i och för sig själf kan öfversvämma omgifvande lågland och åstadkomma förödelser, blir faran dock ännu större genom de uppryckta träd, timmer m. m., som det forsande vattnet för med sig och hvilka kunna hopas och upptornas till fördämningar. Sådana kunna uppstå äfven därigenom, att de slammassor, som medföras af en sidoflod, afspärra hufvudfåran. I hvilket fall som helst bli sådana fördämningar ytterst farliga, när de ej kunna motstå trycket af de bakom dem hopade vattenmassorna, utan slutligen brista. Hela den uppdämda vattenmassan störtar då på en gång utför dalen, ödeläggande allt i sin väg. Detsamma inträffar vid islossningen, om de därvid medförda isflaken hopas till fördämningar, som sedan genombrytas. Hastig snösmältning har naturligtvis samma verkan som ihållande regnväder, så mycket mer som den underliggande marken är frusen, hvarför allt smältvatten då måste afrinna. I synnerhet när snösmältningen påskyndas genom en hastigt inträffande föhnvind, kan den bli farlig. Till de svåra öfversvämningar, som ega rum i ofvan nämnda bergländer i Europa, är människan själf ej utan skuld. Dels för att få betesmarker, dels för direkt vinning uthugger hon ej blott skogen, utan äfven buskmarkerna ofvan trädgränsen, och därmed är faran framme. Det regn, som faller i en skog, träffar marken mindre hastigt, enär det förut fördelas genom trädens blad och grenar, hvarjämte en stor del uppsuges af mossor och mylljorden under träden och på sådant sätt så småningom finner sin väg ned i jorden. När skogen blifvit uthuggen, spolas myllan och växttäcket lätt bort från marken, och det fallande regnvattnet samlas snart till bäckar och rännilar och ökar omedelbart vattenmängden i de som aflopp tjänande vattendragen, så att dessa med ens svälla upp. Skogssköflingens fördärfliga inflytande insågs redan under medeltiden. Som exempel därpå må anföras, att benediktinmunkarna i franska Alperna redan för 500 år sedan belade skogssköflaren med bannlysning. Huru ödeläggande öfversvämningarna i Alpländerna kunna vara, torde framgå däraf, att de skador, som t. ex. på grund af ihållande regn på detta sätt drabbade Kärnten och Tyrolen 1882, uppskattades till nära 40 mill. kr., hvar jämte 53 människor omkommo. Man har på grund af dylika härjningar sedan långt tillbaka, i synnerhet i franska Alperna och Pyrenéerna, sökt vidtaga åtgärder för att minska faran för öfversvämning. Utom i skogsplantering kring fjällbäckarna (eller vildbäckarna, såsom de äfven kallas) bestå dessa åtgärder företrädesvis i uppförandet af en rad fördämningar i bäckfåror och klyftor, ända upp i dessas öfre förgreningar. Fördämningarna äro dels murade, dels utgöras de af ett flätverk af neddrifna friska stammar, hvilka sedan slå rot. Hvarje sådan fördämning dels kvarhåller vatten, dels fördröjer dess afrinnande, men det är af yttersta vikt, att fördämningen göres så stark, att den icke kan brista, enär den annars har en motsatt inverkan mot den åsyftade. När vattenmängden i en flod tas i anspråk för kraftproduktion i större skala, träder nödvändigheten att reglera äfven dess mindre tillflöden starkt i förgrunden, i syfte att uppnå en regelbunden tillgång af kraften. Särskildt utsatta för öfversvämningar äro de stora flodernas deltaområden, hvilka ligga endast obetydligt högre än såväl flodens yta som hafsytan, ofta lägre än den förra. Öfversvämningarna där kunna bero därpå, att floden af en eller annan anledning förflyttar sin fåra, genombrytande fördämningar och äldre uppvallningar (se Hwang-ho). En annan anledning till öfversvämningar inom deltaområden är det under vissa förhållanden stigande hafsvattnet, som ej blott uppdämmer och tillbakatränger flodens vatten, så att detta drifves öfver sina bräddar, utan äfven själf kan bryta in öfver det flacka området. När en cyklonvåg tar sin väg mot deltalandet och intränger i flodmynningen, blir öfversvämningen i hög grad förhärjande, i synnerhet om det inträffar vid springflod. Från Indiens floder, med deras vidsträckta och tätt befolkade deltalandskap, känner man fruktansvärda exempel därpå. 1737 omkommo på detta sätt vid Ganges' och Brahmaputras delta 300 tusen människor, 1876 100--200 tusen. Samma verkningar som cyklonvågen har äfven jordskalfsböljan, och allra mest förhärjande blir ödeläggelsen, om båda inträffa samtidigt, såsom sannolikt var fallet vid den öfversvämning af Eufrats mynning, som gett upphof till "syndaflods"-berättelsen (se Syndaflod). Äfven de öfversvämningar, som vid hafvets kuster förorsakas enbart af jordskalfs- (eller hafsskalfs-) böljan, kunna vara mycket ödeläggande, ja ofta är det just denna svallvåg, som åstadkommer den största förödelsen, när ett häftigt jordskalf inträffar i någon kusttrakt. Vanligen skildras tilldragelsen så, att hafvet först drar sig tillbaka från stranden för att sedan som en oerhörd våg bryta in öfver landet. Vid det bekanta jordskalfvet i Lissabon 1755 omkommo sålunda de flesta människorna just genom den inbrytande svallvågen, och Callao i Peru ödelades fullständigt af en dylik jordskalfsbölja 1746. Dessa böljor ha f. ö. mycket vidsträckt utbredning, så att de t. ex. kunna gå tvärs öfver Atlanten, Stilla hafvet o. s. v. samt rundt om jordklotet, och de ha helt visst mången gång förorsakat svåra ödeläggelser på de låga korallöarna i det senare. Ej blott vid jordskalf, utan äfven vid submarina vulkanutbrott eller vid utbrott på vulkanöar uppstå dylika ödeläggande svallvågor, såsom vid Krakatoas utbrott 1883, hvarvid 40,000 människor omkommo, mestadels dränkta af den ända till 30 m. höga vågen, som med aftagande styrka fortplantade sig nästan öfver jordens alla haf. De närmaste kuststräckorna på Java och Sumatra voro så förändrade till sitt utseende, att de endast på grund af läget kunde identifieras. Städer, byar, skogar, fördämningar, hela landsträckor hade förstörts eller försvunnit, då vågen drog sig tillbaka; en ångbåt kvarlämnades af vågen midt i en skog, 4 km. från kusten. En öfversvämning af särskildt slag var den, som inträffade kring södra Östersjön under den svåra stormen omkr. 13 nov. 1872. Efter en längre period af västliga och nordvästliga vindar inträffade med ett djupt barometerminimum en häftig storm från n. ö., så att väldiga massor af Östersjöns vatten drefvos mot s., och därpå förändrade stormen sin riktning till östlig, hvarigenom vattenmassorna drefvos västerut mot Schleswig-Holstein och Belten. Medan vattnet i Finska viken