utveckling till ā i de flesta germanska språk (jfr t. ex. indoeurop. *dhē-ti-: got. dēþs, men fnhty. tāt, vårt dåd ur fsv. dādh o. s. v.). Det indoeurop. e synes i de germanska språken snarast ha utvecklat sig till ä-ljud, såvidt det icke undergått förskjutning till i; jfr ty. ge-bären, sv. bära, o. s. v. Det tecknades t. ex. i fnhty. med e (ë), men det var säkert ett öppet ljud, till skillnad från det af a genom i-omljud uppkomna slutna (e-)ljudet. De svenska (och i allmänhet de skandinaviska) ä-ljuden ha i hufvudsak följande upprinnelse. 1) Samgermanskt e: bära, äta o. s. v. 2) Nordiskt i-omljud af a och ā (vare sig ā är urnord. ā eller uppkommet af ai): tälja (af tal), gäst (germ. st. gasti-, ty. gast), läge (jfr lager), säte (nord. st. sātia-), väta (af våt, isl. vátr) o. s. v. 3) Progressivt i-omljud: gärna (isl. giarna), gälla (isl. gialda), hjärta (isl. hiarta), hjälpa (isl. hialpa), där det äldre ia uppkommit genom "brytning" af e. 4) Slutljudande eller antekonsonantiskt hufvudbetonadt ē: knä, trä (isl. kné, tré), tät (isl. þéttr), rät (isl. réttr), slät (isl. sléttr), lätt (isl. léttr), rätt (isl. réttr), här (isl. hér). 5) Före konsonantförbindelse (kontraheradt och) förkortadt ei: flest (uttaladt fläst; isl. flestr). Ad. N-n. Ä. B., jur., förkortning för Ärfdabalken. Äbelholt (Æbelholt), danskt kloster (lat. Monasterium Sancti Thomæ de Paraclito, emedan det var invigdt åt aposteln Tomas och Paraklet, se d. o.), tillhörande regularkanikerna af Augustinus' orden, urspr. (i början af 1100-talet) anlagdt på Eskilsö i Roskilde fjord, senare (omkr. 1175) af abbot Vilhelm flyttadt till Tjäreby socken på Själland nära Hilleröd. 1210 blef klostrets stenkyrka färdig. Stiftelsen omhuldades af biskop Absalon med rika gåfvor och fick ökadt anseende och inflytande på grund af abbot Vilhelms helgongloria (d. 1203, kanoniserad 1234). Vid reformationens införande i Danmark gafs klostret 1544 i förläning åt världslig man; dess religiösa styrelse låg dock fortfarande intill 1560 i en abbots händer. 1561 nedbröts klosterkyrkan och förmodligen ungefär samtidigt klostrets öfriga byggnader. Se Daugaard, "Om de danske klostre i middelalderen" (1830), och Neergaard, "Kirkehistoriske samlinger" (4 række, I och II). T. H-r. Äbeltoft (Æbeltoft), dansk stad på södra sidan af halfön Möls i Jylland, vid Ä.-viken, medelst en bibana sedan 1901 förbunden med järnvägslinjen Grenaa--Aarhus--Randers. 1,959 inv. (1921). Bank och sparbank. Ä. fick 1301 stadsrättigheter, led mycket under krigen på 1600-talet, ej minst 1657--60. Den af svenskarna uppförda skansen är förvandlad till park. E. Ebg. Äbelö (Æbelö), liten dansk ö i Kattegatt, vid inloppet till Lilla Belt, hör till Fyns stift och Odense amt. 20 inv. På nordspetsen en fyr. Ön hörde förr till grefskapet Roepstorff, men såldes 1921 till bankdirektören E. Glückstadt. E. Ebg. Äby (Aeby), Christoph Theodor, schweizisk anatom och antropolog, f. 1835 i Loth- ringen, d. 1885 i Berlin, blef 1863 professor i anatomi vid universitetet i Bern och 1884 i Prag. Han författade bl. a. Eine neue methode zur be- stimmung der schädelform des menschen und der säugethiere (1862), Der bau des menschlichen kor- pers (1871) och Der bronchialbaum der säugethiere und der menschen (1880). Äckel (lat. nausea), sensationer, som föregå eller åtfölja kräkning (se d. o.). Äcklingen, en omkr. 7 kvkm. stor sjö i Kolåsens kapellförsamling, Jämtland, belägen 400,5 m. ö. h., genomfluten af Rutsälfven, som öfver sjön Jufveln utfaller i Kallsjön. Vid Ä. ligger Kolåsens kapell. O. Sjn. Ädelfasanen, zool. Se Fasansläktet, sp. 1420. Ädelfink, zool., detsamma som bofink (se d. o.). Ädelfors, kraftverk i Emmån omkr. 14 km. ö. om Hvetlanda. Fallhöjden utgör 6,0 m. och den installerade maskineffekten 260 kw. Kraftverket tillhör Hvetlanda stad, och kraften utnyttjas hufvudsakligen i staden med omnejd. C. K. Ädelfors guldgrufvor äro belägna i Alseda och Ökna socknar af Jönköpings län. De guldförande fyndigheterna upptäcktes 1738 dels af skogvaktaren Nils Stenberg, dels af bergmästaren Anton Swab. Ett prof af den af Stenberg funna malmen befanns vara mycket rikt. Kronan skyndade då att inköpa jordegarrätten till upptäckterna, och för tillgodogörande af inmutarrätten bildades Ädelfors bolag, som bl. a. inköpte Klefva då nästan öde liggande kopparverk med privilegier m. m. Arbetet å guldförekomsterna börjades 1739 af kronan och nämnda bolag gemensamt och fortgick, med ett litet uppehåll strax i begynnelsen, oafbrutet till 1822, då detsamma, som aldrig gått med vinst, upphörde. Sammanlagda värdet af det guld, som under hela denna tid vunnits, var ungefär 223,000 kr. Guldverket nedlades emellertid icke formligen förr än 1824. -- 1870 gjordes ett försök af nya intressenter att återupptaga arbetet vid Ädelfors, men detta arbete blef utan varaktighet. -- 1890 påbörjades ånyo arbete å guldförekomsterna vid Ä., hvilka då kommit i andra händer, och 1891 stadfäste K. M:t ordning för ett aktiebolag Ä., med minst 2 och högst 4 mill. kr. kapital. Detta arbete, hvarvid delvis nya metoder användes, fortgick med vissa afbrott till 1898. 1896 framställdes 20,869 kg. guld samt något silfver. Äfven 1915 och 1916 drefs grufvan, men någon guldextraktion kom icke till stånd. De guldförande fyndigheterna vid Ä. utgöras hufvudsakligen af svafvelkiser, men äfven af koppar- och magnetkis, insprängda i kvartsgångar, som förekomma i en mörk skiffrig bergart. Gångarnas mäktighet varierar från några cm. till omkr. 1 m.; i medeltal kan den sägas vara 0,4 m. I gångarna förekomma, förutom kvarts och kis, äfven något fältspat, epidot, granat, magnetit och hornblände samt något gediget guld. Mängden guld, som oberoende af kiserna förekommer i kvartsen, utgör dock i medeltal endast 2 à 3 gr. per ton kvarts; undantag därifrån gör en gång, som håller 12 gr. per ton kvarts. Det mesta guldet förekommer emellertid i kisen. Svafvelkisen är dels gulhvit och finkristallinisk, dels mörkare gul och grofkristallinisk. Den förra svafvelkisen är guldrikare och håller ända till 600 gr. guld per ton kis. Kopparkisens guldhalt uppgår till högst 400 gr. per ton kis och magnetkisens till 50 à 60 gr. Mängden i kvartsgångarna insprängd kis varierar betydligt.