Härjedalen, är ännu icke fullt utredt. Vid norra ändan af Tåsjön förekommer kalktuff i ringa mängd. -- Några med säkerhet brytvärda malmtillgångar ha icke träffats inom landskapet, oaktadt en mängd skärpningar gjorts, i synnerhet på magnetkis, hvilken uppträder som helt obetydliga körtlar i leptiten. Söder om Västanå i Viksjö socken finns en kopparkisfyndighet, och på Ulföarna och Trysundaön har brutits en egendomlig järnmalm, hvilken uppträder som lagerformade partier i diabas. På grund af malmens fattigdom samt höga halt af titan och fosfor har brytningen nu öfvergetts. På Härnön m. fl. st. förekommer grafit, hvars brytning ej visat sig lönande. Större betydelse än grufdriften skulle stenindustrien kunna erhålla, om de stora tillgångarna af grå granit (vid Örnsköldsvik), röd granit, gabbro och diabas blefve på ett planmässigt sätt tillgodogjorda. -- I de vidsträckta, skogbeväxta områdena emellan de djupa dalgångar, af hvilka landskapet genomskäres, är morängrus den förhärskande jordarten, och detta är endast undantagsvis uppodladt. På Härnön har man vid gräfningsarbeten funnit en fossilförande gyttjeaflagring, hvilande på glacial sand och grus samt täckt af moränlera. Denna gyttja innehåller lämningar af växter, som ingalunda antyda ett arktiskt klimat, utan åtminstone under någon del af tiden för gyttjans aflagring ett klimat som det f. n. i trakten rådande eller t. o. m. mildare. Denna bildning torde därför vara interglacial och bevisar, att under vår istid inlandsisen i någon mellanperiod dragit sig långt tillbaka, sannolikt ända till fjälltrakterna. I floddalarna och det lägre kustlandet förekomma skiktade aflagringar, sand och lera, med stor utbredning, och dessa jordarter bilda här ofta en fruktbar jordmån. Af särskildt intresse äro i synnerhet de af mycket fin sand med underordnade lager af lera bestående s. k. älfaflagringarna, som kunna nå en mäktighet af ända till 50 à 60 m. och i hvilka de för detta landskap karakteristiska niporna samt en mängd terrasser äro utskurna. En noggrann undersökning af dessa älfaflagringar har visat, att de förete regelbundna årsskikt liksom den hvarfviga ishafsleran (se Glaciallera, sp. 1243), och Lidéns undersökningar därom ("Geokronologiska studier öfver det finiglaciala skedet i Å.", S. G. U. Ser. Ca N:r 9, 1913) ha ådagalagt, att ett regelbundet tillbakaryckande försiggått såväl af isranden som af Ångermanälfvens mynning i det baltiska ishafvet, som då stod betydligt högre än nu. Så har det t. ex. visat sig, att isranden behöft omkr. 400 år att draga sig tillbaka från Fällön vid Härnösand till Junsele. Å:s kusttrakter ha många tydliga bevis på landhöjningen efter istiden, företrädesvis väl utbildade strandvallar, och höjningen har där varit synnerligen betydlig, öfver 250 m., och den högst belägna observationspunkten i Skandinavien för baltiska gränsen, 284 m. ö. h., ligger på Skuluberget i Vibyggerå socken. Denna del af Bottniska vikens kust hör också till de af jordskalf mest träffade delarna af Sverige. Hj. L. (K. A. G.) Å:s folkmål bilda en rätt enhetlig dialektgrupp, begränsad i s. och s. v. af en med landskapsgränsen sammanfallande, starkt utpräglad språkgräns, medan ångermanländskan i n. v. når långt in i Lappland (se Västerbotten, sp. 356). Däremot når ren ångermanländska ej fram till den gamla landskapsgränsen mot Västerbotten: Nordmaling och Bjurholm sluta sig språkligt närmare till Umedalen än till närmaste ångermanländska socknar, hvilkas hufvudort är Arnäs och hvilkas gräns mot Nordmalingsslätten utgöres af Malingsskogen. Trots skarpt framträdande skiljemärken mellan ångermanländska och västerbottniska, råder mellan dessa båda mål en nära öfverensstämmelse, som dock hufvudsakligen gäller blott dialekterna i södra delen af landskapet Västerbotten (ungefär den del, som tillhör nuvarande Västerbottens län). I regel beror denna öfverensstämmelse på ett från ångermanländskan utgående inflytande på västerbottniska mål. Mellan Jämtland och Å. har en liflig ömesidig påverkan egt rum som satt betydande spår i båda landskapens dialekter. Den egentliga jämtskan är dock i grunden mer olik ångermanländskan än vare sig västerbottniskan eller medelpadskan. Sistnämnda mål har gemensamma med ångermanländskan flera viktiga kännetecken, hvilka i de flesta fall utgöra överensstämmelser äfven med sydligare kustmål och med riksspråket. Flera för ångermanländskan karakteristiska utvecklingsprocesser saknas helt eller delvis i sydnorrländska och uppsvenska mål, men återfinnas i götamål och i östnorska mål. Å. synes tillhöra centrum af ett själfständigt norrländskt novationsområde. I vår tid äro de ångermanländska dialekterna stadda i ett långt framskridet upplösningstillstånd. Resterna af dativböjningen äro i Å. färre än i Medelpad. Ett annat sydligt drag i Å. är sammandragningen af de gamla diftongerna: het utveckladt ur heit, hök (öppet ö) ur hauk, ö ur öy. I Å. (liksom i Medelpad) ha ändelsevokalerna försvagats i ord, som af gammalt haft lång stamstafvelse, men icke i sådana ord, som af gammalt haft kort stamstafvelse (vokalbalans): det gamla ordet heita, heta, har i Å. blifvit hete eller hetä, däremot har det gamla hita, hetta (subst. och verb), i största delen af Å. blifvit heta, i "nolaskogsmål" (jfr nedan) dock hetta. Obestämda pluraler af maskuliner med lång stamstafvelse ha försvagat ändelsen -ar till -er: häster i Å. s. ö. om en ungefärlig linje Långsele--Örnsköldsvik, men bevarat -ar oförändradt, om stamstafvelsen i fornspråket varit kort: dagar eller dägar. Ej mindre karakteristisk än ändelsen är i detta fall stamstafvelsen. Vare sig dess vokal är ett slags ä (i södra Å. och kustbygden af norra Å. upp till Örnsköldsvikstrakten) eller ett slags a (i återstoden af norra Å., där detta a-ljud är synnerligen öppet och ofta växlar med öppet ä) föreligger alltid en förskjutning i riktning mot öppnare uttal. Stamstafvelsen i sing. dag har öfverallt i Å. och Medelpad ett mera slutet a-uttal, jämfördt med pluralformen. I ordet kula har målet långt slutet u i stamstafvelsen och försvagning af a till e (ä) i ändelsen; i det ursprungligen kortstafviga verbet kola däremot har öfverallt ändelsens a bevarats, under det att stamstafvelsens vokal blifvit ett öppet ö e. d. I södra Å. skiljes ofta vokalen i substantivet köl, kol (u-aktigt ö-ljud, hårdt k, tjockt l), från vokalen i stamstafvelsen af verbet köla därigenom, att den öppna stamstafvelsen i verbet har en nyans mera öppen ö-vokal