A. Raab, köptes 1866 af friherre A. Fleetwood och 1891 af godsegare K. Lybeck på Vindö, hvilkens son kapten T. Lybeck f. n. (1922) innehar Å. E. A-t. Åsvär (Aasvär), ett af en mängd små öar utanför nordspetsen af ön Dönna i Dönnes härad, Nordland fylke, Norge, bestående fiskeläge med fyr och lotsstation. K. G. G. Åsynja, moderniserad form för asynja. Se Asar. Åsäderätt (da. och no. aasæderet). Se Hemmansklyfning. Åsön (Osöna l. Åsöna), fordom namn på nuv. stadsdelen Södermalm i Stockholm, omtalas tidigast i Stora rimkrönikan och sedan i Stockholms stads privilegier 1436 och 1529. Namnet kvarlefver ännu i den tvärs öfver nästan hela Södermalm genom Katarina och Sofia församlingar från v. till ö. gående Åsögatan. E. A-t. Åt, planktondjur. Se Sillsläktet, sp. 540. Åtal, jur., talan om ansvar för brott, inledes genom häktning, stämning eller vid domstol framställdt yrkande om ansvar å någon, som själf är där tillstädes. (Se ang. häktning § 19 i Förordn. 16 febr. 1864 och Strafflagens införande och i öfrigt 11 kap. 34 § Rättegångsb.) Åtal afbryter preskription, och i sammanhang härmed är i 5 kap. 15 § Straffl. stadgadt, att åtal anses vara börjadt, då kallelse till svaromål är den, som tilltalas skall, i laga ordning kungjord eller han för brottet häktad blifvit. E. K. Åtalsrätt, jur. I afseende å rätten att åtala brott indelar man brotten i tre kategorier, hvilka inom processteorien benämnas resp. officialbrott, angifvelsebrott och målsegandebrott. Officialbrotten äro utan villkor underkastade allmänt åtal, d. v. s. de åtalas af allmän åklagare, ändå att angifvelse därom ej sker. Angifvelsebrott äro sådana brott, som endast efter angifvelse af målsegande få åtalas af allmän åklagare, och målsegandebrott få endast åtalas af målsegande, icke af allmän åklagare (se § 19 mom. 1--4 i förordn. 16 febr. 1864 om Straffl:s införande). Huruvida ett brott tillhör den ena eller andra kategorien, bestämmes i Strafflagen eller i annan lag eller författning, som belägger brottet med straff, och detta sker på så sätt, att det, så framt brottet ej skall ovillkorligen hemfalla under allmänt åtal, säges, att brottet endast efter angifvelse får åtalas af allmän åklagare resp. endast får åtalas af målsegande. Begreppet målsegande är bestämdt i 6 kap. 8 § straffl. Att ett brott är underkastadt allmänt åtal, får ej fattas så, som om allenast allmän åklagare vore berättigad att åtala. Om brottet är af den beskaffenhet, att det finns någon enskild målsegande, eger denne jämte åklagaren åtalsrätt, och denna hans rätt är fullt själfständig. E. K. Åtbördsspråk är det hufvudsakligen af döfstumma använda meddelelsemedel, som genom åtbörder (gester) och mimik formar själsinnehållet, liksom talspråket gör det med tillhjälp af rösten. Då den döfstumme ej, eller åtminstone ej med tillräcklig tydlighet, kan förnimma sin egen eller andras röster, måste han lita till ett annat sinne än hörseln, om han vill forma sitt själsinnehåll. Detta andra sinne blir då synsinnet, och medlen, som han använder för framställningen af tankarna för synsinnet, bli rörelser med händerna, armarna och kroppen i öfrigt, hvarvid uttrycken i ansikte och ögon ersätta tonfallet. Under det att talspråket en gång i tiden uppstått genom efterhärmning af naturljud, i främsta rummet djurens läten, uppstår däremot åtbördsspråket genom efterbildning af varelsernas och tingens yttre former och rörelser. Så t. ex. tecknas gå genom att rikta ena handens pek- och långfingrar nedåt och i den ställningen flytta dem växelvis förbi hvarandra, under det att samtidigt hela handen föres sakta framåt. Penna tecknar man genom att hålla de båda pekfingrarna ett stycke ifrån hvarandra för att därmed utvisa en pennas vanliga längd, hvarefter man utför skrifrörelser med den ena handen mot den andra. Liksom förhållandet är med talspråket, blir äfven det naturliga åtbördsspråk, hvarpå ett par exempel här getts, under sin utveckling konventionellt. De naturliga åtbörderna förkortas, och nya uppdyka, utan att man förstår deras ursprung. Åtbördsspråket formar ej själsinnehållet på samma sätt som talspråket. En åtbörd kan motsvara en hel mening i talspråket, och ett ord i talspråket kan för sin öfversättning fordra flera åtbörder. Åtbördsspråket saknar också grammatiska former, t. ex. allt hvad ändelser heter, pronomina, olika verbalformer, prepositioner och konjunktioner. Man frestas lätt att tro, att denna åtbördsspråkets brist på grammatiska former skall verka tyngande för tanken. Så är dock ej förhållandet. Mindre än man i allmänhet tror, är ett språk i behof af grammatiska former. Engelsmannen uttrycker sina tankar med tillhjälp af sitt formfattiga språk lika bra, som de gamle grekerna gjorde det, ehuru deras språk utmärkte sig genom stor formrikedom. Åtbördsspråket kan närmast jämföras med målarens arbete. På samma sätt som målaren söker på duken framställa den ena eller andra bilden, gifvande allt dess rätta karaktär och plats, så är, kan man säga, den döfstumme i sitt språk en friluftsmålare, som med icke mindre noggrannhet och gripande sanning medelst åtbörd och mimik målar sina taflor. Och såsom målaren med raska drag kastar ut konturerna till taflan och sedan ingår i detaljerna, framställer den tecknande, då han skall berätta något, först den plats, där handlingen skall försiggå, ställer därefter de personer, som däri skola deltaga, på deras rätta platser och återger därefter noggrant de handlingar, som af dessa utföras. Men det är ej blott döfstumma, som använda åtbördsspråk. I större eller mindre utsträckning finner man det användt såväl bland söderns folk som hos Amerikas indianer. Och barnet, som sträcker armarna mot modern, säger ju därmed, hvad dess mun ej mäktar uttala. Allbekant är slutligen åtbördsspråkets (gestens och mimikens) stora betydelse för skådespelarkonsten; pantomimen t. o. m. nyttjar endast detta uttrycksmedel. Det s. k. handalfabetet, kirologien (af grek. chei'r, hand. och lo'gos, tal), fingerspråket l. daktylologien (af grek. da'ktylos, finger), benämnes ofta teckenspråk och förväxlas därvid med åtbördsspråket, som också ofta går under denna samma benämning. Handalfabetet är emellertid ej något särskildt språk,