- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 33. Väderlek - Äänekoski /
1229-1230

(1922) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ängslan

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

1229 Ängslan 1230 mörkrädsla), möter oss ångesten som ett föga säll- synt fenomen under olika patologiska förhållanden. Förutom i melankoli (se d. o.) se vi den i en del andra former af sinnessjukdom. Den är alltså vanlig i tidiga skeden af dementia præcox (se Sinnessjukdom, sp. 637) och uppträder som ett af de mest betydelsefulla symtomen i den konstitutionella neurastenien (ångestneuros). Den förekommer ofta vid alkoholpsykoser och i tidiga fall af paralysie générale (se Sinnes- sjukdom, sp. 636), den är med ett ord den patologiskt viktigaste af alla affektfonner. I me- lankolien är ängslan den under lång tid förhär- skande stämningen, och denna ängslan stegras under episoder af starkare oro. Den våldsamma olust- känslan och ångestbeklämningen ta sig då aflopp i obehärskad förtviflan, och den sjuke förlorar därvid all besinning och vet ej längre, hvad han gör. En blind våldsamhet, en oemotståndlig drift att förinta och förstöra gripa honom. Under ut- brott af denna art - de kallas sedan gammalt raptus melancholicus - är det ingalunda ovanligt, att våldshandlingar, mord och själfmord, begås af den sinnessjuke. Äfven i andra former af sinnessjukdom och sär- skildt i dementia præcox förekomma ofta anfall af starkt ångestbetonad oro. I katatonien (se d. o.) inträffa ej sällan själfstympningar och våldsdåd, hvilka den sjuke under sin besinningslösa ångest utför, och detsamma gäller ångestneurosen, som kan vara svår att skilja från katatonien. En mycket viktig roll spela ängslan och ångest i de konstitutionellt nervösa tillstånd, som utmärka en hel del psykopatiska personer, hvilka utan att vara sinnessjuka i egentlig mening vanligen be- sväras af en del, i och för sig abnorma symtom. Bland de viktigaste af de symtom, som'sedan gam- malt anses typiska för just dessa psykopater, vilja vi särskildt fästa uppmärksamheten vid de s. k. tvångstankarna, alldenstund i den meka- nism, som bringar dessa till stånd, ängslan är det drifvande momentet. Hos dylika psykopater, och bland dem finns ock en del hysteriker, är det understundom fråga om en mera obestämd ängslan, hvilken oaflåtligt, som en doft mullrande oro, för- följer sitt offer. Den sjuke uppfattar själf denna inre oro som "en fritt sväfvande ångest" utan orsak och utan föremål. Emellertid förhåller det sig vanligen så med denna konstitutionella ängs- lan, att densamma ej i längden förblir fritt sväf- vande. Den ständigt disponibla affekten knyter sig då ömsom till ett, ömsom till ett annat föremål, som, efter denna förmälning med ångesten, hos den däraf besvärade ger upphof till den form af tvångstankar, som kallas fobier. Med fobi menas den sjukliga ängslan eller ångest, hvarmed en i och för sig mera indifferent och likgiltig sak under abnorma förhållanden omfattas, och det finnes knappast någonting mellan himmel och jord, som ej kan lämna stoff till en fobi. Så äro många neurasteniker och psykopater rädda för öppna platser och upplefva en oemotståndlig ångest, när de skola gå öfver ett torg (se A g o r a f o b i). Andra ofverfallas af ängslan, när de befinna sig ensamma i ett mindre rum och dörren stänges (Uaustrofobi], återigen andra kunna ej fördraga §amvarpn mecj ett större antal människor och sky därför teatrar, konserter, offentliga föredrag m. m. (anthropofobi). Bland fobierna förekommer vidare rädslan för baciller (bacillojobi), för smuts och damm (mysofobi), för spetsiga föremål, för höjder (akrofobi), för åskan (astrofobi) o. s. v., och i alla dessa fall är det en våldsam ängslan, som står i vä- gen och ofta nog gör det omöjligt för den tvångs- tankesjuke att på egen hand öfvervinna sin motvilja och bli herre öfver sig själf och sina handlingar. Äfven när tvångstankarna anta andra former, ingår ängslan i desamma som en viktig, det sjukliga feno- menet behärskande faktor. Det förhåller sig nämli- gen så med affekterna i allmänhet och med en stark ängslan resp. ångest i synnerhet, att eftertanken och den medvetna koncentrationen förhindras, och i detta tankspridda, af sinnesrörelsen uppluckrade själstillstånd ha de främmande och ofrivilliga, med ångesten associerade tankarna, tvångstankarna, lättare att innästla sig och göra sig gällande. Ty om vederbörande blott förmår öfvervinna sin ängs- lan och den därmed förenade sjukliga distraktio- nen, så sluter sig innehållet i hans medvetande under uppmärksamhetens fasta grepp så tätt sam- man, att, bildlikt taladt, de främmande, obehö- riga tankarna, inkl. tvångstankarna, ej längre, ofrivilligt, kunna göra intrång. Men det är just detta den tvångstankes j uke icke förmår, enär han är slaf under sin ängslan. Det drag af sjuklig ängslan, som i tvångstankarna tar sig ett ofta nog karikeradt uttryck, har vanligen sin rot i vissa egenskaper och karaktärsanlag, som redan normalt kunna kännetecknas af en viss öfverdrift. Exempel på dylika karaktärsegendomligheter, som ömsom ha en mera egoistisk, ömsom en mera altruistisk prä- gel, äro: ömtålighet om det egna välbefinnandet, hänsynsfullhet och varsamhet i umgänget med andra, noggrannhet och ordningssinne intill pe- danteri, aktsamhet med eld, vatten, skarpa före- mål, försiktighet i den dagliga pliktuppfyllelsen, respekt för allt, som kan anses löjligt, hälsovåd- ligt, farligt o. s. v. I dessa med ofvanståendie exempel angifna riktningar banar det sjukliga, organiskt degenerativa anlaget för ängslan väg för utvecklingen såväl af fobier som tvångstankar af annan art. Så blir t. ex. en nogräknad och sam- vetsöm person lätt tveksam och tviflande på sig själf, då han inför ett mer eller mindre afgörande steg fullgör en viss handling, sätter sitt namn under en förbindelse, skrifver ett recept, sänder pengar på posten o. s. v. Det händer sålunda, att en viss besvärande tveksamhet och osäkerhet, om han handlat rätt, doserat läkemedlen riktigt, inlagt den rätta summan, efteråt för en kortare tid uppta hans tankar, och i samma mån ängslan här blandar sig i spelet, kan denna banala och allbekanta ovisshet växa ut till den form af tvångs- tankar vi kalla tvifvelsjuka. Huru vanligt är det ej, att vi vid utgåendet från vår bostad vända om och känna efter, om dörren blifvit låst, eller vi låsa på nytt upp densamma för att efterse, om ljuset blifvit släckt, att tändstickan, hvarmed vi tände vår cigarr, hamnat i askkoppen, att elden slocknat i kakelugnen eller att spjället ej blifvit för tidigt skjutet. Försattes nu den af natur ängslige i samma situationer, så finner man ofta, huru tvifvelsjukan och oförmågan att samla

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Thu Nov 5 22:53:33 2026 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nfcm/0661.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free