- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 33. Väderlek - Äänekoski /
1257-1258

(1922) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ärftlighet - Arvplasmans kontinuitet - Ärftlighetslagarna och människan

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

till könscellerna. Förklaringen är en helt annan och i grunden mycket enkel. Arfplasman finns i könscellens kärna. Könscellen utvecklas, vanligen efter förening med en annan dylik cell till en zygot, genom upprepad delning till en individ bestående af dels vegetativa eller somatiska celler (hos djuren hud-, muskel-, nervceller o. s. v.), som dö med individen, dels nya könsceller; dessa härstamma alltså direkt från zygoten, d. v. s.

illustration placeholder Fig. 5. Cellgenealogiskt schema öfver 2 generationer (I o. II), åskådliggörande arfplasmans kontinuitet. Könscellerna och de celler, ur hvilkas delningar de framgå ("groddbanan"), svarta.

från föregående generations könsceller (fig. 5). Det går sålunda en kontinuerlig ström af arfplasma från generation till generation (arfplasmans kontinuitet). Nya lifstypers uppkomst. Genom läran om "typens fasthet" har frågan om nya lifstypers (och arters) uppkomst kommit i ett nytt ljus. Neo-lamarckismens lära (åtminstone sådan den vanligen

illustration placeholder Fig. 6. Uppkomst af hafre med vildhafreegenskaper ur vanlig kulturhafre genom mutation. (Efter Nilsson-Ehle.)

har framställts och uppfattats) om omgifningens och lefnadsvanornas inflytande (se Descendensteori) motsäges bestämdt af den experimentella ärftlighetsforskningen. Äfven en för den äldre selektionsteorien grundläggande föreställning har måst öfverges: det finns ingen allsidig och obegränsad ärftlig variation, som ger urvalet möjlighet att kontinuerligt förändra typen i olika riktningar. Hvad vi säkert veta, är, att ärftliga förändringar uppkomma på två sätt: 1) Genom korsning mellan olika raser och ärftligt olika individer inom en population bildas nya kombinationer mellan de korsade formernas arfenheter (jfr den ofvan nämnda marsvinskorsningen; svart, långhårig x hvit, korthårig ger de nya kombinationerna svart, korthårig och hvit, långhårig). En sådan nykombination försiggår i stor utsträckning hos organismer med korsbefruktning. 2) En lifstyp kan ge upphof till en annan genom en stötvis skedd förändring af den genotypiska konstitutionen, en s. k. mutation (se d. o.). Mutationerna te sig vanligen som en förlust af en mendlande arfenhet. I rena linjer af kulturhafre (fig. 6, I) uppkomma t. ex. då och då plantor med vildhafrekaraktärer därigenom, att en dominerande faktor (A), som hämmar borstens utveckling, "faller bort" (förändras till recessiv, a); genom mutationen uppstår en heterozygot mutant (II), som efter själfbefruktning genom vanlig mendelklyfning alstrar 1/4 homozygota afkomlingar med utpräglade vildhafrekaraktärer (III aa). Att sådana "förlustmutationer" verkligen innebära en förlust af en gen, är dock ej bevisadt. På sista tiden ha äfven flera säkra fall af mutation iakttagits, där den nya lifstypen dominerar. I djurriket har en oerhörd mängd mutationer (de flesta, liksom f. ö. äfven hos många växter, yttrande sig i abnormiteter och missbildningar) beskrifvits hos den förut nämnda bananflugan. Om mutationernas verkliga natur, vanlighet och orsaker vet man f. n. i grunden nästan ingenting alls. Därför hvilar också hvarje försök att förklara den uppåtstigande utveckling, som ovedersägligen har egt rum, på mer eller mindre osäker grund. Troligen kunna mutationer utlösas af yttre inflytanden, åtminstone genom inverkan direkt på könscellerna (gametmutationer). Ärftlighetslagarna och människan. Människan är underkastad ärftlighetslagarna lika obevekligt som alla andra lefvande varelser. Om de flesta egenskapers anlagstypiska grundval och ärftlighetssätt veta vi dock ännu mycket litet (bl. a. emedan experiment ej kunna anställas). Ögonfärgens nedärfning har undersökts jämförelsevis noggrant; blå färg är recessiv, och vid giftermål mellan två brunögda heterozygoter inträder därför en klyfning i (genomsnitt) 3 brunögda : 1 blåögd. Flera ärftliga abnormiteter och sjukdomar dominera och ärfvas därför direkt från föräldrar till barn (fig 7), t. ex. kortfingrighet (brakydaktyli), sexfingrighet (polydaktyli), olika former af starr. Många ärftliga abnormiteter och sjukdomar äro recessiva, t. ex. albinism, ärftlig döfstumhet, ärftlig epilepsi, myoklonusepilepsi (en sällsynt nervsjukdom, hvars nedärfning inom en svensk bondesläkt klarlagts af H. Lundborg), dementia præcox och andra sinnessjukdomar. Emedan heterozygoterna äro personligt friska, kan en recessiv sjukdom ärfvas latent i många släktled. Den bryter ut efter ett äktenskap mellan två sådana heterozygoter; om sjukdomen beror på en enkel arfenhet, sker en vanlig mendelklyfning, och sjukdomen visar sig hos i medeltal 1/4 af barnen (fig. 8). Polymera faktorer spela troligen hos människan liksom annars en stor

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Thu Nov 5 22:53:33 2026 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nfcm/0675.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free