mellersta Skåne till Lappland; talrikast förekommer
den i Småland, Bergslagen och södra Norrland.
Den palmata horntypen och de största hornen
träffas hos älgar från Norrland, särskildt Jämtland.
Älgen uppehåller sig helst i trakter, där större
skogskomplexer omväxla med myr- och kärrmarker.
I dylik sidländ terräng står den gärna under
sommaren och hösten, medan den på vintern ofta har
sitt tillhåll i högre belägna yngre tallskogsbestånd.
Älgens föda utgöres på sommaren af diverse örter
och gräs, medan den på vintern lifnär sig
hufvudsakligen af tallbarr; äfven gnager den bark af
diverse träd, särskildt rönn, asp och tall. Genom
dylikt barkgnag samt framför allt genom att under
betning af tallskotten nedbryta ungtallar af
ungefär 1 1/2—2 gånger manshöjd gör älgen en ej
obetydlig skada, hvilken dock i regel ersattes af hans
värde som matnyttigt villebråd. En annan skadegörelse
åstadkommer den genom att trampa ned
och vältra sig i sädesåkrarna samt beta af den
ännu gröna säden. — Älgens vanligaste gångart
är traf, som används äfven vid häftig flykt och
är synnerligen "lidande". Endast undantagsvis
kan en älg någon kortare sträcka gå fram i
språngsatser, men han länkar snart åter in i traf. Kalfven
följer dock i galopp den trafvande modern. —
Älgens brunsttid infaller vanligen i sept., och kon
föder efter närmare 9 månaders dräktighet i slutet
af maj eller början af juni 2 kalfvar; yngre kor
föda vanligen endast 1 kalf, och som sällsynt
undantagsfall torde väl 3 kalfvar kunna förekomma,
men uppgifter härom böra mottagas med en viss
kritik, då kalfvar, hvilka af en eller annan
anledning förlorat sin moder, ofta sälla sig till en
ko, som går med egna kalfvar. I likhet med öfriga
hjortdjur torde älgen böra betraktas som polygam,
ehuru den ej samlar ett harem kring sig som
t. ex. kronhjorten, utan har korna mera spridda
och mest uppehåller sig i sällskap med en
"favoritko".
Jakten på älg bedrifves hufvudsakligen
med ställande hund eller medelst klappjakt;
äfven ledhund kan användas; denna bör då föras
i sele (ej i halsband) och rem eller lina (ej
skramlande kedjekoppel) användas. Som älghund —
såväl lös- som ledhund — används hos oss vanligen
norrlandsspetsen (äfven kallad jämthund eller
grå hund) eller korsningar mellan denna och
stöfvare. Äfven hannoverska spårhunden har
importerats och med framgång användts som älghund,
ehuru den ej fått någon vidare spridning. Den
korta jakttiden utgör en stor svårighet för
älghundens rationella inöfning, och ofta äro våra
idrottsjägare hänvisade till att inköpa färdiga
älghundar, som injagats af tjufjägare under förbjuden
tid. Älgen är nu (1922) principiellt fridlyst under
större delen af året, med i regel endast 14 dagars
resp. 1 veckas jakttid, som i södra och mellersta
Sverige infaller fr. o. m. 10 t. o. m. 23 okt.,
i Gäfleborgs och Kopparbergs län (utom Särna
socken och Idre kapellag) fr. o. m. 10 t. o. m. 16
okt. samt i de fyra nordligaste länen jämte Särna
socken och Idre kapellag fr. o. m. 9 t. o. m. 15
sept. Dock förekomma alltid total fridlysning i
vissa län och andra inskränkningar i jakttiden,
hvarför kungörelse om de för året gällande
fridlysningstiderna alltid måste beaktas.
G. G.
Älggräs,
bot. Se
Spiræa.
Älghammar (
Elghammar), egendom i
Björnlunda och Gryts socknar, Södermanlands län,
omfattar 8 mtl med 1,847 har areal, hvaraf 487 har
åker och 1,360 har skog och 725,000 kr. tax.-värde
(1922). Hufvudbyggnaden, vid Lekvattnet (25 m.
Älghammars slott.
ö. h.), ö. om Båfven, är ett slott i empirestil,
hvars på en terrassartad underbyggnad hvilande,
med 6 väldiga joniska kolonner prydda två våningars
midtparti något springer fram och krönes af
en tympanongafvel med ätten von Stedingks vapen
och devisen "More parentum" (efter fädrens sed).
Det flankeras af två envåningsflyglar och två från
dessa utgående tvåvånings flygellängor. Det hela
omsluter en på fjärde sidan af staket begränsad
rektangelformig gårdsplan, från hvilken en bred
granittrappa leder upp till hufvudportalen.
Midtpartiets motsatta fasad begränsas af ett
parkområde. I slottets inre märkes särskildt ett stort
galleri. Där finnas praktföremål från rokoko- och
empiretiden, målningar af P. Hilleström, A.
Wahlberg m. fl. — Ä. omtalas 1344 som Elyamar,
kom på 1400-talet till riksrådet Magnus
Plata till Tärna, tillhörde senare släkten Kruse
och köptes på 1790-talet af fältmarskalk K. von
Stedingk, som lät uppföra det nuv. slottet, och kom
1875 till ätten d'Otrante. Egare är sedan 1910
hertig K. L. d'Otrante. E. A—t.
Älghult, socken i Kronobergs län, Uppvidinge
härad. 40,000 har. 4,352 inv. (1921). Ä.
bildar ett pastorat i Växjö stift, Uppvidinge kontrakt.
Älgsjö, ö i västra delen af Ingå socken, Nyland,
Finland, invid det för sin naturskönhet frejdade
Barösund. Där hade under 1789 års krig ryssarna,
efter att 18 sept. ha fördrifvit svenskarna från deras
å ön anlagda batteri, fattat fast fot och anlagt ej
obetydliga fältverk. Som ön är belägen invid allmänna
farleden, voro de i tillfälle att från Ä. göra
sjökommunikationerna svårt afbräck och att ofreda
hela den nyländska kusten. G. M. Armfelt, som då
var öfverste, beslöt därför att med ett detachement
af sin brigad öfvergå till ön och fördrifva fienden.
Natten mellan 29 och 30 sept, s. å. landsteg den
svenska styrkan och öfverrumplade ryssarnas
förskansningar. De anfallandes djärfhet och fiendens
öfverraskning gjorde, att striden, i hvilken äfven 3
ryska örlogsfartyg deltogo, dock blef kort. Efter
en half timme var hela fältverket intaget och dess
besättning dels tillfångatagen, dels nedgjord eller
drifven utför det branta berget ned i sjön. I byte
erhöllos 8 kanoner, 250 gevär samt
munderingspersedlar och proviant m. m. Förlusten å svenska sidan
utgorde 12 man döda och 46 sårade. A.O.F.*
