Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ålderdomsförsäkring ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
som afser att åt den försäkrade bereda understöd
på ålderdomen och egentligen är en
invaliditetsförsäkring, eftersom hög ålder medför större eller
mindre grad af invaliditet (oförmåga till arbete).
Då det för det allmänna är af vikt, att den
ekonomiskt svagare delen af befolkningen på ålderdomen
faller den allmänna fattigvården till last i minsta
möjliga utsträckning, har i ett flertal länder
staten trädt emellan för att åstadkomma en tryggad
ålderdomsförsäkring, antingen genom att
understödja frivillig försäkring eller genomförande
obligatorisk försäkring. Härigenom har
ålderdomsförsäkringen kommit att bli en gren af
socialförsäkringen (se d. o., sp. 185).
Vid den obligatoriska ålderdomsförsäkringens
genomförande har man i allmänhet gått fram på
endera af följande vägar. Antingen har
försäkringen begränsats till pensionering af lönarbetare,
i hvilket fall kostnaderna för densamma pläga
uppdelas mellan de försäkrade själfva,
arbetsgifvarna och det allmänna, och pension utgår ej endast
vid uppnådd viss hög ålder, utan vanligen äfven
vid tidigare invaliditet (Tyskland, Italien,
Spanien, Holland). Eller har försäkringen ordnats som
en folkpensionering från viss uppnådd lefnadsålder,
omfattande i stort sedt hela folket, i hvilket fall det
allmänna ensamt plägar bära samtliga kostnader
(Danmark, Nya Zeeland, Australiska
statsförbundet, England, Belgien). Till förmån för det senare
af dessa båda system anföres ofta, att
ålderdomspensionerna, äfven om försäkringsafgifter erläggas,
i allmänhet ej kunna bli väsentligt större än
understöden från den allmänna fattigvården och att det
därför synts olämpligt att förutom afgifter till
andra försäkringar ålägga de fattigaste
befolkningsklasserna särskilda afgifter för en försörjning,
som samhället i sin helhet eljest under andra
former varit skyldigt att lämna. Äfven
förvaltningen blir vid tillämpning af detta system
förenklad och mindre kostsam. I Sverige har (se
nedan) en blandning af båda systemen kommit till
användning vid den 1913 genomförda
folkpensioneringen.
Typisk för det första af de båda ofvan omnämnda
systemen är den tyska lagen om obligatorisk
invaliditets- och ålderdomsförsäkring 22 juni 1889,
hvilken äfven är den äldsta lag af förevarande art.
Den har sedermera i vissa punkter ändrats och
utgör numera en del af den på samma
grundprinciper hvilande s. k. riksförsäkringslagen af 19 juni
1911. Försäkringen är begränsad till lönarbetare
och afser hufvudsakligen att bereda pension vid
invaliditet. Fr. o. m. 70 års ålder erhålles en
mindre ålderdomspension, äfven om icke invaliditet
föreligger. De försäkrade indelas i 5 löneklasser
efter olika arbetsförtjänst. Afgifterna för
försäkringen betalas till hälften af de försäkrade, till
hälften af arbetsgifvarna. För hvarje pension
bidrar dessutom staten med ett årligt belopp af
50 riksmark. Pensionsbeloppen växla mellan omkr.
118 och 460 riksmark. Under kristiden gällde dock
högre belopp. I Italien infördes obligatorisk
ålderdoms- och invaliditetsförsäkring genom lag 21
april 1919, som omfattar lönarbetare öfver 15 år
och brukare af ofri jord med viss minimiinkomst.
Försäkringsafgifterna delas lika mellan de
försäkrade och arbetsgifvarna. För ålderdomspension
fordras en ålder af 65 år (i vissa yrken 60 år).
Pensionens storlek bestämmes i förhållande till summan
af inbetalda pensionsafgifter. För hvarje pension
betalar dessutom staten ett årligt bidrag af 100
lire. I Spanien infördes obligatorisk
ålderdomsförsäkring, omfattande arbetare och andra löntagare
under en viss årsinkomst, genom lag 11 mars 1919.
Till försäkringen skola förutom staten såväl
arbetsgifvarna som de försäkrade vara skyldiga att
bidraga. Ålderdomspension erhålles eiter uppnådda
65 år till belopp af 365 pesetas. Vid tidigare
invaliditet utgår pension med ett i förhållande till
inbetalda afgifter och bidrag beräknadt belopp. I
Holland gäller lagen af 1919 om obligatorisk
försäkring af lönarbetare med högst 1200 guldens
inkomst. Ålderdomspension erhålles vid 65 år.
En ålderdomspensionering i öfverensstämmelse
med det andra af de ofvan angifna systemen
(understundom kallad
ålderdomsförsörjning) torde först ha vunnit tillämpning i
Danmark. Enligt den danska lagen om
"ålderdomsunderstöd åt värdiga behöfvande utanför
fattigvården" 9 april 1891, hvilken sedermera i vissa
punkter erhållit ändrad lydelse, är hvar och en
understödsberättigad, som enligt lagen är
"värdig" erhålla sådant understöd och fyllt 60 år samt
är oförmögen att sörja för sitt och de sinas
uppehälle. Understödets storlek är ej fastställdt i
lagen, utan bestämmes i hvarje särskildt fall af
vederbörande kommun, men skall bestämmas så,
att det jämte den behöfvandes egen inkomst,
hvarifrån dock må frånräknas vissa mindre i lagen
närmare bestämda belopp, är tillräckligt för hans eget
och familjens uppehälle. Kostnaderna för denna
ålderdomsförsäkring bestridas till hälften af staten
och till hälften af kommunerna. Besläktade med
den danska lagstiftningen äro Nya Zeelands,
Australiska statsförbundets och Englands lagar.
Ålderdomspensioneringen i Nya Zeeland, hvilken
tjänat som förebild för australiska lagstiftningen,
regleras genom lag 1 nov. 1898 med vissa senare
ändringar, hvilken bestämmer, att enhvar, som
vid 65 års ålder under 25 år varit bosatt i landet
och under de sista 5 åren fört ett nyktert och
aktningsvärdt lif och har en årsinkomst under viss
storlek, är berättigad till ålderdomspension, hvars
storlek är beroende af vederbörandes inkomst,
vanligen och högst 26 pd st. Kostnaden bäres helt
af staten. I England infördes genom lagen om
ålderdomspensioner 1908 en likaledes af staten
bekostad ålderdomspensionering, enligt hvilken en
mot vederbörandes inkomst svarande pension utgår
fr. o. m. 70 års ålder, vanligen och högst med
13 pd st. Under kristiden ha dock
pensionsbeloppen väsentligt ökats. Nationalförsäkringslagen af
1911 kompletterade ålderdomspensioneringen med
invaliditetsförsäkring. 20 aug. 1920 utfärdades den
belgiska folkpensioneringslagen, enligt hvilken
kostnaderna för pensioneringen bestridas af allmänna
medel, hvaraf staten bekostar 5/8, kommunerna 2/8
och vidkommande provins 1/8. Landet indelas i
dyrortsområden med olika pensionsbelopp.
Pensionsrätt inträder vid uppnådda 65 år. Denna lag
omfattar dock tills vidare endast personer, som äro
födda före 1858. I Norge, där frågan om en
statligt ordnad ålderdomsförsäkring stått på
dagordningen sedan mycket lång tid tillbaka, har
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
