upprinnelser 1) samnordiskt ou (au): öga (isl. auga), bröt (isl. braut), 2) fnod. øt/ (isl. e?/) uppkommet a) genom z-omljud af au: drömma (inö. drøyma af *draumian), höra (fno. høyra, isl. heyra, jfr got. Jiausjan); b) genom z-omljud af au: öra (fnod. øt/ra, isl. ej/ra, jfr got. ausö), rör (røyrr, reyrr, jfr got. raus). 3) Samnordiskt # uppkommet genom i-omljud af ø: söka (isl. søfcia, jfr got. sökjan). 4) Af o (w-omljudt a före r och kakuminalt 1: örn (fnisl. prn), øZ (fnisl. pZ). 5) Af o och ó i starktonig stafvelse i förbindelsen io (uppkommen genom w-brytning), resp. tö: mjöl (fsv. miol), björn (fsv. Horn), sjö (fsv. szö), snö (fsv. sniö), sZö (fsv. sZtö). 6) Af fsv. y (vare sig isl. y eller uppkommet i svensk tid af i): spörja, korka, dölja, fönster, körtel (se f. ö. Y). Ad. N--n. Som förkortningstecken är ö. = öst, öster, östlig. Ö, hvarje på alla sidor af vatten omgifven sam- manhängande del af den fasta jordskorpan. (En mycket liten ö kallas vanligen holme.) Allt land på jordytan är omgifvet af vatten och har därför i egentlig mening ökaraktär. Om det sålunda är svårt att teoretiskt dra upp en gräns mellan hvad som skall kallas fastland och hvad som bör be- traktas som ö, löses svårigheten i praktiken dock lätt. Vid sidan af Stilla hafvets övärld erhåller australiska kontinenten en odisputabel fastlands- karaktär, medan ingen kan vara benägen att be- trakta Grönland, som tätt sluter sig till den nord- amerikanska kontinenten, som ett själfständigt fast- landsområde. Man skiljer efter läget mellan kontinentalöar och oceaniska öar. Till de förra räknas först och främst alla kustöar. Dessa ha stundom bildats genom kustens sänkning (t. ex. de dalmatinska öarna), och de visa då en berg- byggnad, som fullständigt öfverensstämmer med det angränsande fastlandet. Stundom ha de genom vågornas inverkan lösryckts från sitt kontinentala sammanhang (för det mesta gäller det då dock endast små obetydliga öbildningar); stundom bildas också kustöar genom flodernas ansvämmande verk- samhet (deltaöar). Mera själfständiga öbildningar påträffar man ofta på större afstånd från kusten; de äro dock genom ett grundt haf förbundna med närliggande fastland och förråda därigenom sin kontinentala tillhörighet (Storbritannien och Irland). Som kontinentalöar har man slutligen också att räkna sådana, som visserligen stiga upp ur ett djuphaf, men till hela sin daning of verensstämma med närliggande kontinent (ögirlanderna utanför Asiens östkust) eller äro att betrakta som åter- stoder efter förut mera utbredda landområden (Sardinien och Corsica). Det kan tänkas, att hela kontinenter sålunda störta samman, så att endast obetydliga återstoder kvarstå, h vilka då erhålla namnet restöar (Madagaskar). De oceaniska öarna ligga strödda öfver hafven utan påvisbart samband med någon kontinent. De äro på det hela taget små till omfånget; den största, Ha- waii, har ej större ytvidd än 11,400 kvkm. Till ursprunget äro de antingen vulkan- eller korall- bildningar. De vulkaniska öarna äro ofta sam- manslutna till ökedjor (Hawaii-öarna), men ligga stundom helt isolerade som en enstaka ökrater (S:t Paul i Indiska haf vet) eller som en dubbelö med två toppar (Jan Mayen). Om korallöarna se Korallref. Man har också gjort försök att indela öarna i unga och gamla. Denna indelning har betydelse ur biologisk synpunkt. Unga, ny- bildade öar måste urspr. ha karakteriserats af klen utrustning med växt- och djurarter, och lätt- heten, hvarmed förbindelsen med angränsande kon- tinent åstadkommes, är af görande för lifvets ut- veckling där. Ju större isoleringen är, desto större blir också benägenheten till utveckling af inhem- ska (endemiska) former. Ofta komma öarna att erbjuda fristäder för växt- och djurarter, som i närliggande fastlandsområden dukat under i kam- pen för tillvaron (Nya Zeelands vinglösa fåglar o. s. v.). - Sammanlagda arealen af alla kända öar på jorden beräknar man till omkr. 10,e mill. kvkm., d. v. s. mer än Europas areal. Mer än hälften däraf kommer på de 24 öar, som omfatta mer än 50,000 kvkm. Främsta platsen intas af Grönland (2,2 mill. kvkm.); därnäst komma Nya Guinea (785,000 kvkm. = mer än Sverige och Norge tillsammans), Borneo (734,000 kvkm.), Ma- dagaskar (592,000 kvkm. = mer än Frankrike) och Sumatra (421,000 kvkm. = något mindre än Sverige). Det största antalet öar finns i Stilla hafvet med dess otaliga korallref. - Om de för öarna egendomliga klimatiska förhållandena se Klimat, sp. 269. - Litt.: Wallace, "Island life" (1880), och Hahn, "Inselstudien" (1883). Jfr af ven geografiska handböcker af Richthofen, Penck, Supan m. fl. A. N--d. Öarna under vinden (eng. Windward islands), den utefter Syd-Amerikas nordkust belägna raden af Små Antillerna från Aruba t. o. m. Tobago 1. Santa Lucia, öarna öfver vinden (eng. Leeward islands) kallas de öfriga Små Antillerna upp till Anguilla. Jfr Västindien. Öarna öfver vinden. Se föreg. art. Öberg, Ludvig Teodor, utgifvare, f. 1820 i Stockholm, d. där 1860, var litograf och litteratör, utgaf under de mest skiftande pseudonymer en mängd olika tryck, kalendrar, muntrationssam- lingar, barnböcker m. m., af hvilken den verk- ligen rikhaltiga "Filikromen" (se d. o.) på sin tid fyllde ett kändt behof och vardt mycket spridd. R--n B. Öberg, Karl Jonas, riksdagsman, f. 25 april 1859 i Själevad, Västernorrlands län, är landtbru- karo i Domsjö sedan 1891 och har sedan 1894 varit led. af Andra kammaren, till en början för Själevads och Arnäs domsagor, sedan för Ånger- manlands norra valkrets, ö., som tillhört landt- mannapartiet och nationella framstegspartiet, har varit led. af pensionsförsäkringsutskottet 1898, sär- skilda utskottet ang. elektriska anläggningar 1902 och försäkringslagutskottet 1903, af tillf, utskott 1904-08, jordbruksutskottet 1915--21 samt af andra lagutskottet 1922. ö. är sedan 1918 led. af landtmanna- och borgarpartiets förtroenderåd. T--s. Öberg, Hugo Ludvig, författare, f. 16 juli 1872 i Sparreholm, vardt student i Stock- holm 1890, ingick 1892 som tjänsteman vid Sta- tens järnvägar, där han 1916 vardt bokhållare. ö. debuterade 1905 med romanen Sonen (4:e uppl. 1908), som väckte uppmärksamhet genom skildringens styrka och oförskräckthet och 1906