Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ä ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Ä är den tjugusjunde – eller, ifall V och
W räknas hvart för sig, den tjuguåttonde
– bokstafven i det moderna svenska
alfabetet. Det är endast de skandinaviska språken,
som gett de särskilda tecknen för å-, ä- och ö-ljud
deras särskilda plats i alfabetet. Tyskan, som
eger tecken för ä och ö, inordnar dem under resp.
a och o; detta på grund af deras paleografiska
ursprung. Tecknet ä har nämligen utgått från en
kombination af tecknen för a och e. I lat.
tecknades den ursprungliga diftongen ai med dessa
tecken; men mycket snart trädde i stället därför
kombinationen ae. Då nu denna så betecknade
diftong omkr. början af vår tidräkning öfvergick
till monoftongiskt ä-ljud, blef ae tecken för ä-ljud.
Detta, eller vanligare sammanbindningar däraf,
t. ex. æ o. d., blef under medeltiden det
vanligaste tecknet för ä-ljud, som också kom till
användning i germanska språk, såsom främst
angelsaxiska och isländska, sparsamt i fornhögtyska.
De isländsk-norska handskrifterna ha æ, ę, e
(mycket sällan ae) såsom tecken för ä-ljud. I
normaliserade texter nyttjas för kort och långt ä-ljud
resp. e och æ eller, bättre, æ och ǽ. I
fornsvenskan och forndanskan är æ det vanliga tecknet
för ä-ljud, mindre ofta e, sällan e’. I da. och no.
är æ det moderna ä-tecknet, om också sporadiskt
bruk af ä förekommer. Detta senare tecken har
utgått från aͤ (d. v. s. a med öfverskrifvet i st. f.
sidoskrifvet e), som också förekommer i äldre
tryck, men sedan utvecklats till de nu i tryck
och skrift använda punkterna, hvilka i
antikvastil infördes omkr. 1730, men i frakturstil först
omkr. hundra år senare; jfr Å och Ö. – Det
moderna tecknet ä är i sv. ocn ty., liksom
æ i no.-da., tecken för ä-ljud. I samma språk,
f synnerhet i de skandinaviska, nyttjas därjämte
ofta e (jfr E), dessutom i lånord ofta samma tecken
som i de språk, från hvilka de äro lånade, t. ex.
i franska ord ai, ê, è o. d. I de
forngermanska dialekterna användes i allmänhet för att
beteckna ä-ljud tecknet e; dock nyttjades som sagdt
äfven æ. I angls. betecknar æ ett ljud, som
närmast kan jämföras med eng. a i man, hat o. s. v.
I eng. återges ä-ljuden på flera sätt, exempelvis
med a (care, fat), ai (pair, plaid),
ea (bear), e
(where), äfvensom med ei, ey, ay. De franska
s. k. öppna e-ljuden kunna också karakteriseras
som ä-ljud och uttryckas på mångahanda sätt,
såsom med e, ê, è, ai, ay, ei, ey. För såvidt
f. ö. ett ä-ljud förefinnes, t. ex. i andra romanska
språk, slaviska språk o. s. v., uttryckes det mest
med e eller former däraf.
Det normala svenska ä-ljudet är en låg, spänd,
icke labialiserad vokal med artikulationsställe
ungefär midt emellan e och a, t. ex. väta, knä, lätt,
släppa. Väsentligen samma ljud är det långa ä
i da. læse, fr. aime, eng. air, ty. schwer, no.
være. Något högre och främre, närmare e
liggande är ljudet i no. den, eng. men, fr. aimer,
ett ljud, som i svenska dialekter förekommer rätt
ofta som motsvarighet till riksspråkets e (i) och ä.
Detta är speciellt fallet i de flesta nordsvenska,
de finska och estsvenska dialekterna, äfvensom i
gutniskan, uppländskan och Stockholmsmålet,
sporadiskt äfven i sydligare dialekter. Ett något
bakre (i förhållande till det normala ä) beläget
ä-ljud, ungefär detsamma som i eng. man och da.
gade, uppträder före r så allmänt i en mängd
svenska dialekter, framför allt det viktiga
Stockholmsmålet, att det af mången anses redan
tillhöra riksspråket, t. ex. ärla, järn, svärd, vers, ärr.
Det indoeuropeiska urspråket egde vissa e-
eller ä-ljud, som pläga sammanfattas under
tecknen e och ē. Egentliga (slutna) e-ljud torde de, att
döma af den allmänna utvecklingsgången i de
indoeurop. språken, knappast ha varit, snarare öppna
e- eller slutna ä-ljud; åtminstone synes det med
sannolikhet gälla om ē. I de ariska språken
öfvergingo både e och ē till a-ljud (a och ā). De
därstädes i historisk tid uppträdande e-(resp. ä-)
vokalerna äro sekundära. I grek. var åtminstone
ē (η) urspr. ett öppet ljud, som dock senare
försköts till i (i medel- och nygrek.); e (ε) var
däremot ett (slutet) e-ljud. Ett sekundärt ä-ljud
uppstod i lat., där ai genom ae omkr. och strax efter
början af vår tidräkning blef ett enhetligt (ä-)ljud.
Däremot synas de indoeurop. e, ē i lat. ha varit
e-ljud, under vissa betingelser dock öppna (således
närmande sig slutna ä-ljud). I de germanska
språken var det ur indoeurop. ē uppkomna ljudet
säkerligen ett långt ä-ljud, såsom framgår af dess
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
