Östra centralbanan, som fr. o. m. 1 jan. 1920 genom inköp helt öfvertagit densamma. Vid öfverlåtelsen utgjorde Å. B. J:s bokförda byggnadskostnad 817,353 kr., däraf banan med byggnader 798,292 kr. och inventarier 19,061 kr. Aktiekapitalet uppgick till 303,900 kr. Se Östra centralbanan. F. P. Åtvidabergs bergverk. Se Åtvidabergs kopparverk. Åtvidabergs kopparverk, beläget i Åtvidabergs municipalsamhälle, grundades 1754, då fänrik David Hallonqvist fick mutsedlar å Bersbo samt en del andra koppargrufvor inom Värna och Åtvids socknar samt å "Åtveds kopparverk". Tiden för dessa grufvors första bearbetning är obekant, men af ett bref af Erik af Pommern "om frihet på Å. och för dem, som där bergsbruk öfva" (1413) synes framgå, att bergsbruk sedan lång tid förekommit i trakten. Grufvorna torde ha bearbetats före slutet af 1400-talet, och traditionen förlägger bergsbruket i Å. till tiden "före digerdöden". Gamla gruföppningar och slaggvarp efter forna hyttor visa, att bergsbruk förekommit i trakten sedan lång tid. Grufdrift idkades af biskop Hans Brask som, innan han rymde ur landet, fyllde igen de grufhål, som bearbetats af honom vid Bersbo, samt af hertig Johan af Östergötland, som införskref tyska bergsmän, hvaraf namnet "Garpen" på en gammal grufva. Driften låg nere större och senare delen af 1500-talet och ända tills inspektören Jonas Solberg och undermarkschejdern Erik Solberg 1743--45 började sofra i de gamla slaggvarpen samt bearbeta några grufvor i Åtvids socken, hvilket arbete såsom förlustbringande dock snart nedlades. Sedan Hallonqvist associerat sig med direktören A. Schenbom och krigsrådet J. Adelswärd (se d. o. 1), fick han 2 maj 1761 till stånd ett bolag med 100 lotter, hvilket med Adelswärd som disponent bedref arbetet med kraft. Småningom samlade Adelswärd alla lotterna på sin hand, och kopparverket ingick som en del i det af honom och hans hustru 1781 stiftade fideikommisset "Adelswärdska baroniet" (se d. o.). De grufvor, från hvilka malmen till Å:s kopparverk hämtats, ligga i två skilda fält, nämligen ett i Åtvids socken, omkr. 6,5 km. v. från Å., och ett 10 km. n. n. ö. därifrån, i Värna socken. Det förra fältet, af hvars grufvor Mormorsgrufvan är den största (med ett lodrätt djup af 407 m.), arbetas icke längre. Under början af 1880-talet vanns där dock ännu någon malm. I det andra hufvudfältet, Bersbo (se d. o.), utgöres fyndigheten af ett malmförande lager, som har formen af ett omvändt S och en längd af omkr. 570 m. På detta lager äro flera grufvor med olika namn upptagna, men det hela utgör dock ett sammanhängande grufsystem. Bland de olika grufvorna kunna anföras Bondgrufvan, Katrinebergs- eller Storgrufvan och Steffenburgsgrufvan. Malmerna i det böjda lagret utgöras af kopparkis med magnetkis, zinkblände och svafvelkis samt ha förekommit linsformigt efter hvarandra med någon s. k. omstjärtning. På omkr. 350 m. djup började emellertid de rika malmerna aftaga, och därunder ha inga brytvärda malmer ännu anträffats. Under de senare åren har i Bersbo grufva nåtts ett djup af 454 m. under nollpunkten å dagytan. 1919 erhöllos vid Bersbofältet 13 ton kopparmalm och 4 ton zinkmalm, Omkr. 2 km. ö. s. ö. om Bersbo malmfält ligger en annan grufva, Grönhögsgrufvan (Björsäters socken), som ännu på 1880-talet arbetades på kopparkis, men där denna malm mot djupet alltmer utträngts af magnetkis. Grufvorna, tillhörande västra fältet, förekomma i granulitisk gnejs, inlagrad uti den i malmen eljest rådande urgraniten. Enstaka grufvor träffas äfven i en hornbländeskiffer. Äfven Bersbofältets grufvor ligga i ett granulitiskt gnejslager, som stryker utmed och böjer sig omkring ett dioritparti. Själfva det malmförande lagret består af öfvervägande kvarts, med pleonast samt magnetkis, brun glimmer m. m., hvari kopparkis och svafvelkis förekomma, dels som en fin impregnation, dels som strimmor och ränder, parallella med lagrets strykning. För malmfrakten från Bersbo och Å. byggdes 1856--57 en järnväg, hvilken f. n. ingår i Norsholm--Västervik--Hultsfreds järnvägar (se d. o.) och genom hvilken Å. står i direkt förbindelse med svenska järnvägsnätet. Malmen från grufvorna smältes förr efter i Sverige vanlig metod, för hvilket ändamål hyttebyggnader med suluugnar, råkopparugnar, garhärd och raffineringsugnar äfvensom vändrostningshus funnos uppförda vid Å. samt hyttebyggnad för sulusmältning vid Edshyttan 7 km. från Å. När emellertid under 1870-talet tillgången på i synnerhet rik malm började afta, infördes koppartillverkning på "våta vägen", för hvilket ändamål dels de gamla hyttebyggnaderna vid Å. ändrats, dels nya därstädes uppförts. 1882 synes den nya metoden ha börjat tillämpas, hvarigenom såväl "cementkoppar" som gyldiskt silfver, rödfärg m. fl. produkter kunde framställas. Kopparproduktionen ur den vid Å:s grufvor vunna malmen framgår af följande tabell: <table> <td c>År <td c>Kg. <td c>1761--80 <td r> 805,056 <td c>1781--1800 <td r> 3,074,874 <td c>1801--20 <td r> 1,936,101 <td c>1821--40 <td r> 3,324,749 <td c>1841--60 <td r>10,644,893 <td c>1861--80 <td r>11,837,672 <td c>1881--1900 <td r> 2,858,972 <td c>1901--02 <td r> 135,018 <td c>1761--1902 <td r>34,617,335 </table> I slutet af 1900 afsöndrades kopparverket, Bersbo grufvor och Forsaströms järnbruk från baroniet och öfvertogs af det nybildade A.-b. Åtvidabergs kopparverk, som bl. a. 1901 lät anlägga en elektrisk kraftstation om 400 hkr vid Forsaström, men verket härjades 1903 af eldsvåda, hvadan det nedlades, äfven på grund däraf, att den alltmer zinkhaltiga malmen blef svårare att behandla medelst förut använd extraktionsmetod för koppar samt dess zinkhalt jämväl borde tillvaratas. I grufvorna gjordes därför endast undersökningsarbeten under afvaktan på att få fram en äfven för zinkens tillgodogörande lämplig smältmetod. Bolaget upplöstes emellertid 1911 af brist på nytt kapital, och alla arbeten nedlades s. å. 1916 återupptogos undersökningsarbeten vid grufvorna, och 1917 bildades ett nytt aktiebolag (Åtvidabergs bergverk) för att bearbeta de i Bersbo grufva kvarstående malmpartierna. (E. A-t.)