regeringen i början af 1921 förelagt stortinget ett förslag till införande af allmän och uteslutande ur allmänna medel finansierad folkpensionering. Bland de franska lagarna äro såväl den tyska som den danska typen representerade. Som exempel på den senare typen må nämnas 1905 års lag om obligatorisk försörjning af medellösa åldringar, invalider och obotligt sjuka öfver 70 år, medan 1910 års lag om ålderdomsförsäkring af arbetare, handtverkare och mindre jordbrukare till omfattningen väsentligen motsvarar den tyska lagstiftningen. Under 1921 har af regeringen framlagts ett lagförslag, omfattande sjuk-, olycksfalls-, invaliditets-, ålderdoms-, dödsfalls- och moderskapsförsäkring. Försäkringen är afsedd att omfatta samtliga löntagare med en årsinkomst under 10,000 frcs. De försäkrade indelas i 6 löneklasser med olika afgifter. Kostnaderna delas mellan de försäkrade, arbetsgifvarna och staten. Ålderdomsunderstöd skall enligt förslaget utgå från 60 års ålder med ett årligt belopp af 500-3,000 frcs alltefter löneklass. Om ålderdomsförsäkringen i Sverige, hvilken hvilar på ett af 1907 års ålderdomsförsäkringskommitté under ordförandeskap af A. Lindstedt utarbetadt förslag, se Pension, sp. 420-424. O. A. Å. Ålderdomshem. Genom lag om fattigvården af 14 juni 1918 stadgas, att hvarje fattigvårdssamhälle skall ha anstalt (ålderdomshem, försörjningshem, vårdhem) för mottagande af understödstagare, hvilka äro i behof af vård samt ej lämpligen kunna understödjas i hemmet eller utackorderas. (Benämningen ålderdomshem infördes först i Stockholm, 1898, i st. f. det i Sverige förut brukliga namnet fattighus.) I fråga om anordningarna vid sådan anstalt gäller, att åt män och kvinnor skall beredas bostad i särskilda rum, att, om sinnessjuka, sinnesslöa, tuberkulösa eller med svårare sjukdom behäftade där intagas, dessa skola vårdas i särskilda rum eller afdelningar, att äkta makar, där så ske kan, böra få bo tillsammans för sig, att arbete skall beredas i någon mån arbetsföra understödstagare, att minderårig öfver 2 år icke må annat än tillfälligtvis och till dess annan anordning hunnit träffas där må intagas samt att till föreståndare eller föreståndarinna för anstalten må antagas endast person, som eger nödiga förutsättningar att sköta dylik befattning. - Ålderdomshem benämnas ock åtskilliga genom enskildas donationer grundade och med frivilliga gåfvor underhållna anstalter, där medellösa åldringar emottapas till försörjning och vård, t. ex. Ålderdomshemmet för blinda kvinnor (se Föreningen "De blindas vänner") och "Höstsol, Gustaf Fredriksons ålderdomshem" för sceniska konstnärer (se Såsta). E. P-i. Ålderdomssjukdomar. Ålderdom är ingen sjukdom, och det mänskliga åldrandet får därför betraktas som en snarast fysiologisk företeelse. Lifvets naturliga afslutning är ock ålderdomsaftynandets (marasmus senilis) direkta och gradvis skeende öfvergång i lifprocessens upphörande, döden. Denna så att säga fysiologiska afslutning af lifvet har till förutsättning en inom kroppens olika lifsviktiga organ skeende harmonisk involutionsprocess, men är, som bekant, åtminstone bland de s. k. kulturfolken en relativt sällsynt företeelse. Åldrandet, den senila involutionsprocessen, kan nämligen, och detta synes vara det vanliga, försiggå ojämnt samt hastigare och mera utprägladt inom vissa af kroppens organ än inom andra. Härvid förryckes harmonien inom involutionsprocessen, och åtskilliga sjukdomsfenomen kunna med rätta benämnas ålderdomssjukdomar och alltefter åldersförändringarnas hastigare utveckling inom olika organ förete en mångfald af olika symtom. På grund af vissa konstitutionella, ofta ärftliga svagheter inom vissa organ, genom under lifvet skedda, kraftiga arbetsansträngningar af dessa, genom ohygieniskt lefnadssätt eller efter genomgångna sjukdomar få de flesta människor i den högre åldern inom sin organism i något organ ett s. k. locus minoris resistentiæ, d. v. s. en svag punkt. Ett dylikt organ kan vid inträdandet af de vanliga ålderdomsförändringarna lättare och hastigare än andra visa sådana funktionsrubbningar, att de måste betraktas som patologiska och medföra sjukliga rubbningar. Bland ålderdomssjukdomarna medför den s. k. åderförkalkningen l. arteriosklerosen (se d. o.) under dylika förhållanden de vanligaste och ojämförligt viktigaste sjukdomsfenomenen. På grund af artärernas allmänna utbredning och förgrening inom de olika delarna af vår organism kunna symtomen af denna sjukdomsprocess förete de mångfaldigaste växlingar. Inom det centrala nervsystemet inträder sålunda icke endast småningom allmän atrofi, åtföljd af allmänt aftagande af de högre själsförmögenheterna, minnet, observationsförmågan m. m., utan ofta äfven hastigt påkommande, men dock ej sällan bestående rubbningar, beroende på en genom åderförkalkningen framkallad, bristande nutrition af vissa delar af de nervösa centralorganen, hjärnan och ryggmärgen. Små uppmjukningshärdar (emollitioner) bildas härvid, om hindret för blodpassagen har sitt säte i de finare artärgrenarna. Utbilda sig däremot blodproppar i större ådror, t. ex. i hjärnan, eller brister en artärvägg och ger anledning till större blödning ("hjärnslag"), blir effekten på den senila hjärnfunktionen större: oredighetstillstånd, sömnlöshet, förlamningar i olika kroppsdelar, rubbningar i talförmågan m. m. (se Hjärnsjukdomar). Vid vissa utbredda förändringar i hjärnartärerna framkallas slutligen ålderdomsblödsinne (dementia senilis), vid andra cirkulationsrubbningar kunna fallandesotsliknande tillstånd (epilepsia senilis) uppträda. Åldersförändringar, som inverka på ryggmärgens eller de perifera nervernas blodtillförsel, kunna framkalla den senila, släpande gången, som mer eller mindre utmärker den högre åldern. De arteriosklerotiska åldersförändringarna lokalisera sig f. ö. med förkärlek till hjärtats kransartärer, till den stora kroppspulsådern, aorta, samt till extremiteternas artärer. De sjukliga rubbningarna träffa, hvad hjärtat angår, speciellt ofta hjärtmuskulaturen och inom hjärtats klaffapparat särskildt aortavalvlerna. Följden visar sig som den högre ålderns benägenhet för hjärtsvaghet, hjärtklappning och andfåddhet vid gång samt ej sällan som s. k. hjärtkramp (angina pectoris, stenokardi), hvilken yttrar sig med anfallsvis påkommande, ofta ytterst plågsamma krampliknande smärtor i hjärttrakten och under bröstbenet. Dylika