35 öfverkylning-öfverluleå man som ordf., 2 öfverauditörer samt 2 officerare af regementsofficers grad. Ordf. och öfverauditörer förordnas af konungen, öfriga led. utses af högste befälhafvåren. Allmän åklagare är en af konungen förordnad öfverkrigsfiskal. . H. J-dt. Öfverkylning (äfven Underkylning), fys.y kallas den företeelsen, att temperaturen hos vät- skor genom långsam afkylning och under för öfrigt gynnsamma betingelser kan sänkas under fryspunk- ten - ofta många grader -, utan att vätskan öfver- går i fast form. Molekylerna i en öfverkyld lös- ning befinna sig i labila jämviktslägen, som genom svag yttre åverkan, t. ex. skakning, lätt öfvergår till stabila, hvarvid en del af vätskan öfvergår till fast form. Temperaturen stiger därvid hastigt till smältpunkten, emedan smältvärme frigöres (jfr Smältning). En med öfverkylning likartad företeelse uppträder vid s. k. öfvermättade lösnin- gar (jfr Lösning, sp. 295). Ang. öfverkylning af vatten se S m ä 11 n i n g, sp. 73, och Vatten- ånga, sp. 897. T. E. A. Öfverkänslighet. Se Anafylaxi. Suppl. Öfverlarbium, mus., en på nedersta delen af orgelns labialpipors kropp tätt öfver uppskärningen gjord fördjupning. Se Labialpipor och jfr Underlabium. Öfverladdad mina. Se Mina. Öfverlandshöfding var enl. 1634 års regeringsform § 23 titeln på riksråd, som förordnades till styresmän öfver Västergötland, Finland, Livland, Preussen eller Småland. I praktiken nyttjades dock i stället för denna titel benämningen generalguvernör. Öfverlandsvind, vind, som blåser från land mot sjösidan. Då kusten är hög, blir denna vind i allmänhet byaktig och kastande samt farlig för seglande fartyg och båtar, som ligga nära kusten. R. N.* Öfverlandtmätare, titel på chefen för landtmätarna i ett län. Öfverlappsnitning, skpsb. Se Nitning, sp. 1059. Öfverlastadt, sjöv., säges om ett fartyg, som genom tung last blifvit så nedtryckt i vattnet, att det i hög sjögång arbetar hårdt och ej eger tillräcklig maklighet, utan sättes i fara att af sjön nedbrytas och sjunka. Stundom säges ett fartyg vara "öfverlastadt", då man vill ange, att lastens tyngdpunkt ligger för högt, så att fartyget riskerar att kantra. Se Lastmärke. R. N.* Öfverlavett, artill. Se L a vett äg e, sp. 1425. Öfverledning, tekn. Se Af l ed ni n g 2 och Elektriska anläggningar, sp. 234. Öfverledsegel, sjöv. Se Ledsegel och Tack. lin g. Öfverlefvelseräntor. Se Lifränteförsäk- ring, sp. 454. Öfverliggare, student, som "ligger" vid universitetet åratal utöfver den normala tiden, vanligen utan att ta någon examen. Denna vid de svenska universiteten åtminstone förr talrika kategori är skildrad i många typer af pseud. Thord Bonde (O. Svahn) i "Våra öfverliggare. Akademiska studier" (1885). -- I det tyska studentspråket återges begreppet "öfverliggare" vanligen med bemoostes haupt ("mossbelupet hufvud"), i det franska med fruit sec ("torr frukt"). Öfverliggedagar. Se Liggetid. Of verloppsbyggnad, kam. Se Byggnads- skyldighet. Öfverloppsgärningar, teol. Se Opera. Öfverloppsjord, öfverloppsmarker, ekon., sådan jord, som vid afvittring ej tillagts redan upptagna hemman eller nybyggen, utan utbrutits som en kronans tillhörighet. Till en början afsåg man med öfverloppsjordens utbrytning hufvudsakligen att vinna mark för nybyggesanläggningar (nybyggen och kronotorp), och utstakades mark därtill äfven för framtida behof. Den mark, som ej ansågs lämplig för nybyggesanläggningar, skulle afrösas såsom kronoallmänning, med rättighet för K. M:ts befallningshafvande att tillsvidare därå upplåta mulbeteslägenheter mot smörränta, dock först sedan nödig mark undantagits till fyllnad för svaga hemman, till ersättning för stockfångstberättigade sågverk m. fl. i afvittringsstadgarna eller andra författningar särskildt angifna ändamål. Men efter hand trädde statens intresse att för egen räkning behålla samt för framtiden söka bevara de å öfverloppsjorden befintliga skogstrakterna alltmera i förgrunden, hvarför det föreskrefs att, om öfverloppsjorden med afseende å läge, beskaffenhet, afsättningsförhållanden, ortens behof m. m. befunnes särskildt tjänlig för att bilda kronopark (se d. o.), densamma skulle därtill afsättas. I sammanhang därmed stadgades, att den mark, som erbjöde ringa tillfällen till odling och ej lämpade sig till kronopark samt ej heller afsatts för annat särskildt angifvet ändamål, skulle, där vissa hemman eller byalag begagnade mulbetet mot smörränta, förenas med dessa utan skatteköpeskilling (men mot tillökning i hemmanens mantal och ränta) eller ock beläggas med skogsränta och försäljas till den högstbjudande under eganderätt, likväl med förpliktelse för köparen, därest marken vore mot smörränta upplåten fäbodlägenhet, att lämna innehafvarna däraf ostörda i deras rätt till bete, bränsle och virkesfångst. Endast i de sex norra länen har afvittring förekommit, och är den numera i hufvudsak afslutad jämväl i lappmarkssocknarna, där särskilda bestämmelser tillämpats för öfverloppsmarkernas disposition (se under Afvittra). I Kopparbergs län har Öfverloppsjord uppkommit endast i några socknar. Den har i detta län i allmänhet afsatts till kronopark, utan att i samband med afvittringen någon nybyggesutstakning egt rum. I Ore socken har öfverloppsjorden fördelats på hemmanen mot skogsränta samt i Järna och Äppelbo indelats till hemmantal efter de för rekognitionshemman bestämda grunderna och efter föregången skattläggning å offentlig auktion försålts till skatte. Med öfverloppsjord betecknas äfven sådan jord, som ett hemman vid afvittring befunnits inneha utöfver det mått, som bort tillkomma detsamma efter dess mantal och ränta. Sådan jord har fått behållas vid hemmanet mot tillökning i skatt och ränta samt, om den förenats med hemmanet utan särskild byggnadsskyldighet, erhållit samma natur som detta. G. T. Öfverloppsmarker. Se Öfverloppsjord. Öfverlots. Se Lots. Öfverluleå. 1. Socken i Norrbottens län, Öfverluleå tingslag. 1,330 kvkm. 9,814 inv. (1921). Ö. församling, som omfattar äfven staden Boden,