- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 33. Väderlek - Äänekoski /
999-1000

(1922) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ålderdomsförsäkring

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

som afser att åt den försäkrade bereda understöd på ålderdomen och egentligen är en invaliditetsförsäkring, eftersom hög ålder medför större eller mindre grad af invaliditet (oförmåga till arbete). Då det för det allmänna är af vikt, att den ekonomiskt svagare delen af befolkningen på ålderdomen faller den allmänna fattigvården till last i minsta möjliga utsträckning, har i ett flertal länder staten trädt emellan för att åstadkomma en tryggad ålderdomsförsäkring, antingen genom att understödja frivillig försäkring eller genomförande obligatorisk försäkring. Härigenom har ålderdomsförsäkringen kommit att bli en gren af socialförsäkringen (se d. o., sp. 185). Vid den obligatoriska ålderdomsförsäkringens genomförande har man i allmänhet gått fram på endera af följande vägar. Antingen har försäkringen begränsats till pensionering af lönarbetare, i hvilket fall kostnaderna för densamma pläga uppdelas mellan de försäkrade själfva, arbetsgifvarna och det allmänna, och pension utgår ej endast vid uppnådd viss hög ålder, utan vanligen äfven vid tidigare invaliditet (Tyskland, Italien, Spanien, Holland). Eller har försäkringen ordnats som en folkpensionering från viss uppnådd lefnadsålder, omfattande i stort sedt hela folket, i hvilket fall det allmänna ensamt plägar bära samtliga kostnader (Danmark, Nya Zeeland, Australiska statsförbundet, England, Belgien). Till förmån för det senare af dessa båda system anföres ofta, att ålderdomspensionerna, äfven om försäkringsafgifter erläggas, i allmänhet ej kunna bli väsentligt större än understöden från den allmänna fattigvården och att det därför synts olämpligt att förutom afgifter till andra försäkringar ålägga de fattigaste befolkningsklasserna särskilda afgifter för en försörjning, som samhället i sin helhet eljest under andra former varit skyldigt att lämna. Äfven förvaltningen blir vid tillämpning af detta system förenklad och mindre kostsam. I Sverige har (se nedan) en blandning af båda systemen kommit till användning vid den 1913 genomförda folkpensioneringen. Typisk för det första af de båda ofvan omnämnda systemen är den tyska lagen om obligatorisk invaliditets- och ålderdomsförsäkring 22 juni 1889, hvilken äfven är den äldsta lag af förevarande art. Den har sedermera i vissa punkter ändrats och utgör numera en del af den på samma grundprinciper hvilande s. k. riksförsäkringslagen af 19 juni 1911. Försäkringen är begränsad till lönarbetare och afser hufvudsakligen att bereda pension vid invaliditet. Fr. o. m. 70 års ålder erhålles en mindre ålderdomspension, äfven om icke invaliditet föreligger. De försäkrade indelas i 5 löneklasser efter olika arbetsförtjänst. Afgifterna för försäkringen betalas till hälften af de försäkrade, till hälften af arbetsgifvarna. För hvarje pension bidrar dessutom staten med ett årligt belopp af 50 riksmark. Pensionsbeloppen växla mellan omkr. 118 och 460 riksmark. Under kristiden gällde dock högre belopp. I Italien infördes obligatorisk ålderdoms- och invaliditetsförsäkring genom lag 21 april 1919, som omfattar lönarbetare öfver 15 år och brukare af ofri jord med viss minimiinkomst. Försäkringsafgifterna delas lika mellan de försäkrade och arbetsgifvarna. För ålderdomspension fordras en ålder af 65 år (i vissa yrken 60 år). Pensionens storlek bestämmes i förhållande till summan af inbetalda pensionsafgifter. För hvarje pension betalar dessutom staten ett årligt bidrag af 100 lire. I Spanien infördes obligatorisk ålderdomsförsäkring, omfattande arbetare och andra löntagare under en viss årsinkomst, genom lag 11 mars 1919. Till försäkringen skola förutom staten såväl arbetsgifvarna som de försäkrade vara skyldiga att bidraga. Ålderdomspension erhålles eiter uppnådda 65 år till belopp af 365 pesetas. Vid tidigare invaliditet utgår pension med ett i förhållande till inbetalda afgifter och bidrag beräknadt belopp. I Holland gäller lagen af 1919 om obligatorisk försäkring af lönarbetare med högst 1200 guldens inkomst. Ålderdomspension erhålles vid 65 år. En ålderdomspensionering i öfverensstämmelse med det andra af de ofvan angifna systemen (understundom kallad ålderdomsförsörjning) torde först ha vunnit tillämpning i Danmark. Enligt den danska lagen om "ålderdomsunderstöd åt värdiga behöfvande utanför fattigvården" 9 april 1891, hvilken sedermera i vissa punkter erhållit ändrad lydelse, är hvar och en understödsberättigad, som enligt lagen är "värdig" erhålla sådant understöd och fyllt 60 år samt är oförmögen att sörja för sitt och de sinas uppehälle. Understödets storlek är ej fastställdt i lagen, utan bestämmes i hvarje särskildt fall af vederbörande kommun, men skall bestämmas så, att det jämte den behöfvandes egen inkomst, hvarifrån dock må frånräknas vissa mindre i lagen närmare bestämda belopp, är tillräckligt för hans eget och familjens uppehälle. Kostnaderna för denna ålderdomsförsäkring bestridas till hälften af staten och till hälften af kommunerna. Besläktade med den danska lagstiftningen äro Nya Zeelands, Australiska statsförbundets och Englands lagar. Ålderdomspensioneringen i Nya Zeeland, hvilken tjänat som förebild för australiska lagstiftningen, regleras genom lag 1 nov. 1898 med vissa senare ändringar, hvilken bestämmer, att enhvar, som vid 65 års ålder under 25 år varit bosatt i landet och under de sista 5 åren fört ett nyktert och aktningsvärdt lif och har en årsinkomst under viss storlek, är berättigad till ålderdomspension, hvars storlek är beroende af vederbörandes inkomst, vanligen och högst 26 pd st. Kostnaden bäres helt af staten. I England infördes genom lagen om ålderdomspensioner 1908 en likaledes af staten bekostad ålderdomspensionering, enligt hvilken en mot vederbörandes inkomst svarande pension utgår fr. o. m. 70 års ålder, vanligen och högst med 13 pd st. Under kristiden ha dock pensionsbeloppen väsentligt ökats. Nationalförsäkringslagen af 1911 kompletterade ålderdomspensioneringen med invaliditetsförsäkring. 20 aug. 1920 utfärdades den belgiska folkpensioneringslagen, enligt hvilken kostnaderna för pensioneringen bestridas af allmänna medel, hvaraf staten bekostar 5/8, kommunerna 2/8 och vidkommande provins 1/8. Landet indelas i dyrortsområden med olika pensionsbelopp. Pensionsrätt inträder vid uppnådda 65 år. Denna lag omfattar dock tills vidare endast personer, som äro födda före 1858. I Norge, där frågan om en statligt ordnad ålderdomsförsäkring stått på dagordningen sedan mycket lång tid tillbaka, har

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Thu Nov 5 22:53:33 2026 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nfcm/0540.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free