NORDISK FAMILJEBOK KONVERSATIONSLEXIKON OCH REALENCYKLOPEDI Ö är den tjuguåttonde - eller, ifall V och W räknas hvart för sig, den tjugunionde - och sista bokstafven i det svenska alfabetet. Liksom ä-tecknet utgått från en kombination af a och e, så leder ö-tecknet sitt ursprung från en kombination af o och e. Den ursprungliga diftongen oi, oe tecknades i lat. urspr. med dessa tecken, detta sporadiskt ända in i l:a årh. före vår tidräkning. Diftongen började monoftongiseras, och som tecken för denna tendens inträdde beteckningen oe som till sist fick betydelsen af ett monoftongiskt (ö-)ljud, hvilket sedan i lat. öfvergick till u eller e. Emellertid kom tecknet oe, eller vanligare förbundet till oe, att stadfästa sig som tecken för ö-ljud och användes under medeltiden i de språk, som utvecklat ett ö-ljud, för detta, parallellt med det analoga tecknet för ä-ljudet. Ur oe utvecklades det dansk-norska streckade ø; ur o, med öfverskrifvet i st. f. sidoskrifvet e, uppkom småningom det moderna tyska och svenska ö. Tecknet oe, i tryckta skrifter snart oe, förekommer i angls. äldre minnesmärken i betydelsen ö (sedan öfvergick detta till e). I mhty. användes om hvarandra tecknen o, ö och æ för att återge ö-ljudet. De fnisl. och fno. handskrifterna använde o och oe samt dessutom äfven o, ey, eo, io såsom tecken för ö-ljud. I normaliserade texter användes ö och oe eller, bättre, ø och ó som tecken för resp. kort och långt ö-ljud (se f. ö. Å och Ä). Dessförutom nyttjades vanligen förr ö som tecken för det å-ljud, som nu (åtminstone i språkvetenskapliga arbeten) tecknas o, detta efter nyisländskt bruk, där o öfvergått till ö. - De moderna tecknen ö och ø äro i sv. och ty., respektive i no. och da. de vanliga tecknen för ö-ljud. I ty. beteckna dessutom eu och au diftongen öj. I fr. återges de där förefintliga ö-ljuden med e, eu, oeu, o (de, peuple, boeuf, école). Ljudet ö uppvisar i sv. tre olika nyanser: 1) Det slutna svenska ö-ljudet i sjö, röd, föda, möta o. d. är en hög, spänd, labialiserad vokal med samma artikulationsställe som e. Väsentligen samma ljud är det franska ö-ljudet i jeu, veut, voeu o. d., liksom ock det da.-no. i dø, sød o. d. Det tyska långa ö-ljudet hör närmast hit, dock är det - liksom i vissa svenska dialekter, där Tryckt den 30/6 22 samma ljud förekommer - något längre fram artikuleradt, t. ex. höhe. 2) Det öppna svenska ö-ljudet är däremot lågt och har samma artikulationsställe som det normala ä, t. ex. slött (till slö), födt (till föda), höja, högst, lögn. Hit hör väsentligen också det franska korta ö-ljudet, t. ex. i peuple, seul o. d., samt väl äfven tyskans korta ö i ord som köpfe, ergötzen o. d. 3) Ett lågt och slappt samt ännu längre bak artikuleradt ö-ljud förekommer framför r i en mängd, särskildt nordsvenska, dialekter och Stockholms-målet samt finländskt svenskt riksspråk, hvarför det ock af mången anses redan tillhöra vårt riksspråk, t. ex. öra, mörk, förstört o. d. Samma ljud är det no. 0 före rl, rn, rs, rt, t. ex. i bjørn, tørt. Ett ännu något längre bak bildadt ö-aktigt ljud är det med o betecknade i fr. école, bonne o. d. Däremot är engelskans ofta mycket oegentligt s. k. "ö"-ljud i but o. d. rätteligen att fatta som ett a-ljud, och eng. vokalen i bird, church o. d. är snarast ett slags ä-ljud. Det indoeuropeiska urspråket egde, såvidt man kan sluta af de särskilda språkfamiljerna, inga vokaler, som lämpligen kunna karakteriseras som ö-ljud. De ariska språken ha icke heller sedan skaffat sig ö-ljud, såvida man icke vill betrakta det ljud, som i vissa nyindiska dialekter (särskildt hindi) utvecklats ur det sanskritiska a och som närmast liknar vokalen i eng. but (se ofvan) som ö-ljud. I grek. är ett ö-ljud icke med säkerhet uppvisadt. Däremot är det sannolikt, att lat. oi genom oe närmast öfvergått till ö (och senare u eller e). Franskan har skaffat sig sitt ö-ljud från flera håll (ur lat. e, o, au o. s. v.) och genom lån lämnat en rätt stor kontingent af ö-ljud till de germanska språken. De specifikt tyska dialek- terna ha skapat ö-ljud förnämligast genom i-omljud af o: plur. löcher (sing. loch), komp. hoher (till hoch), hören (fnhty. hör(i)en) o. s v. äfvensom ur e: ergötzen, hölle, löffel (af ergetzen, helle, leffel) o. s. v. Diftong eu, au, innehållande ö-ljud, uppkommer ur mhty. iu (d. v. s. y; i-omljud af u: häuser af mhty. hiusir af fnhty. husir) eller i-omljud af ou: gläubig (till glauben af äldre glouben) o. s. v. De svenska ö-ljuden ha i allmänhet följande 34 b. l