skyddsanordningar mot blixten (se hans Inträdestal i Vet. akad. 1764). En elektrisk urladdning i form af en gnista förutsätter, att i det isolerande ämne, hvarigenom gnistan passerar, skall finnas en viss tillräckligt hög potentialskillnad. Om urladdningen skulle kunna försiggå på flera olika vägar, föredrar gnistan den väg, där potentialfallet är störst (jfr Luftelektricitet, sp. 1290). Förhållandena vid urladdning genom blixten klargöras bäst genom undersökning af ekvipotentialytornas läge under ett åskväder. Jordytan och alla på denna befintliga föremål ha, så vidt dessa stå i elektrisk ledningsförbindelse med jorden, samma potential, och denna potential antas vara noll. Om ett utbredt åskmoln befinner sig öfver jordytan, uppkommer ett potentialfall mellan molnet och jorden. Ekvipotentialytorna äro vid jämn mark parallella med hvarandra, men vid upphöjningar, t. ex. träd och byggnader, bli de däremot sammantryckta (se fig. 1 i art. Luftelektricitet), så att potentialfallet blir större vid dessa ställen än öfver släta marken. Till följd däraf kan en elektrisk urladdning lättare försiggå till föremål, som höja sig öfver omgifningen, och urladdningen försiggår lättare, ju högre föremålen äro, emedan potentialfallet blir större i samma mån, som höjden växer. Om föremålet, till hvilket urladdningen sker, står i god ledande förbindelse med jorden, utöfvar urladdningen ingen menlig inverkan på omkringliggande föremål. Därpå grundar sig åskledarens förmåga att skydda för de skadliga verkningarna af blixten. Tidigare antogo fackmännen, att det område, inom hvilket en uppskjutande spets, som genom en tillräckligt grof metalledning är ledande förbunden med jorden, skyddar för blixten, ungefär motsvarar en kon, hvars spets sammanfaller med åskledarens spets och hvars bottenyta utgöres af en cirkel med en radie lika med åskledarspetsens höjd öfver marken (se 45°-konen i fig. 1). Omkring detta första och säkraste "skyddsrum" kan läggas ett andra (27°-konen), tredje

Fig. 1.

(18°-konen i fig. 1) o. s. v., där bottenytans radie är dubbelt, tre gånger o. s. v. så stor som nyssnämnda höjd och där åskledaren visserligen skyddar, men där sannolikheten för nedslag af blixten dock är större, ju längre bort från det första skyddsrummet området är beläget. Senare ha emellertid vetenskapsmän och praktiker genom teori och erfarenhet kommit till den uppfattningen, att det nämnda antagandet om skyddsrummen ej är fullt pålitligt och att själfva spetsarna, som man i förstone tillmätt stor betydelse i afseende på skyddsverkan, äro af mera tvifvelaktigt värde. En senare uppfattning ang. åskledares konstruktion ansluter sig närmast till de åsikter, som framställts af tyske arkitekten Findeisen, enligt hvilka man bör så långt som möjligt begagna på byggnadens öfversta delar befintliga eller i byggnadskonstruktionen ingående metalldelar som åskledare, hvarvid dessa omsorgsfullt jordförbindas. I öfverensstämmelse därmed skiljer man vid moderna åskledaranläggningar mellan fångledningen för upptagning af den atmosfäriska urladdningen, nedledningen, som å ena sidan är förbunden med fångledningen, å den andra med den i marken neddragna jordledningen till den i jorden anbragta jordelektroden, som har att förmedla urladdningen till jorden. Som fångledning användas på byggnadens tak befintliga metalliska konstruktionsdelar af olika slag, som sinsemellan förbindas; endast där sådana saknas eller äro för handen i otillräcklig utsträckning, användas som ersättning speciella fångledningar och spetsar. Som jordledning användas, där tillgång finns, vattenledningsrör; i motsatt fall anbringas i grundvatten speciell jordelektrod, jordplåt eller lina i nätform. Byggnader, i hvilka sprängämnen eller andra lätt antändbara ämnen förvaras, måste förses med mer omsorgsfullt byggda åskledare än vanliga hus. Sådana byggnader omges ofta med ett grofmaskigt nätverk af metalledningar, som förbindes dels med fångledningen, dels med jorden. Till skydd för byggnader och apparater, som äro förbundna med elektriska ledningar, användas särskilda slags åskledare. Då nyssnämnda ledningar icke kunna permanent förbindas med jorden, måste lämpliga öfvergångsställen anordnas, där en elektrisk urladdning från atmosfären, som inkommit på ledningen, kan gå öfver till en jordledning, utan att skada byggnader och apparater. Till följd af den snabba förändringen i styrkan hos den ström, som en sådan elektrisk urladdning representerar, blir själfinduktionen (se d. o.) hos ledningar och apparater -- framför allt hos sådana, som innehålla elektromagneter --, som skulle passeras af denna ström på väg till jorden, så stor, att strömmen lättare går fram på kortare väg genom ett tunt isolerande skikt till jorden, om ett lämpligt öfvergångsställe erbjudes strömmen. Åskledare till skydd för elektriska anläggningar grundas därför i allmänhet på den egenskapen hos atmosfäriska urladdningar, att de lätt springa öfver i luft mellan skarpa kanter eller spetsar och helst taga vägen direkt öfver ett till jord anslutet dylikt s. k. gnistgap. Ett sådant enkelt åskskydd för svagströmsledningar visas i fig. 2. Af de tre

Fig. 2. Enkelt åskskydd för svagströmsledningar.

plattorna P₁, P₂ och P₃, hvilkas mot hvarandra vända kanter äro sågformigt utbildade, är den mellersta förbunden med jorden, de båda yttre med driftledningarna. Fig. 3 visar en vid telegrafledningar bruklig form af åskledare, telegrafåskledare, dels i perspektiv, dels uppifrån. En med spetsar försedd metallplatta (a) är fäst på en annan metallplatta (a₁), "jordskifvan", som står i ledande förbindelse med jorden. Midt emot denna platta äro två andra liknande plattor (b och c) fästa på