särskilda metallplattor (b₁ och c₁, "linjeplattorna", så, att spetsarna icke beröra den motstående plattan, men befinna sig så nära intill densamma som möjligt, utan att direkt elektrisk ledningsförbindelse

Fig. 3. Telegrafåskledare. T. h. denna sedd uppifrån.

förefinns. Om en elektrisk urladdning eger rum till en telegraf ledning, som är förbunden med någon af linjeplattorna, går den genom spetsarna öfver till jorden. Vid telefonledningar användas vanligen kolåskledare, som bestå af kolskifvor, ställda mot hvarandra, så att ett mycket litet mellanrum uppkommer mellan desamma. Kolskifvorna tjänstgöra på samma sätt som de med spetsar försedda metallskifvorna vid telegrafåskledaren. Fig. 4 visar

Fig. 4. Kolåskledare i genomskärning (t. v.) och sedd uppifrån (t. h.).

en kolåskledare för 20 linjer i sektion och sedd uppifrån. Linjerna äro förbundna med metallskifvor (Y), som stå i förbindelse med kolskifvor (L), som stå midt emot två kolskifvor (J J) i midten af apparaten. Sistnämnda skifvor äro förbundna med jorden. Därigenom att man vrider på ett handtag (H), kunna de pressas mot linjekolskifvorna, hvarigenom, om så önskas, linjerna kunna sättas i direkt förbindelse med jorden. Kolåskledaren är betydligt verksammare än telegrafåskledaren, emedan vid den förstnämnda två skrofliga ytor äro ställda mot hvarandra, där ett långt större antal öfvergångsställen erbjudes urladdningen än vid telegrafåskledaren. En annan, känsligare typ än kolåskledaren är

Fig. 5. Vakuumåskledare.

vakuumåskledaren (fig. 5). De ledande delarna, mellan hvilka urladdningen skall ega rum, äro inneslutna i ett luftförtunnadt rum, hvilket medför den fördelen, att urladdningen kan försiggå vid betydligt lägre spänning än i luft af vanligt tryck. -- Vid starkströmsledningar användas åskledare af flera olika slag (s. k. hornåskledare, för högspänningsanläggningar rullåskledare l. Wirts åskledare m. fl. typer), som dock mestadels grunda sig på samma princip, som kommit till användning vid svagströmsledningarna (se därom Elektrisk arbetsöfverföring, sp. 315--316 med fig. 11--13). -- Åskledare måste tid efter annan undersökas, hvarvid dels det metalliska sammanhanget mellan åskledarens olika delar, dels det elektriska ledningsmotståndet, särskildt hos jordledningen, undersökes, så att eventuellt uppkomna bristfälligheter kunna afhjälpas. I Sverige finns en åskledarkontrollanstalt (om dennas tillkomst, ändamål och verksamhet se Andersson, B. John F. Suppl.). Litt.: Findeisen, "Praktische anleitung zur herstellung einfacher gebäudeblitzableiter" (1906), och "Handwörterbuch der naturwissenschaften", II, art. Blitzableiter. T. E. A. J. K-r. Åskledarkontrollanstalt. Se Åskledare. Åskloster, kungsgård i Ås socken, Hallands län, vid Viskans utlopp i Kattegatt och stationen Å. på statsbanelinjen Halmstad--Göteborg, omfattar 4 mtl med 200,000 kr. tax.-värde (1920). Det är bebyggdt med ett tvåvånings stenhus, omgifvet af stor fruktträdgård. Se vidare Ås. E. A-t. Åskmoln, meteor. Se Moln, sp. 864. Ås kontrakt, i Skara stift, omfattar de 9 pastoraten Borås och Brämhult; Fristad, Borgstena och Gingri; Rångedala, Toarp, Äspered, Tärby och Varnum; Södra Ving (med Töfve), Härna, Fänneslunda och Grofvare; Bredared, Tämta, Vänga och Sandhult; Od, Molla, Alboga och Öra; Hällstad, Murum, Södra Vånga och Möne; Skölfvene, Norra Säm, Hof och Källunga; Eriksberg, Mjäldrunga och Broddarp. 1,197 kvkm. 49,779 inv. (1921). Åskskydd. Se Åskledare. Åskslag. Se Åska. Åskstenar. Se Stenkult, sp. 1258. Åskvigg, Torsvigg, hos allmogen gängse benämning på stenåldersredskap, företrädesvis yxor och mejslar, som anträffas i jorden. Det tros, att ett dylikt nedfaller vid hvarje åskslag, men därvid nedtränger så djupt, att det först efter flera år åter kommer i dagen. Man tillskrifver åskviggarna åtskilliga magiska egenskaper, såsom kraft