roll; negrernas hudfärg betingas t. ex. af flera
likverkande faktorer, hvarför ingen enkel klyfning
sker efter giftermål mellan två mulatter (förr ha
mulatterna därför oriktigt uppfattats som exempel
på konstanta bastarder). Några egenskaper, t. ex.
den vanligaste formen af färgblindhet och
blödarsjuka (hemofili), ärfvas könsbundet. Jfr
Rashygien.
Ärftlighetsforskningens historia. Före
mendelismens genombrott vid sekelskiftet hvilade alla
ärftlighetsteorier på mer eller mindre osäker grund,
ehuru ett stort erfarenhetsmaterial samlades och
Fig. 7. Stamtafla öfver en familj med ärftlig brakydaktyli (kortfingrighet). Brakydaktyla personer betecknade med svarta symboler. ♂ man, ♀ kvinna, ⚪ kön okändt. (Ur Plate, efter Drinkwater.)
(äfven bortsedt från den geniale föregångsmannen
Mendel) flera forskare funno betydelsefulla
sanningar och uppställde viktiga teorier. Darwin
försökte i sin "pangenesisteori" förklara ärftligheten
som en öfverföringsprocess; han antog, att alla
kroppens delar alstra ytterst små kroppar
("gemmules"), som föras till könscellerna, hvilka alltså
skulle vara ett slags extrakt af hela kroppen. I
öfverensstämmelse härmed antog Darwin, liksom
många senare descendensteoretiker, att förvärfvade
egenskaper äro ärftliga (jfr
Descendensteori, sp. 198, 201). I utpräglad motsats till
denna hypotes står den berömde zoologen
Weismanns lära om groddplasmans (arfplasmans)
kontinuitet. En liknande tanke hade redan förut
uttalats af Galton; en annan forskare, Nägeli, hade
med skärpa framhållit, att en särskild
anlagsplasma, "idioplasma", måste finnas. Weismanns
teori (se
Descendensteori, sp. 201 ff.)
har utöfvat ett oerhördt inflytande, och dess
grundtanke är ofrånkomligt riktig, men hans
föreställning om groddplasman som en motsvarighet i
miniatyr till hela kroppen var ett stort missgrepp, och
teoriens enskildheter ha numera endast historiskt
intresse (kroppens alla delar skulle i könscellernas
kärnor motsvaras af "determinanter",
sammansatta af "bioforer", de minsta enheter, som ha
förmåga att nära sig, växa och dela sig). Om
klyfningslagens upptäckt och den moderna
ärftlighetsforskningen se
Mendel och
Mendelism;
bland där ej nämnda ärftlighetsforskare märkas
W. Johannsen, Th. Morgan och flera hans
medarbetare, E. Goldschmidt samt i Sverige H.
Nilsson-Ehle, N. Heribert-Nilsson och H. Lundborg
(rasbiolog).
1917--18 grundlades, i samband med en
nyupprättad professur i ärftlighetslära vid Lunds
universitet, ett svenskt
institut för
ärftlighetsforskning. Detta statsunderstödda institut,
hvars verksamhet tillsvidare är inskränkt till
botanisk ärftlighetsforskning (teoretiska och praktiska
undersökningar öfver sädesslag och vilda växter),
är beläget vid Åkarp nära Alnarp och förestås af
den nya professurens innehafvare, H.
Nilsson-Ehle. Om svenska institutioner för praktisk
växtförädling och deras verksamhet se
Svalöf,
Sveriges utsädesförening,
Fig. 8. Schema öfver en recessiv sjukdoms eller annan
egenskaps nedärfning. Sjuka individer svarta, genotypiskt
friska hvita (endast sådana ingifta i släkten), personligt
friska heterozygoter streckade. I 3:e generationen
giftermål mellan två heterozygoter (kusiner); sjukdomen visar
sig hos 1/4 af barnen.
Sädesförädling och
Växtförädling. I och med
1922 har
Statens institut för
rasbiologi, till hvilket 1921 års riksdag beviljade
anslag, trädt i verksamhet. Detta institut, som har
sitt säte i Uppsala och till hvars chef professor
H. Lundborg har utnämnts, är världens första och
hittills enda med statsmedel upprättade och
understödda rasbiologiska institut; det står under
öfverinsee¾de af en styrelse, hvars medlemmar utom
chefen förordnas af K. M:t. Ett antal för