märkningar i stor skala