hemgift till mågen Johan Skytte och genom arf till landshöfding G. Gyllenstierna af Lundholm (se Gyllenstierna 8), inom hvars släkt Ä. förblef till 1750, då det genom gifte tillföll hofmarskalken friherre G. J. Horn af Rantzien (f. 1706, d. 1756). 1762 kom Ä. i riksrådet A. Lagerbjelkes (se d. o.) ego, och han bildade 1778 af Ä. samt Stufsta, i Huddinge socken, ett fideikommiss för sin ätt. Det senare har efteråt försålts till villatomter. Nuv. innehafvare är led. af riksdagens Första kammare grefve G. Lagerbjelke. E. A-t. Älfsjöhyttan, kraftverk i Svartälfven omkr. 32 km. ofvanför älfvens utlopp i sjön Torrvarpen. Fallhöjden utgör 6,2 m. och den installerade maskineffekten 560 kw. Verket, uppfördt 1910, tillhör Hällefors bruks a.-b. (ett dotterbolag till Vargöns a.-b.) och levererar under samarbete med ett 15-tal af brukets öfriga kraftverk elektrisk energi till brukets olika industrigrenar samt till en del närgränsande industriföretag och brukssamhällen. Den årliga energiproduktionen utgör omkr. 900,000 kw.-timmar. C. K. Älfsjö--Nynäshamn. Se Stockholm--Nynäs järnväg. Älfskansarne kallades de befästningar i Västergötland längs Göta älf, som af M. G. De la Gardie anlades på eftersommaren 1676. L. W:son M. Älfskogen, sommarhem vid Tungelsta, Västerhaninge socken, Stockholms län, eges af Föreningen Älfskogens sommarhem, som har till uppgift att bereda 4--8 veckors sommarhvila åt i Stockholm bosatta mindre bemedlade själfförsörjande mödrar med deras barn (företrädesvis änkor, samt hustrur, hvilkas män vistas å sjukhus och sanatorier). Föreningen stiftades 1915 på initiativ af dir. G. Olander och fru Elva Olander, hvilka skänkte mark till kolonien, hvarjämte medel insamlades genom föreningen och "Svenska dagbladet". 1922 omfattar kolonien 17 enfamiljsstugor, värderade till 40,000 kr.; årligen mottagas 70 à 80 mödrar och barn. O. Sjn. Älfskott. Se Älfva. Älfsnabben (Hjälmsnabben, Älgsnabben), hamn i Mysingsfjärden i Stockholms skärgård, belägen inom Muskö kapellförsamling, Stockholms län, mellan holmarna Älfsnabben, Bjurshagen, Kapellholmen och Gubbholmen. Den har två utlopp, ett största djup af 17,8 m., är tillgänglig för stora fartyg och kan rymma samt för alla vindar skydda en stor flotta. Ä. var fordom Sveriges förnämsta örlogshamn. Det omnämnes redan 1442, då flera fartyg där togos af Eriks af Pommern kapare. 28 juli 1594 utfärdade konung Sigismund därifrån fullmakt för hertig Karl som Sveriges riksföreståndare, juli 1621 afseglade Gustaf II Adolf från Ä. med en flotta till Riga och 17 juni 1630 till Tyskland. 1719 låg en del af ryska flottan där samt brände och plundrade socknen. 1789 byggdes vid Ä. ett batteri för 4 st. 18-℔:iga kanoner, men redan 7 dec. 1790 bestämdes, att byggnadsmaterialierna finge försäljas. Batteriet raserades dock ej fullständigare, än att det 1808 kunde iståndsättas, men efter krigets slut lämnades det att förfalla. 1854, under Krimkriget, låg en fransk-engelsk eskader några dagar i Ä. Jämte Dalarö och Sandhamn var Ä. förut enda sjöledes tillåtna inloppsvägen till Stockholm från utlandet. E. A-t. L. W:son M. Älfspel och Älfstråk, nord. myt. Se Älfva. Älfsyssel. Se Bohus län, sp. 917. Namnet är bevaradt i Älfsyssels norra kontrakt och Älfsyssels södra kontrakt (se dessa ord). Älfsyssels norra kontrakt, i Göteborgs stift, omfattar 5 pastorat: Ödsmål och Norum; Forshälla, Resteröd, Ljung och Grinneröd; Uddevalla, Bäfve och Lane-Ryr; Skredsvik, Herrestad och Högås; Bokenäs och Dragsmark; äfvensom Bohusläns regementes församling i Uddevalla. 72,440 har. 30,031 inv. (1921). Älfsyssels södra kontrakt, i Göteborgs stift, omfattar 9 pastorat: Torslanda och Öckerö; Säfve, Backa och Björlanda; Kungälf, Rödbo och Ytterby; Kareby och Romelanda; Torsby, Harestad och Lycke; Marstrand; Solberga, Jörlanda och Hålta; Spekeröd och Ucklum; Hjärtum och Västerlanda. 92,541 har. 33,956 inv. (1921). Älfsåker, socken i Hallands län, Fjäre härad. 4,720 har. 1,083 inv. (1921). Annex till Tölö, Göteborgs stift, Fjäre och Viske kontrakt. Älfva (plur. älfvor; i landsmålen flerstädes älf, plur. älfvar), nord. myt., en i det nyare riksspråket vanlig ordform i st. f. alfer (se d. o.). Till hvad där redan är nämndt om dessa folktrons naturandar må här läggas, att man i älfvorna funnit en motsvarighet till de indiska ṛibhus. (Äfven namnen öfverensstämma etymologiskt.) Älfvorna bo i hagar och lunder, skogar, berg, floder, källor o. s. v. I folksagan uppträda de under många olika skepnader och benämningar, såsom skogsrån, skogssnufvor, strömkarlar, bäckmän, hafsfruar, "underjordiska", vättar, vitror, huldrefolk, nissar, pysslingar, tomtegubbar m. fl. I allmänhet stå älfvorna i vänskapligt förhållande till människorna, hvarför de ock af olika folk benämnas "goda vättar", "ljúflingar", "gute kinder", "das stille volk", "good people", "good neighbours" o. s. v. Folksagan och folkvisan ha mycket att förtälja om, huru människor tjusats af deras förföriska skönhet. Älfvorna älska musik och dans. Älfspelet, älfleken eller älfstråket har en demonisk verkan. Spår af älfdans tror man sig finna i vissa ringlar på marken (se därom Marasmius och Musseron; jfr Trollkrets). Illasinnade älfvor uppträda, i form af maror (se Mara), såsom människornas plågoandar. Stundom hemsöka de äfven små barn, i det att de genom dessas fingrar suga deras lifsvätskor (jfr Vampyr). Äfven förorsaka de älfbläst eller älfskott, ett slags nässelfeber. Ett skyddsmedel mot sjukdomar och allehanda "förgörelse" är det s. k. ellakorset (se Alfkors). -- I den äldsta indoeuropeiska mytologien tyckas älfvorna, liksom dvärgarna, ha fattats som aflidnas själar, och säkra spår af detta föreställningssätt förekomma här i Norden från både äldre och nyare tid. (Jfr Älfkvarnar.) Den kristnade folktron antar dem vara fallna änglar och kallar dem till följd däraf "de nedstötte", ehuru frälsning äfven för dem anses möjlig; dock betecknas de stundom äfven såsom "Lucifers anhang". Lilit (se d. o.) eller Lucia (se d. o.) uppges vara deras moder. -- Sägner om älfvor äro allmänna