hvadan det beträffande landarealen har samma nämnda ordningsföljd bland såväl Sveriges som Norrlands landskap, men beträffande vattenareal intar 9:e platsen af Sveriges och 5:e af Norrlands landskap. -- Kusten är rikt sönderdelad och har flera goda hamnar. Längst i s., på gränsen till Medelpad, ligger Åvikebukten, n. därom bukten vid Härnösand med öarna Härnö, i s., och Hemsö, i n., utanför Ångermanälfvens mynning, samt ytterligare åt n. Gaviksfjärden, Omnefjärden och Ulfösundet, som skiljer Norra och Södra Ulfön från fastlandet, Tjälviken och Nätrafjärden samt den på öar rika skärgården s. ö. om Örnsköldsvik. Ö. om detta skjuter en rikt af vikar söndersplittrad halfö åt s., och längst i n. märkes den stora Nordmalingsfjärden. E. A-t. Från lappmarken nedskjuter inom landskapet en mängd bergsträckningar, som än upplösa sig i en mångfald af förgreningar, än utbreda sig till ett kuperadt högland, öfver hvilket här och där ganska betydande bergshöjder resa sig. Öfverallt i dalgångarna bildas större och mindre sjöar och vattensamlingar eller framgå vattendrag, som flerstädes utbreda sig till långsträckta sjöar. Å midten af den kil af landskapet, som inskjuter mellan Jämtland och lappmarken, är landskapets högsta punkt, Tåsjöberget, som uppnår 656 m. ö. h., medan de sjöar, som ligga i landskapsgränserna omkring detta berg, ha en höjd af 270--297 m. I midten af Å. träffas sjöar på en höjd af 300 m., omgifna af berg, som uppgå till inemot 600 m. Längst i n. ö., mot lappmarken, når bergklacken Ångermanbalen upp till 487,2 m. i Balberget. Om ock landet sänker sig alltmer mot kusten, finnas dock i det nedre landet ej obetydliga bergshöjder, i synnerhet ö. om Ångermanälfvens nedre lopp nära intill hafvet och dess vikar, där bergen uppgå till 330 m., och blott omkr. 1 km. från stranden anträffas en höjd af 280 m. Landskapets västra del eller "södra Å.", upptas af Ångermanälfvens (se d. o.) vattenområde. I "norra Å.", som genom en bred skogstrakt, benämnd Skuleskogen, delas i en större del, "norr om skogen", och en mindre, "fram om skogen", äro bland de många vattendrag, som utfalla i Bottniska viken, att märka de inom landskapet upprinnande Nätraån och Själevads- (eller Mo-)ån, nära vid hvars utlopp Örnsköldsvik är beläget, samt de från lappmarken kommande Gide-älf, Lögde-älf och Öre-älf. -- Invid vattendragen, i synnerhet vid Ångermanälfven, träffas de odlade fälten, som flerstädes bestå af god lermylla, hvaremot landskapet i öfrigt har ganska mager jordmån och fylles här och där i de inre delarna af skogbärande moar, berg och myrar. -- Landskapet är kändt för sin skönhet, och frånsedt kustlandet af Västerbottens länsdel och de ödsliga obygderna omkring fattiga nybyggen i det inre landet mot lappmarken, framträder Å:s ömsom storslagna, ömsom leende natur såväl i skärgården och i kusttrakterna omkring de många fjärdar och vikar, hvilka inskjuta från hafvet (bland dessa är äfven att räkna Ångermanälfven 30--40 km. från hafsbandet), som ock i nämnda älfs mellersta och ej minst öfre dalgångar, Ådalen, samt på oräkneliga ställen i öfrigt vid insjöar och vattendrag (se pl., fig. 1 o. 2). Den ovanliga naturskönhet, som är utmärkande för vissa delar af Å., står i ett mycket påtagligt samband med landskapets geologiska byggnad, som erbjuder mycket af intresse. Den fasta berggrunden utgöres visserligen till öfvervägande del af urberg, men därjämte förekomma dels en serie yngre eruptiva bergarter, hvilka äro förhärskande inom den för sin storslagna natur bekanta kusttrakten, dels, längst i n. v., omkring Tåsjön, kambrosiluriska aflagringar (bl. a. alunskiffer med orsten), den till sin ålder ej fullt säkert bestämda Strömskvartsiten samt sparagmit, tillhörande de i Jämtland och Västerbotten utbredda högfjällsbildningarna. Bland urbergarterna i Å. äro de allmännast rådande en grå gnejs och en egendomlig bergart, som på kartorna i allmänhet betecknats som "blandning af granit och gnejs" och numera torde böra kallas "migmatit" (se d. o. Suppl.); den är bildad genom injektion af granitmagma i leptiter och liknande bergarter och varierar starkt, från ådergnejs till inhomogena graniter med inneslutningar af leptit- eller skifferformationen. Nära kusten från landskapets södra gräns ända upp mot Örnsköldsvik uppträder grå leptit, som äfven sträcker sig inåt landet genom Skorpeds och Sidensjö socknar samt upptar området mellan Graningesjön och Ådals-Liden. I de nu nämnda bergarterna förekomma talrika smärre massiv af finkorniga gråa graniter, bland hvilka särskildt märkas finkorniga muskovitförande varieteter, exempelvis på Hemsön. Stora delar af Björna och Anundsjö socknar samt hela området mellan Ramsele, Junsele och Tåsjö upptas af grof porfyrgranit l. ögongranit, den i dessa trakter af Norrland utbredda Refsundsgraniten. I trakten s. ö. om Tåsjö är ett ej obetydligt massiv af mörk gabbro. -- Den förut nämnda serien af yngre, med hvarandra genetiskt förbundna, eruptiva bergarter uppträder dels längs kusten inom Nora och Nätra samt mellanliggande socknar (den viktigaste delen däraf kallas Nordingråmassivet), dels i Helgums socken vid gränsen mot Jämtland, en nordöstlig utlöpare af Ragundamassivet, samt utgöres af en röd granit, närbesläktad med den åländska och finska rapakivi-graniten, flera varieteter af gabbro samt olivin-diabas jämte monsonitiska bergarter. På Nordingråmassivets granitiska och gabbroartade bergarter hvilar en komplex af jotniska sandstenar och arkoser, hvilka i sin ordning genomsättas och täckas af diabasbergarter; denna sandstensformation sträcker sig från Storön i Nora socken till Trysundaön i Nätra, men framträder endast i helt smala terrasser i sluttningarna af de höga, branta bergen. Detta är särskildt förhållandet vid Gaviks- och Grönviksfjärdarna. Graniten bildar bergen omkring den vackra Ullångersfjärden och på Ulföarna, hvarest äfven förekommer diabas, hvilken f. ö. bildar talrika små massiv äfven i det inre af landet. -- Det höga och vidsträckta Tåsjöberget utgöres till sin hufvudmassa af Strömskvartsit, sluttningarna samt dalsänkorna liksom äfven stränderna v. om Tåsjön af alunskiffer med bollar och lager af kalksten, innehållande kambriska fossil. Åldersförhållandet mellan dessa fossilförande lager och Strömskvartsiten, hvilken närmast parallelliseras med den äfvenledes till sin ålder obestämda Vemdalskvartsiten i Jämtland och