Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ä ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
utveckling till ā i de flesta germanska språk (jfr
t. ex. indoeurop. *dhē-ti-: got. dēþs, men fnhty.
tāt, vårt dåd ur fsv. dādh o. s. v.). Det indoeurop.
e synes i de germanska språken snarast ha utvecklat
sig till ä-ljud, såvidt det icke undergått förskjutning
till i; jfr ty. ge-bären, sv. bära, o. s. v. Det
tecknades t. ex. i fnhty. med e (ë), men det var
säkert ett öppet ljud, till skillnad från det af a
genom i-omljud uppkomna slutna (e-)ljudet. De
svenska (och i allmänhet de skandinaviska)
ä-ljuden ha i hufvudsak följande upprinnelse.
1) Samgermanskt e: bära, äta o. s. v. 2)
Nordiskt i-omljud af a och ā (vare sig ā är urnord.
ā eller uppkommet af ai): tälja (af tal), gäst (germ.
st. gasti-, ty. gast), läge (jfr lager), säte (nord.
st. sātia-), väta (af våt, isl. vátr) o. s. v. 3)
Progressivt i-omljud: gärna (isl. giarna), gälla (isl.
gialda), hjärta (isl. hiarta), hjälpa (isl. hialpa),
där det äldre ia uppkommit genom "brytning"
af e. 4) Slutljudande eller antekonsonantiskt
hufvudbetonadt ē: knä, trä (isl. kné, tré), tät (isl.
þéttr), rät (isl. réttr), slät (isl. sléttr), lätt (isl.
léttr), rätt (isl. réttr), här (isl. hér). 5) Före
konsonantförbindelse (kontraheradt och) förkortadt ei:
flest (uttaladt fläst; isl. flestr).
Ad. N-n.
Ä. B., jur., förkortning för Ärfdabalken.
Äbelholt (Æbelholt), danskt kloster (lat.
Monasterium Sancti Thomæ de Paraclito, emedan
det var invigdt åt aposteln Tomas och Paraklet,
se d. o.), tillhörande regularkanikerna af
Augustinus’ orden, urspr. (i början af 1100-talet)
anlagdt på Eskilsö i Roskilde fjord, senare (omkr.
1175) af abbot Vilhelm flyttadt till Tjäreby
socken på Själland nära Hilleröd. 1210 blef klostrets
stenkyrka färdig. Stiftelsen omhuldades af biskop
Absalon med rika gåfvor och fick ökadt anseende
och inflytande på grund af abbot Vilhelms
helgongloria (d. 1203, kanoniserad 1234). Vid
reformationens införande i Danmark gafs klostret 1544 i
förläning åt världslig man; dess religiösa styrelse
låg dock fortfarande intill 1560 i en abbots
händer. 1561 nedbröts klosterkyrkan och förmodligen
ungefär samtidigt klostrets öfriga byggnader. Se
Daugaard, "Om de danske klostre i middelalderen"
(1830), och Neergaard, "Kirkehistoriske samlinger"
(4 række, I och II).
T. H-r.
Äbeltoft (Æbeltoft), dansk stad på södra
sidan af halfön Möls i Jylland, vid Ä.-viken,
medelst en bibana sedan 1901 förbunden med
järnvägslinjen Grenaa–Aarhus–Randers. 1,959 inv.
(1921). Bank och sparbank. Ä. fick 1301
stadsrättigheter, led mycket under krigen på
1600-talet, ej minst 1657–60. Den af svenskarna
uppförda skansen är förvandlad till park.
E. Ebg.
Äbelö (Æbelö), liten dansk ö i Kattegatt, vid
inloppet till Lilla Belt, hör till Fyns stift och
Odense amt. 20 inv. På nordspetsen en fyr. Ön
hörde förr till grefskapet Roepstorff, men såldes
1921 till bankdirektören E. Glückstadt.
E. Ebg.
Äby (Aeby), Christoph Theodor,
schweizisk anatom och antropolog, f. 1835 i Loth-
ringen, d. 1885 i Berlin, blef 1863 professor i
anatomi vid universitetet i Bern och 1884 i Prag.
Han författade bl. a. Eine neue methode zur be-
stimmung der schädelform des menschen und der
säugethiere (1862), Der bau des menschlichen kor-
pers (1871) och Der bronchialbaum der säugethiere
und der menschen (1880).
Äckel (lat. nausea), sensationer, som föregå eller
åtfölja kräkning (se d. o.).
Äcklingen, en omkr. 7 kvkm. stor sjö i Kolåsens
kapellförsamling, Jämtland, belägen 400,5 m. ö. h.,
genomfluten af Rutsälfven, som öfver sjön
Jufveln utfaller i Kallsjön. Vid Ä. ligger Kolåsens
kapell.
O. Sjn.
Ädelfasanen, zool. Se Fasansläktet, sp.
1420.
Ädelfink, zool., detsamma som bofink (se
d. o.).
Ädelfors, kraftverk i Emmån omkr. 14 km. ö.
om Hvetlanda. Fallhöjden utgör 6,0 m. och den
installerade maskineffekten 260 kw. Kraftverket
tillhör Hvetlanda stad, och kraften utnyttjas
hufvudsakligen i staden med omnejd.
C. K.
Ädelfors guldgrufvor äro belägna i Alseda och
Ökna socknar af Jönköpings län. De guldförande
fyndigheterna upptäcktes 1738 dels af skogvaktaren
Nils Stenberg, dels af bergmästaren Anton Swab.
Ett prof af den af Stenberg funna malmen befanns
vara mycket rikt. Kronan skyndade då att inköpa
jordegarrätten till upptäckterna, och för
tillgodogörande af inmutarrätten bildades Ädelfors
bolag, som bl. a. inköpte Klefva då nästan öde
liggande kopparverk med privilegier m. m.
Arbetet å guldförekomsterna börjades 1739 af kronan
och nämnda bolag gemensamt och fortgick, med
ett litet uppehåll strax i begynnelsen, oafbrutet
till 1822, då detsamma, som aldrig gått med vinst,
upphörde. Sammanlagda värdet af det guld, som
under hela denna tid vunnits, var ungefär 223,000
kr. Guldverket nedlades emellertid icke formligen
förr än 1824. – 1870 gjordes ett försök af nya
intressenter att återupptaga arbetet vid Ädelfors,
men detta arbete blef utan varaktighet. – 1890
påbörjades ånyo arbete å guldförekomsterna vid
Ä., hvilka då kommit i andra händer, och 1891
stadfäste K. M:t ordning för ett aktiebolag Ä.,
med minst 2 och högst 4 mill. kr. kapital. Detta
arbete, hvarvid delvis nya metoder användes,
fortgick med vissa afbrott till 1898. 1896 framställdes
20,869 kg. guld samt något silfver. Äfven 1915 och
1916 drefs grufvan, men någon guldextraktion kom
icke till stånd.
De guldförande fyndigheterna vid Ä. utgöras
hufvudsakligen af svafvelkiser, men äfven af
koppar- och magnetkis, insprängda i kvartsgångar, som
förekomma i en mörk skiffrig bergart. Gångarnas
mäktighet varierar från några cm. till omkr. 1 m.;
i medeltal kan den sägas vara 0,4 m. I gångarna
förekomma, förutom kvarts och kis, äfven något
fältspat, epidot, granat, magnetit och hornblände
samt något gediget guld. Mängden guld, som
oberoende af kiserna förekommer i kvartsen, utgör
dock i medeltal endast 2 à 3 gr. per ton kvarts;
undantag därifrån gör en gång, som håller 12 gr.
per ton kvarts. Det mesta guldet förekommer
emellertid i kisen. Svafvelkisen är dels gulhvit och
finkristallinisk, dels mörkare gul och
grofkristallinisk. Den förra svafvelkisen är guldrikare och
håller ända till 600 gr. guld per ton kis.
Kopparkisens guldhalt uppgår till högst 400 gr. per ton
kis och magnetkisens till 50 à 60 gr. Mängden
i kvartsgångarna insprängd kis varierar betydligt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
