undersökta ögat anbragtes korrektionsglas bakom spe- gelns hål. Af det betydande antal olika modeller af ögonspeglar, som under tidernas lopp sett da- gen, må ett par omnämnas. Den mest använda modellen är sålunda den af engelsmannen Morton framställda (fig. 1). Detta instrument består af en på ett litet skaft anbragt skifva med ett hål för det observerande ögat. Framför detta hål kan medelst en revolver endera af trenne folierade och perforerade speglar, en starkare och en svagare konkavspegel samt en planspegel, anbringas. Vi- dare kunna med hjälp af ett paternosterverk olika korrektionsglas inskjutas i hålet. Slutligen finnes bakom hålet en vridbar skifva, som uppbär ytter- ligare några korrektionsglas (denna skifva kallas ofta en Eekoss-skiiva efter den instrumentmakare i Königsberg, som på Helmholtz anvisningar kon- struerade de första ögonspeglarna). Dessa senare glas äro afsedda att kombineras med de i pater- nosterverket befintliga glasen. En undersökning med ögonspegel af Mortons och liknande typer kan företagas enligt två olika metoder: undersökning af den rättvända och under- sökning af den omvända ögonbottenbilden. Vid undersökningen i den rättvända bilden begagnar undersökaren det undersökta ögats optiska system som lupp och betraktar med denna den undersökta ögonbottnen. En ljuskälla, lämpligen en elektrisk glödlampa med mattslipad kupa, uppställes vid det undersökta ögats sida i jämnhöjd med ögat. Under- sökaren anbringar instrumentet så nära framför det undersökta ögat som möjligt, inkastar ljus i ögat med den starkare konkavspegeln och observerar ögonbottnen. Om det undersökta ögats brytkraft sättes till 60 dioptrier och det konventionella läs- afståndet till 0,25 m., så erhåller man 15 gångers förstoring. Vid undersökning i den omvända bilden sammanbryter man med en framför ögat anbragt positiv lins de från ögonbottnen kommande strålarna till en framför ögat belägen bild och observerar så denna. Vid undersökningens utförande ställes ljuskällan något bortom den undersöktes öra, och med den svagare konkavspegeln, som hålles på omkr. 0,4 m. af stånd från det undersökta ögat, inkastas ljuset i detsamma. Tätt framför det under- sökta ögat inskjutes nu en lins af omkr. -h 14 dioptrier, hvilken sammanbryter de från det under- sökta ögat utkommande strålarna till en bild, belä- gen mellan denna lins och ögonspegeln. Denna bild observeras af undersökaren genom ögonspe- gelns hål, hvarvid denne för att bespara sig mödan af att ackommodera för det korta afståndet lämp- ligen inskjuter ett korrektionsglas, exempelvis + 3, om hans öga är emmetropiskt. Vid denna metod är den betraktade bildens förstoring lika med för- hållandet mellan ögats brytkraft och den använda linsens brytkraft, d. v. s. med de ofvan angifna talen omkr. 4 gånger. Förstoringen vid den om- vända bilden är alltså afsevärdt mindre än vid den rättvända, men i gengäld är vid denna metod syn- fältet vid undersökningen större. Den senare meto- den används därför, när det gäller att erhålla öfversiktsbilder af ögonbottnen, den förra metoden för närmare granskning af detaljer. Vid bägge metoderna är det mycket fördelaktigt att genom användning af mydriatica dilatera (utvidga) pupil- len, enär densamma på grund af ljusreflexen eljest sammandrar sig, så att synfältet afsevärdt för- tränges och endast ringa ljus insläppes i ögat. ögonspegeln kan användas äfven till undersökning af grumlingar i de brytande medierna. För detta ändamål inkastar man med spegeln ljus i det under- sökta ögat, så att dess botten lyser röd, och be- traktar så eventuella grumlingar i medierna mot denna bakgrund med användning af positiva korrek- tionsglas. Ju mindre det upplysta området af ögon- bottnen därvid göres, desto bättre framträda medie- grumlingarna, hvarför man vid denna undersökning lämpligen begagnar pianspegeln. Slutligen kan man med ögonspegelns hjälp bestämma det undersökta ögats refraktion enligt flera olika metoder. Utom den Mortonska modellen må nämnas Landolts och de Weckers ofta använda modeller samt Giraud- Teulons binokulära oftalmoskop. En olägenhet, som vidlådde oftalmoskopen och den oftalmoskopiska tekniken, var länge den, att undersökningen af ögonbottnen försvårades af det ljus, som såväl regelbundet som diffust reflekterades från hornhinnan och linsen i det undersökta ögat. Framför allt var därvid främre hornhinneytans reflex besvärlig. Upprepade försök ha gjorts för att utfinna metoder att undgå dessa reflexer, hvilka särskildt vid undersökning vid trång pupill eller vid försök att fotografera ögonbottnen, vålla olägenheter. Den slutgiltiga lösningen af detta problem har getts af Gullstrand i samband med en åt honom uppdragen revision af Helmholtz' framställning af ögonspegelns teori. För att när- mare klarlägga förhållandena vid oftalmoskopet inför Gullstrand begreppet "strålrum", hvarmed han betecknar den rymd, som upptas af ett visst strålknippe. Vidare skiljer han mellan ett belys- ningssystem, sträckande sig från ljuskällan till ögonbottnen i det undersökta ögat, och ett iakt- tagelsesystem, sträckande sig från samma ögonbot- ten till undersökarens inträdespupill. Villkoret för, att ögonbottnen skall kunna synas, formulerar han med hjälp af dessa begrepp så, att en del af densamma måste befinna sig samtidigt i såväl belys- ningssystemets som iakttagelsesystemets strålrum. För den reflexlösa oftalmoskopien tillkommer ytter- ligare det \illkoret, att väl en del af ögonbottnen, men däremot ingen del af hornhinnan eller linsen samtidigt får befinna sig i såväl belysningssystemets som iakttagelsesystemets strålrum. Gullstrand har äfven framställt instrumentarier, vid hvilkas an- vändning dessa villkor kunna uppfyllas. Som ljus- källa begagnas den s. k. nernstspaltlampan, som består af en nernstlampa, hvars glödande tråd af en kondensor af bildas i en springa, hvilken efter behag kan göras bredare eller smalare och från hvilken ljuset sedan utgår i ett svagt divergerande knippe af hög specifik ljusintensitet. För att med användning af denna ljuskälla ernå reflexlöshet är det nödvändigt att af spalten och af iakttagelse- systemets pupill erhålla så aberrationsfria bilder som möjligt i det undersökta ögats inträdespupill. Detta vinnes medelst den på Gullstrands anvisningar af v. Eohr beräknade aplanatiska oftalmoskoplinsen. Nernstlampan och den aplanatiska linsen ha af Gullstrand sammanställts till olika slag af oftal- moskop. Allteftersom härvid iakttagelsesystemets blända afbildas i den centrala eller den perifera