betygade sin orubbliga trohet mot konung och fosterland. Fyra allmogemän skyndade också genast öfver till Sverige för att delge regeringen hvad som inträffat och samtidigt betyga det åländska folkets villighet "att med all möjlig makt möta ett fientligt anfall, om nödiga medel därtill och i synnerhet behörigt befäl och ammunition dem meddeltes". Snart skulle man äfven i handling omsätta sina patriotiska afsikter. I april anlände ryska trupper till Å., hvilka togo landet i besittning. Då de i början af maj under stränga hotelser sökte utkräfva betungande prestationer af den åländska allmogen, grep denna till vapen. Med ljungeldens hastighet spred sig upproret mot de främmande förtryckarna öfver hela Å. Inom kort voro samtliga ryska härafdelningar tillfångatagna och Å. befriadt (se vidare Arén, E., och Gummerus 1). Böndernas fosterlandskärlek hade firat en glänsande seger. I mars 1809 landsteg emellertid ånyo en fientlig styrka på Å., och denna gång blef eröfringen fullständigt genomförd. Vid fredsunderhandlingarna i Fredrikshamn 1809 gjorde de svenske representanterna fåfänga försök att för Sverige rädda Å.; det måste afträdas till Ryssland jämte de finländska områdena på andra sidan Bottenhafvet. Under det senaste århundradet har Å. med Finland lydt under rysk spira. För ett kort ögonblick under Krimkrigets dagar fick ön plötsligt ett allmän-europeiskt intresse. I kampen mot Ryssland läto västmakterna 1854 sina flottor intränga i Östersjön, och den nyanlagda fästningen Bomarsund på Å. blef därvid bombarderad samt sedermera intagen af en landsatt belägringskår och förstörd. Vid freden i Paris 1856 genomdrefs äfven en förbindelse af Ryssland att för framtiden icke befästa Ålandsöarna. Detta "Ålandsservitut" har otvifvelaktigt varit Ryssland obekvämt, och sträfvanden från ryska regeringens sida att komma bort från detsamma ha också kunnat förmärkas, såsom i samband med afslutandet af Nord- och Östersjötraktaterna 1908. Slutligen togs Världskrigets utbrott till förevändning för uppförandet af (permanenta) be- fästningar på Å. (se Ålands befästningar). Världskriget har medfört stora förändringar i de forna svenska provinsernas öden. Då efter ryska revolutionen Finland lösgjorde sig från Rysslands välde, vaknade hos Å:s befolkning det aldrig slocknade hoppet om återförening med Sverige. I aug. 1917 samlades ombud för Å:s kommuner i Finström, hvarvid beslöts att genom en deputation "bringa till den svenska regeringens och representationens kännedom, att på grund af särskilda orsaker den åländska befolkningen lifligt åstundade sina öars förening med Sveriges rike". Af mellankommande omständigheter blef detta beslut icke utfördt. Samtidigt med den finska själfständighetsförklaringen anställdes dock på Å. en folkomröstning, vid hvilken ett öfverväldigande flertal uttalade sig för återförening med Sverige. Önskningarna i detta afseende framfördes genom en delegation till Sveriges konung, som i sitt svar 2 febr. 1918 uttalade den förhoppningen, att det skulle lyckas Sveriges regering att i samförstånd med Finland bringa framgång åt Ålandsbefolkningens sträfvanden. Den närmaste tiden upptogs af liflig agitation från ålänningarnas sida, bedrifven framför allt i utlandet, där Å:s kraf på nationell själfbestämningsrätt framfördes till olika makters regeringar och till fredskongressen. Under 1919 anordnades dessutom i frågan en ny folkomröstning på Å., hvarvid framgick, att af de på öarna röstberättigade och närvarande personerna, utgörande i allt 10,196 män och kvinnor, 9,735 uttalat sig för återförening med Sverige. En samtidigt antagen finsk lag ang. viss själfstyrelse på Ålandsöarna möttes af befolkningens öppna motstånd. Som dess ledare framträdde framför andra redaktör Julius Sundblom, vice häradshöfding K. Björkman samt bonden Johannes Eriksson. Afgörande för "Ålandsfrågans" vidare utveckling måste emellertid bli förhandlingarna mellan Sverige och Finland. Dessa upptogos på sommaren 1918 och fortgingo under de närmast följande åren. Redan från början influerades de i ogynnsam riktning af omständigheter, hvilka med det finska inbördeskriget stodo i sammanhang och bl. a. ledt till ett kortvarigt svenskt militärt ingripande på Å. febr.--mars 1918 (se Ålandsexpeditionen). Från svensk sida häfdades befolkningens rätt att genom allmän folkomröstning bestämma öfver sitt lands framtida öde, under det att från finsk sida denna rätt h. o. h. förnekades. Förhandlingarna ackompanjerades af en liflig presspolemik i de båda länderna, hvarvid de olika ståndpunkterna närmare utvecklades och belystes. Den svenska opinionen måste i Å. se en urgammal svensk landsdel, som i förskingringen sträckte sina armar mot moderlandet, under det att den finländska sökte bygga på en antagen historisk och geografisk nära samhörighet mellan Å. och Finland. Särskildt aktiv del i kampanjen togo de svenska bildade kretsarna på det finska fastlandet, hvilka af ett Å:s skiljande från Finland väntade ödesdigra följder för den svenska stammen i Finland. Då berörda förhandlingar tämligen snart visade sig föga egnade att föra frågan närmare sin lösning, såg sig Sverige nödsakadt att bringa spörsmålet inför europeiskt forum. I april 1919 aflät svenska regeringen till fredskonferensen i Paris en not, hvari den gaf sitt understöd åt det af Å:s befolkning framställda krafvet. Svenska regeringens delegerade framlade också i aug. s. å. inför Högsta rådet sina synpunkter i frågan. Med hänsyn till den på Å. ständigt växande oron och otåligheten ansåg sig svenska regeringen under den följande tiden böra genom upprepade hänvändningar till såväl Högsta rådet som de därvid representerade stormakterna framhålla angelägenheten af frågans skyndsamma afgörande. I maj 1920 infann sig i Stockholm en åländsk delegation, som inför konung och regering ånyo gjorde gällande krafvet på folkomröstning på Å. Det svenska svaret blef som förut, att Sverige icke skulle uppge sina sträfvanden att häfda Ålandsbefolkningens rätt att själf bestämma öfver sin nationella framtid. Denna tilldragelse framkallade omedelbart motåtgärder från den finska regeringens sida. På Å. anställdes undersökning af finska regeringsmedlemmar; redaktör Sundblom och vice häradshöfding Björkman häktades i juni för högförräderi, och till Å. öfverfördes finsktalande trupper. En samtidig notväxling mellan de svenska och finska regeringarna konstaterade, att frågan inträdt i ett synnerligen