Ä är den tjugusjunde -- eller, ifall V och W räknas hvart för sig, den tjuguåttonde -- bokstafven i det moderna svenska alfabetet. Det är endast de skandinaviska språken, som gett de särskilda tecknen för å-, ä- och ö-ljud deras särskilda plats i alfabetet. Tyskan, som eger tecken för ä och ö, inordnar dem under resp. a och o; detta på grund af deras paleografiska ursprung. Tecknet ä har nämligen utgått från en kombination af tecknen för a och e. I lat. tecknades den ursprungliga diftongen ai med dessa tecken; men mycket snart trädde i stället därför kombinationen ae. Då nu denna så betecknade diftong omkr. början af vår tidräkning öfvergick till monoftongiskt ä-ljud, blef ae tecken för ä-ljud. Detta, eller vanligare sammanbindningar däraf, t. ex. æ o. d., blef under medeltiden det vanligaste tecknet för ä-ljud, som också kom till användning i germanska språk, såsom främst angelsaxiska och isländska, sparsamt i fornhögtyska. De isländsk-norska handskrifterna ha æ, ę, e (mycket sällan ae) såsom tecken för ä-ljud. I normaliserade texter nyttjas för kort och långt ä-ljud resp. e och æ eller, bättre, æ och ǽ. I fornsvenskan och forndanskan är æ det vanliga tecknet för ä-ljud, mindre ofta e, sällan e'. I da. och no. är æ det moderna ä-tecknet, om också sporadiskt bruk af ä förekommer. Detta senare tecken har utgått från aͤ (d. v. s. a med öfverskrifvet i st. f. sidoskrifvet e), som också förekommer i äldre tryck, men sedan utvecklats till de nu i tryck och skrift använda punkterna, hvilka i antikvastil infördes omkr. 1730, men i frakturstil först omkr. hundra år senare; jfr Å och Ö. -- Det moderna tecknet ä är i sv. ocn ty., liksom æ i no.-da., tecken för ä-ljud. I samma språk, f synnerhet i de skandinaviska, nyttjas därjämte ofta e (jfr E), dessutom i lånord ofta samma tecken som i de språk, från hvilka de äro lånade, t. ex. i franska ord ai, ê, è o. d. I de forngermanska dialekterna användes i allmänhet för att beteckna ä-ljud tecknet e; dock nyttjades som sagdt äfven æ. I angls. betecknar æ ett ljud, som närmast kan jämföras med eng. a i man, hat o. s. v. I eng. återges ä-ljuden på flera sätt, exempelvis med a (care, fat), ai (pair, plaid), ea (bear), e (where), äfvensom med ei, ey, ay. De franska s. k. öppna e-ljuden kunna också karakteriseras som ä-ljud och uttryckas på mångahanda sätt, såsom med e, ê, è, ai, ay, ei, ey. För såvidt f. ö. ett ä-ljud förefinnes, t. ex. i andra romanska språk, slaviska språk o. s. v., uttryckes det mest med e eller former däraf. Det normala svenska ä-ljudet är en låg, spänd, icke labialiserad vokal med artikulationsställe ungefär midt emellan e och a, t. ex. väta, knä, lätt, släppa. Väsentligen samma ljud är det långa ä i da. læse, fr. aime, eng. air, ty. schwer, no. være. Något högre och främre, närmare e liggande är ljudet i no. den, eng. men, fr. aimer, ett ljud, som i svenska dialekter förekommer rätt ofta som motsvarighet till riksspråkets e (i) och ä. Detta är speciellt fallet i de flesta nordsvenska, de finska och estsvenska dialekterna, äfvensom i gutniskan, uppländskan och Stockholmsmålet, sporadiskt äfven i sydligare dialekter. Ett något bakre (i förhållande till det normala ä) beläget ä-ljud, ungefär detsamma som i eng. man och da. gade, uppträder före r så allmänt i en mängd svenska dialekter, framför allt det viktiga Stockholmsmålet, att det af mången anses redan tillhöra riksspråket, t. ex. ärla, järn, svärd, vers, ärr. Det indoeuropeiska urspråket egde vissa e- eller ä-ljud, som pläga sammanfattas under tecknen e och ē. Egentliga (slutna) e-ljud torde de, att döma af den allmänna utvecklingsgången i de indoeurop. språken, knappast ha varit, snarare öppna e- eller slutna ä-ljud; åtminstone synes det med sannolikhet gälla om ē. I de ariska språken öfvergingo både e och ē till a-ljud (a och ā). De därstädes i historisk tid uppträdande e-(resp. ä-) vokalerna äro sekundära. I grek. var åtminstone ē (η) urspr. ett öppet ljud, som dock senare försköts till i (i medel- och nygrek.); e (ε) var däremot ett (slutet) e-ljud. Ett sekundärt ä-ljud uppstod i lat., där ai genom ae omkr. och strax efter början af vår tidräkning blef ett enhetligt (ä-)ljud. Däremot synas de indoeurop. e, ē i lat. ha varit e-ljud, under vissa betingelser dock öppna (således närmande sig slutna ä-ljud). I de germanska språken var det ur indoeurop. ē uppkomna ljudet säkerligen ett långt ä-ljud, såsom framgår af dess