Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ängshöken ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1231
Ängslök-Ängsskinnbaggar
1232
i oändlighet hålla honom kvar vid utförandet af
den enklaste handling, tvingar honom att åter och
åter gå tillbaka för att känna och åter känna, se
efter och åter se efter, lukta och åter lukta, och
under allt detta växer hans ängslan, hans tvifvel
och ovisshet stegras i samma mån han söker fri-
göra sig därifrån.
Frågar man sig till sist, hvilka äro de organiska
förutsättningarna för ängslan och ångest, så måste
man tillstå, att svaret tillsvidare grundar sig på
antaganden och hypoteser, som ännu äro obevisade.
Enligt den af danske psykologen Alfr. Lehmann
modifierade Lange-Jamesska åsikten äro affekterna
eller sinnesrörelserna i allmänhet rätt sammansatta
fenomen. I ångesten är därför blott den primära
olustförnimmelsen af cerebralt ursprung, men hvad
som gör, att denna olustförnimmelse växer ut till
verklig ångest, beror på den svallvåg af perifera
organsensationer från hud, muskler och ledgångar,
från kärl, hjärta, lungor och öfriga inälfvor,
hvilka följa i släptåg på den centrala retningen
och hvilka ju ock vid en objektiv undersökning af
personer, som befinna sig under inflytande af ån-
gest, åtminstone delvis kunna iakttas. Alla här
nämnda perifera och viscerala fenomen och de
organsensationer, som subjektivt beledsaga de-
samma, tillhöra emellertid icke stora hjärnans ome-
delbara innervationsområde, utan befinna sig när-
mast under inflytande af de s. k. vegetativa nerv-
systemen och af dessa företrädesvis af sympathicus
(se Sympatiska nervsystemet) och af
de med sympathicus intimt förbundna s. k. inre-
sekretoriska (endokrina) körtelorganen (se Inre
sekretion). Sistnämnda organ afsöndra vissa
ännu i mycket obekanta ämnen, de s. k. hormo-
nerna, och enligt von Monakows antagande kom-
ma sinnesrörelserna till stånd genom en af sym-
pathicus förmedlad retning af de endokrina orga-
nen och därmed sammanhängande återverkan af
hormonerna på hjärnbarken. Detta antagande vin-
ner stöd af en del djurexperiment. Så har Cannon
funnit, att ängslan och ilska öka af söndringen af
binjurarnas hormon, det s. k. adrenalinet, och som
en vidare verkan af binjurarnas stegrade sekretion
visar blodet ökad sockerhalt. Äfven undersöknin-
gar, företagna på personer, som befunnit sig under
ett tillfälligt inflytande af en akut ängslan, t. ex.
ynglingar, som ledo af tentamensfeber, ha visat,
att ökad sockerhalt i blodet och socker i urinen
är ett ängslan åtföljande vegetativt af sympathicus
förmedladt retningsfenomen.
Med denna uppfattning om ängslan och ångest
som ett under retningstillstånd inom det vegetativa
nervsystemet uppträdande fenomen förstå vi ock
ångestens ofrivilliga, af vederbörandes vilja obe-
roende uppträdande. Det organiskt betingade an-
laget hos en af ständig ängslan och oro behärskad
psykopat skulle sålunda ligga dels i ett kroniskt
retningstillstånd inom sympathicus, dels ock i en
viss undermålighet hos hjärnbarken och nedsätt-
ning af dess hämmande inflytande på det vegeta-
tiva nervsystemet. Jfr Neurasteni.
Litt.: C. Lange, "Om sindbevægelser" (1885),
W. James, "Principles of psychology" (1891), A.
Lehmann, "Die hauptgesetze des menschlichen
gefiihlslebens" (1914), och B. Gadelius, "Det
mänskliga själslivet", I (1921). G-s.
Ängslök, bot., namn på Allium oleraceum (se
Löksläktet).
Ängsnejlika, bot. Se Dianthus.
Ängsodling. Se Äng.
Ängspiplärkan, zool. Se Piplärksläktet.
Ängsruta, bot. Se Thalictrum.
Ängsskifte. Se Hemskifte.
Ängsskinnbaggar, Capsido 1. Mirido, zool.,
familj tillhörande underafd. Gymnocerata (se d. o.)
i underordn. Heteroptera bland halfvingarna (He-
miptera). Den är den största inom underordningen
och spelar därtill den största rollen, emedan den
hyser en mängd arter, som ha praktisk betydelse för
landtbruk och trädgårdsskötsel. Ängsskinnbaggarna
äro små eller medelstora, långbenta med mjuk, föga
hårdt kitiniserad hud och skiljas från andra skinn-
baggar framför allt därigenom, att punktögon sak-
nas och att tarserna äro treledade. Eljest äro for-
merna högst växlande, från små mörka arter, nästan
utan flygförmåga, till större bjärt färgade, med väl
utvecklade fly g vingar. F. ö. förekommer dimorfism
hos en del arter, i det att utom normalt vingade
exemplar äfven sådana med mycket förkortade vin-
gar förekomma. De lefva vanligen af växtsafter och
hålla framför allt till på de späda toppskotten på
träd och örter och göra ofta skada genom att
med sina sugningar på dessa hindra deras utveck-
ling och bringa dem till vissning. Skador af dessa
skinnbaggar äro ej ovanliga på fruktträd, bär-
buskar, prydnadsväxter och landtbrukets olika växt-
slag. Några släkten anses vara rofdjur och lifnära
sig af andra insekter, som de utsuga medelst sin
långa sugsnabel. Ett par arter äro myrlika och
lefva i eller i närheten af myrstackar. Utveck-
lingen är för många arter ännu okänd. Beträffande
andra vet man, att de af sätta sina hvita, föga
kitiniserade ägg inuti årsskott på träd eller buskar
eller inuti örter, där de oftast öfvervintra och
året efter utvecklas till nya generationer. Fam.
delas i underfam. Capsino, Bothynotinæ, Bryo-
corino, Dicyphino, Cyllocorino och Plagiogna-
thino. Några af de vanligaste och för hushållnin-
gen viktigaste arterna äro följande.
Ängsstinkflyet (Lygus pratensis L.), 4-
5 mm. lång, till färgen gulgrön med en svart
fläck mellan de mer eller mindre röda täckvingarna,
är ytterst allmän på åkrar och ängar och skadar
ofta klöfvervailar och sädesfält. Den närstående
arten Lygus pabulinus L., mera enfärgadt ljus-
grön, mycket allmän i trädgårdar och på åkerfält,
skadar ofta skotten af fruktträd, bärbuskar och
diverse örter, däribland ofta potatisblast. Genom
dess sugningar bli de unga bladen fläckiga och
skrynkliga och skotten i sin helhet förkrympta.
Axsugaren (Mins dolabratus L.), större än
ängsstinkflyet, omkr. 9 mm. lång, till färgen blek-
grön med två svarta längsband på f rambröstet, är
ytterst allmän öfver hela landet på sädesfält och
gräsvallar, och genom dess sugningar skadas strå-
säden vid tillfälle afsevärdt, i det att axen hvitna
och icke frambringa någon kärna. Äggen af sättas
inuti de basala delarna af grässtrån och öfver-
vintra där. Klöfverstinkflyet (Halticus
apterus L.), en liten svart, omkr. 2 mm. lång art
med starkt förtjockade baklår och hoppförmåga,
erinrande om jordloppornas, är mycket allmän öfver
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
