Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ö
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
NORDISK FAMILJEBOK
KONVERSATIONSLEXIKON
OCH
REALENCYKLOPEDI
Ö är den tjuguåttonde - eller, ifall V och
W räknas hvart för sig, den tjugunionde
- och sista bokstafven i det svenska alfabetet.
Liksom ä-tecknet utgått från en kombination
af a och e, så leder ö-tecknet sitt ursprung
från en kombination af o och e. Den ursprungliga
diftongen oi, oe tecknades i lat. urspr. med
dessa tecken, detta sporadiskt ända in i l:a årh.
före vår tidräkning. Diftongen började monoftongiseras,
och som tecken för denna tendens inträdde
beteckningen oe som till sist fick betydelsen af
ett monoftongiskt (ö-)ljud, hvilket sedan i lat.
öfvergick till u eller e. Emellertid kom tecknet oe,
eller vanligare förbundet till oe, att stadfästa sig som
tecken för ö-ljud och användes under medeltiden
i de språk, som utvecklat ett ö-ljud, för detta,
parallellt med det analoga tecknet för ä-ljudet.
Ur oe utvecklades det dansk-norska streckade ø;
ur o, med öfverskrifvet i st. f. sidoskrifvet e,
uppkom småningom det moderna tyska och svenska ö.
Tecknet oe, i tryckta skrifter snart oe, förekommer
i angls. äldre minnesmärken i betydelsen ö (sedan
öfvergick detta till e). I mhty. användes om hvarandra
tecknen o, ö och æ för att återge ö-ljudet.
De fnisl. och fno. handskrifterna använde o och oe
samt dessutom äfven o, ey, eo, io såsom tecken
för ö-ljud. I normaliserade texter användes ö och
oe eller, bättre, ø och ó som tecken för resp. kort
och långt ö-ljud (se f. ö. Å och Ä). Dessförutom
nyttjades vanligen förr ö som tecken för det å-ljud,
som nu (åtminstone i språkvetenskapliga arbeten)
tecknas o, detta efter nyisländskt bruk, där o
öfvergått till ö. - De moderna tecknen ö och
ø äro i sv. och ty., respektive i no. och da. de
vanliga tecknen för ö-ljud. I ty. beteckna dessutom
eu och au diftongen öj. I fr. återges de där förefintliga
ö-ljuden med e, eu, oeu, o (de, peuple, boeuf, école).
Ljudet ö uppvisar i sv. tre olika nyanser:
1) Det slutna svenska ö-ljudet i sjö, röd, föda,
möta o. d. är en hög, spänd, labialiserad vokal
med samma artikulationsställe som e. Väsentligen
samma ljud är det franska ö-ljudet i jeu, veut,
voeu o. d., liksom ock det da.-no. i dø, sød o. d.
Det tyska långa ö-ljudet hör närmast hit, dock
är det - liksom i vissa svenska dialekter, där
Tryckt den 30/6 22
samma ljud förekommer - något längre fram
artikuleradt, t. ex. höhe. 2) Det öppna svenska
ö-ljudet är däremot lågt och har samma artikulationsställe
som det normala ä, t. ex. slött (till
slö), födt (till föda), höja, högst, lögn. Hit hör
väsentligen också det franska korta ö-ljudet, t. ex.
i peuple, seul o. d., samt väl äfven tyskans korta
ö i ord som köpfe, ergötzen o. d. 3) Ett lågt och
slappt samt ännu längre bak artikuleradt ö-ljud
förekommer framför r i en mängd, särskildt nordsvenska,
dialekter och Stockholms-målet samt finländskt svenskt
riksspråk, hvarför det ock af mången
anses redan tillhöra vårt riksspråk, t. ex. öra,
mörk, förstört o. d. Samma ljud är det no. 0
före rl, rn, rs, rt, t. ex. i bjørn, tørt. Ett ännu
något längre bak bildadt ö-aktigt ljud är det med
o betecknade i fr. école, bonne o. d. Däremot är
engelskans ofta mycket oegentligt s. k. "ö"-ljud
i but o. d. rätteligen att fatta som ett a-ljud,
och eng. vokalen i bird, church o. d. är snarast
ett slags ä-ljud.
Det indoeuropeiska urspråket egde, såvidt man
kan sluta af de särskilda språkfamiljerna, inga
vokaler, som lämpligen kunna karakteriseras som
ö-ljud. De ariska språken ha icke heller sedan
skaffat sig ö-ljud, såvida man icke vill betrakta
det ljud, som i vissa nyindiska dialekter (särskildt
hindi) utvecklats ur det sanskritiska a och som
närmast liknar vokalen i eng. but (se ofvan) som
ö-ljud. I grek. är ett ö-ljud icke med säkerhet
uppvisadt. Däremot är det sannolikt, att lat. oi
genom oe närmast öfvergått till ö (och senare u
eller e). Franskan har skaffat sig sitt ö-ljud
från flera håll (ur lat. e, o, au o. s. v.) och
genom lån lämnat en rätt stor kontingent af ö-ljud
till de germanska språken. De specifikt tyska dialek-
terna ha skapat ö-ljud förnämligast genom i-omljud
af o: plur. löcher (sing. loch), komp. hoher (till
hoch), hören (fnhty. hör(i)en) o. s v. äfvensom
ur e: ergötzen, hölle, löffel (af ergetzen, helle,
leffel) o. s. v. Diftong eu, au, innehållande ö-ljud,
uppkommer ur mhty. iu (d. v. s. y; i-omljud af
u: häuser af mhty. hiusir af fnhty. husir) eller
i-omljud af ou: gläubig (till glauben af äldre
glouben) o. s. v.
De svenska ö-ljuden ha i allmänhet följande
34 b. l
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
