från Fasta Å. genom. Vargata 8 km. breda fjärd; i s. ö. Lumparland, en genom Lumparen från Fasta Å. afskild ö, samt Föglö skärgård och Kökarskären, den förra skild från Lumparland och Fasta Å. genom Föglöfjärden, de senare belägna tämligen långt ut i Östersjön och skilda från Föglö genom Kökarsfjärden. I ö. bildas öfvergången till Egentliga Finlands skärgård af Kumlingeskären, genom Delet skilda från Vårdö skärgård, och Brändöskären, som genom Lappvesi fjärd skiljas från Kumlingeskären. Mindre skärgårdar äro: Kumlinge, mellan Lappvesi och Delet, samt Sottunga, mellan Kumlinge och Föglö. -- Fasta Å. liksom hela Åländska skärgården hvilar på berggrund, som öfverallt stiger i dagen, men icke når synnerlig höjd. Hvad som främst tilldrar sig iakttagarens uppmärksamhet är den rödbruna färgen hos klipporna, hvilka bilda såväl den yttre skärgårdens nakna, än mjukt afrundade berg och skär, än liksom i trappsteg söndersprängda klippor, som de vackra, skogbeväxta, ofta tvärbranta höjderna i det inre af landet. Norra delen af Fasta Å. (Geta socken) utmärkes särskildt af väldiga, ödsliga, af gles skog betäckta bergpartier. Äfven i östra delen (Saltviks socken) förekomma höga, branta berg, men endast i nordliga delen af detta område bilda de större, sammanhängande komplexer; i den sydligare delen är landet redan mindre kuperadt, och i Jomala socken, på södra kusten, förekomma jämförelsevis stora slättmarker. Starkt kuperade äro dock områdena i Sunds och Finströms socknar. Eckerö bildar hufvudsakligen en enda låg och flack bergplatå, här och där skyld af ett tunt grus- eller lertäcke. Den allmännast förekommande bergarten är en porfyrisk granit, af Linné kallad "ålandssten" och utgörande en art rapakivi (se d. o.). Det högsta berget är Orrdalsklint, i Saltviks socken (132 m. ö. h.). Berggrundens höjdmaximum befinner sig i n. och n. ö.; ju längre man kommer mot s. v., dess lägre bli trakterna. Å., som i stort sedt är en horstbildning, låg efter istiden nästan h. o. h. under vatten och låg under den postglaciala sänkningen 60--70 m. lägre än nu. Stränderna, särskildt på norra och mellersta delen af Fasta Å., utgöras ofta af brant stupande bergväggar, hvilkas höjd går upp ända till 30 m. -- Klimatet är maritimt. Årsmedeltemperatur +4,9° (högst +6°, lägst +3,1°); absoluta maximum +30,4°, absoluta minimum -27,2°. Temperaturskillnad mellan kallaste och varmaste månad 19°. Om vintern bildar Fasta Å. ett köldcentrum, O,5° kallare jan. an vid kusten. Den frostfria perioden är omkr. 4 månader. Sydvästvindar äro vanligast (29 proc.), stormar vanligast om vintern. Medelnederbörden: 545 mm. Snötäcket är tunt (högst omkr. 20 cm.), och bar mark blir ofta om vintern. Islossning i skärgården 17--18 april, på sjöarna 24--26 april. -- Ytterst klippiga äro holmarna och skären, särskildt i hafsbandet och mot finländska sidan. De ha där ett kalt och ödsligt utseende, beklädda endast med låga vindpinade buskar och gräsväxter. Längre in i skärgården och på de större landen blir växtligheten däremot rikligare. I de västra delarna af Å. finnas mångenstädes snår af ända till 4 m. hög haftorn på stränderna utanför klibbalzonen. Icke sällan äro de större holmarna skogbeväxta ända till stränderna. Först vid de inre vikarna finner man emellertid den leende skärgårdsnatur, för hvilken med rätta Å. blifvit så bekant. Här finnas ännu löfängar, ehuru dessa merendels, såsom förekommande på bördig märgeljord, blifvit uppodlade. De allmännaste trädslagen på de längst ut i hafvet belägna skären äro en och al samt därnäst nödvuxen och knotig tall. På de större öarna blir tallen vanligare samt förekommer stundom i rätt vackra exemplar i dalsänkorna, där äfven kraftiga granar anträffas. På högt belägna ställen, utsatta för väder och vind, antar granen ofta egendomlig form, i det att den breder ut sig till låga buskar, hvilkas vidt kring marken krypande grenar äro mycket tätt bevuxna med barr. Näst efter tallen är ung björkskog tämligen allmän, och därefter torde hasseln följa. Sällsyntare äro hägg, rönn och ask. Eken synes åtminstone på Fasta Å. fordom ha förekommit rikligare. Antalet träd- och buskarter är 45, på några helt små holmar finnas redan ett 30-tal arter. På Å. finnas omkr. 750 arter fanerogamer. Några växtarter äro endemiska för Å. I synnerhet på försommaren är Å. smyckadt af många fagra blommor och besökes då af botanister från andra trakter. Floran är mycket rik. Detta är särskildt fallet med örtväxterna, men äfven ovanligare större trädslag, såsom äppelträdet, getapel, berberis, brakved och hagtorn växa vilda. Sägnen förtäljer, att Å. i forna tider varit beklädt med väldig skog, som varit tillhåll för älgar och andra, äfven i det inre Finland sällsynta djurslag. Numera äro skogarna i hög grad uthuggna, så att gröfre virke knappt någonstädes står att få. Torfmossarna äro små och föga allmänna. Vid sjöstränderna finnas däremot gräsrika sumpmarker. Älgen, som fordom flera gånger jagats af Sveriges konungar och hof, blef i slutet af 1700-talet utrotad; den siste säges ha blifvit dödad 1778. Under senare år ha älgar åter visat sig, troligen komna från det finländska fastlandet. De största skogsmarkerna finnas i de östra delarna, i södra Hammarland, i sydvästra Jomala, i Sund och i sydvästra delen af Eckerö. Till följd däraf, att den nakna berggrunden intar så stor del af landet, är den odlingsbara jordens areal icke stor. J. E. R. Befolkningen uppgick 1920 till 26,911 personer (O,8 proc. af Finlands hela folkmängd), hvaraf 13,195 mankön och 13,716 kvinnkön. I länets enda stad, Mariehamn, bodde 1,457 inv. (5,7 proc.). Folktätheten var 19,1 på 1 kvkm. Glesast befolkade äro sydöstra Jomala, södra Hammarland och Eckerö, tätast åter trakten kring Jomala kyrka, Sund och södra Saltvik. 1920 voro 19,650 (96,2 proc.) af inv. svensktalande och endast 766 finsktalande. Ålänningarna ha högre kroppslängd (1,700-03 mm. för fullvuxen man) än befolkningen på finländska fastlandet samt äro till 60--70 proc. långskallar med index 80 eller därunder. Nativiteten har under de senaste 30 åren nedgått med ung. 10 promille, men samtidigt har mortaliteten nedgått med omkr. 6 promille. Folkets bildningsståndpunkt är jämförelsevis hög och välståndet i allmänhet godt. Näringar. Af länets hela areal utgjorde (1910) endast 6,9 proc. odlad, mycket bördig jord,