brukats af enstaka personer västerut t. o. m. Sottunga och Föglö, t. ex. assjin, "asken", ståttjin, "stocken". Endast Kumlinge och Brändö låta äfven maskulina nomina propria i genitiv ända på -os, t. ex. Kallos, "Kalles", Evärtos, "Everts", och bevara en skild maskulin pluralform af adjektivpronomina och under vissa förhållanden andra adjektiv, t. ex. våre, "de våra", varandre, store, gåle, "gula", likaså dativ neutrum i vissa fall t. ex. mino, "min", suro, "sur, surt", rödo, "röd, rödt". Till de gemensamma egenheterna för Fasta Å. och Eckerö samt i allmänhet det nämnda öfvergångsområdet höra vidare uppgifvandet af alla gamla diftonger utom öy i slutljud, användningen af ett e-ljud för äldre ä, t. ex. i vev, "väf", men ej i väfva, i nes, "näs", men ej i gräs, labialiseringen öfver hufvud ända till o af sådant å, som uppkommit af långt a, t. ex. ov, "af", bos, "bås", men bås, "boss", saknaden af d i t. ex. mijja, "midja", ryjja, "rödja" samt genomförandet af det moderna kvantitetsförhållandet i t. ex. pluralerna fötter, getter; pret. particip till svaga verb ha ombildats till en typ kokagär, kokaga, "kokad, kokade"; det måhända något problematiska absoluta bortfallet af slutljudande ändelsevokal efter lång tryckstark stafvelse har ej ens bland preterita af typ bodde, ryckte efterlämnat något direkt spår. -- Socknarna på Fasta Å. förete en mycket långt gående enhetlighet, så att knappast någon dialektgräns alls af betydenhet där kan uppdragas; så har t. ex. subst. "väg" där öfverallt blifvit femininum med best. form vegän (liten del af Saltvik dock mask. med best. form vegin, tvifvelsutan i följd af speciellt lifliga förbindelser med skärgården). På Eckerö möter man åter afvikelser, bland hvilka bevarandet af svaga maskuliner på -e, t. ex. svie, "svege" (fsv. svigi) främst förtjänar nämnas. -- På tal om prosodien har redan en i egendomlig geografisk motsättning till de nu nämnda stående dialektgräns berörts. Inom den falla äfven en speciell utveckling af tonlös glidning framför tonlösa explosivor, t. ex. kahtta, "katt(a)", helvihte, "helvete", svarst, "svart" samt en viss benägenhet för diftongering af lång vokal, åtminstone å, t. ex. doårot, "dåraktigt", han hoåla, "hin håle". -- Den ofta nämnda halftalsföreteelsen på Eckerö uppges ha visat sig äfven annorstädes här och där i landskapet; den för Brändö, Kumlinge och Kökar uppgifna öfvergången af y till i har tydliga motstycken nästan öfverallt (ej Sottunga), t. ex. Eckerö, Jomala, Finström, Vårdö etc., hvadan en dragning af y åt i-hållet kan betecknas som en allmän åländsk företeelse. -- I lexikaliskt och syntaktiskt afseende ha ej undersökningar utförts, som tillåta slutsatser af nämnvärd betydenhet; åländskan har ord gemensamma med Sverige, men främmande för finländska dialekter, t. ex. det i alla socknar brukliga adj. vresig, blott med finländska dialekter gemensamma ord tyckas vara af sent datum. I fråga om syntax och betydelsenyansering verkar finländsk svenska ofta på ålänningen ytterst främmande. Emellertid ändras detta förhållande oaflåtligt till följd af, att skollärarna i landskapet erhållit sin skolning i Helsingfors, Nykarleby och Ekenäs och relativt sällan ens äro ålänningar. W. Sd. Historia. Å. var sedan urminnes tider bebodt af en svensk befolkning. Otvifvelaktigt har ögruppen tidigt införlifvats med Sveaväldet; därför talar utom allmänna sannolikhetsskäl speciellt den omständigheten, att den svenska ledungsorganisationen där blifvit införd. Från Sverige har Å. också mottagit sin kristendom, och dess äldsta kyrkliga ledning har förmodligen utöfvats af biskopen (ärkebiskopen) i Uppsala. Sedan ett särskildt Åbostift för de nykristnade områdena på det finska fastlandet blifvit inrättadt, förenades Ålandsöarna med detta. Å. utgjorde med sina åtta kyrkosocknar ett eget prosteri. I rättsligt afseende intog Å. länge en tämligen själfständig ställning, och ett åländskt landsting jämte ett Å:s sigill omtalas redan 1322. Genom k. bref 1435 hänfördes Å. till den nyupprättade Norrfinne domsaga, omfattande utom Å. norra delen af Egentliga Finland, Satakunta samt "öfre och nedre Norrbotten". Inom den kungliga förvaltningsorganisationen intog Å. ställningen af fögderi under en k. fogde. Efter uppförandet af Kastelholms slott i slutet af 130O-talet insattes där en slottsbefälhafvare, och Å. blef ett särskildt slottslän. Under vissa tider stod det åländska förvaltningsområdet i förbindelse med Åbo slottslän, hvars innehafvare stundom under sig förenade ett flertal af Sveriges östra provinser. Det äldsta Å:s inre organisation låter sig tämligen väl utläsas ur de samtidiga och något senare källorna. I judiciellt och administrativt hänseende var landet indeladt i "tredingar", hvilka hade sina egna ting, "tredingsting", under särskilda domare. En egendomlig, ännu icke närmare utredd ställning intog på Å. "landsdomaren"; hans namn synes dock anknyta honom till "landstingets" verksamhet. Såsom ofvan påpekats, blef den svenska ledungsorganisationen genomförd på Å. För skatteändamål var landet uppdeladt i "marklag", och såsom hemmans- och jordmått möta "bol", "markskatt", "markaköp jord", "markland" o. s. v. I början af nyare tid innehades Å. under en följd af år af riksrådet Ivar Fleming, men indrogs sedermera under kronans direkta förvaltning. 1556 lades Å. till hertig Johans då upprättade hertigdöme, och några år efter detta hertigdömes upplösning förlänades ön till änkedrottning Katarina Stenbock. Under förra delen af 1600-talet bildade Å. ett eget ståthållardöme under Hans Johansson till Ålekvarn, Jöran Wulfstorp och Stellan Mörner. Då genom 1634 års regeringsform rikets landtregering slutgiltigt ordnades, sammanfördes Å. med Egentliga Finland till ett landshöfdingdöme, som egde bestånd till 1808. Under det svensk-ryska kriget 1808--09 visade Å:s befolkning flera prof på offervilja och fosterländskt sinnelag. Sedan södra Finland i början af 1808 delvis besatts af fienden, afgick från Åbo landshöfdingämbete i mars 1808 befallning till kronobefallningsmannen på Å. att för den ryska härens behof indrifva spannmål af den åländska allmogen. Landshöfdingens order väckte på Å. det lifligaste motstånd. 19 mars 1808 hölls i Jomala sockenstuga ett upprördt sammanträde, vid hvilket bönderna, trots de närvarande herremännens föreställningar, envist vägrade fullgöra några som helst leveranser till den ryska armén och enhälligt