af synförmågan vid sjunkande belysning, och den för trots all behandling till blindhet. Dessutom kunna blödningar i näthinnan inställa sig vid sådana sjukdomar, som orsaka minskad hållbarhet hos blodkärlen. En blodpropp kan af blodströmmen föras in i näthinnepulsådern eller uppkommer i blodådern af liknande orsaker som å andra ställen i kroppen. Slutligen kan genom sjukliga förändringar inuti ögat en näthinneaflossning (amotio retinæ), en aflyftning af näthinnan från åderhinnan, uppkomma, oftast som följdsjukdom vid höggradig närsynthet. Denna senare åtföljes ännu oftare af en inflammation i åderhinnan (chorioiditis) i vissa, bestämda former. Andra former af sådan inflammation uppträda, orsakade af allmänlidanden, och i många fall äfven utan att orsaken kan påvisas. Till den sjukdom, som angriper både näthinnan och åderhinnan, chorioretinitis, är emellertid syfilis den vanligaste orsaken. Gemensamt för dessa sjukdomar äfvensom för synnervens sjukdomar är, att de i allmänhet förlöpa utan yttre retningssymtom, såsom värk, rodnad, ljusskygghet o. s. v., samt att de yttra sig endast i förändringar af ögats synförmåga i dess olika funktioner, synskärpa, synfält, ljussinne, färgsinne. Af synnervssjukdomarna är atrofien (atrophia nervi optici) en kroniskt fortlöpande, vanligen med fullständig blindhet slutande sjukdom, som kan uppkomma utan påvisbar orsak, men äfven orsakas af andra sjukdomar, framför allt ryggmärgstvinsot och syfilis. Inflammation af synnerven (neuritis l. neuroretinitis optica, i vissa former äfven kallad staspapill, se d. o.) kan utgöra en fortsättning af en hjärnhinneinflammation, men kan äfven utan förmedling af denna länk ha förorsakats af ett hjärnlidande, vanligen en svulst. I de många fall, där den förekommer, utan att andra tecken på sådant kunna påvisas, är återigen syfilis den vanligaste orsaken. Slutligen förekomma förändringar i synnerven, hvilka ej kunna påvisas med ögonspegeln, emedan deras säte är bakom bulben. Då de ge sig till känna genom nedsättning af synförmågan, s. k. svagsynthet (amblyopi), betecknas de ofta med detta namn. Hit hör bl. a. alkoholamblyopien, en särskild sjukdomsform, ofta förbunden med stark nedsättning af synförmågan, förorsakad af omåttligt bruk af sprit; vanligen botlig i tidigare, obotlig i mera avancerade stadier. Af flertalet ögonläkare anses denna sjukdom också kunna förorsakas enbart genom missbruk af tobak, något, som emellertid är mycket svårt att konstatera. Vid behandlingen af alla dessa sjukdomar i bakre delen af ögat spelar allmänbehandlingen en väsentlig roll. De medel, som vanligen användas för att inverka på själfva ögonsjukdomen, äro, utom mörkt rum vid akuta inflammationer, förnämligast kvicksilfver, jodkalium, stryknin och pilokarpin. — Om anomalierna af ögats refraktion och ackommodation (långsynthet och närsynthet) se Ackommodation 2, Hypermetropi och Myopi. Ang. sjukdomar i ögats rörelseapparat se Skelning. — Till sist må nämnas, att synförmågan kan lida äfven af sjukdomar i ögonhålan, svulstbildning, benhinneinflammation o. s. v., samt att rubbningar af densamma ofta äro symtom af hjärnsjukdomar. — Jfr Ögondietetik. G—d. Ögonspegel, Oftalmoskop (af grek. ofthalmos, öga, och skopein, betrakta), ett instrument, som möjliggör betraktandet af ögats inre delar. Under vanliga förhållanden är det ej möjligt att se in i ögat, och pupillen synes svart. Endast helt undantagsvis kan man få se ögon "lysa i mörkret", ett fenomen, som mestadels iakttages hos vissa djur. Orsaken till, att man vanligen ej ser någon reflex från ögats inre är, att det optiska systemet i de flesta fall bryter det i ögat reflekterade ljuset så, att de från ögats inre återkommande strålarna ej kunna nå det observerande ögat. Under studiet af fenomenet med de "lysande" ögonen leddes Helmholtz 1851 till konstruktionen af ett instrument, hvarmed ögats inre kunde lysas upp och ögonbottnen kunde iakttagas. Detta instrument, af Helmholtz betecknadt augenspiegel, bestod af tre små, på hvarandra lagda, planparallella glasplattor, som med hjälp af en på ett litet skaft anbragt metallfattning kunde hållas framför det undersökta ögat, så att deras ytor gjorde en vinkel af 45° med ögats siktlinje. Belystes nu dessa plattor från sidan med en ljuskälla — ett stearinljus —, så inkastades ljus i det undersökta ögat och ett bakom plattorna anbragt observerande öga kunde nu lätt iakttaga den upplysta delen af ögonbottnen. Villkoret för att en del af ögonbottnen skulle kunna ses, formulerades af Helmholtz så, att ljuskällan och det observerande ögats pupill skulle afbildas på samma område af det undersökta ögats botten. Ögonspegelns uppfinning blef inledningen till ett nytt tidehvarf i ögonläkekonstens historia. Förut hade endast sjukdomar i de yttre delarna af ögat varit tillgängliga för undersökning, men nu öppnades med ett slag möjlighet att studera jämväl sjukliga förändringar i dess inre. Ögonläkarna skyndade sig att utnyttja de möjligheter, <img r>Fig. 1. Mortons ögonspegel.

som härmed getts, och en rad af arbeten öfver sjukdomar i ögats inre organ, såsom näthinnan, åderhinnan och synnerven, såg dagen under de närmast följande åren. Äfven för andra medicinens grenar än ögonläkekonsten fick ögonspegelns uppfinning stor betydelse, enär förändringar i ögonbottnen äro ofta förekommande symtom äfven vid sjukdomar utanför ögat, såsom vid sjukdomar i nervsystemet, njurarna och blodet. Med tiden har ögonspegeln fått utomordentligt stor betydelse för all diagnostik och blifvit ett för så godt som alla läkare oumbärligt instrument. Med ögonspeglingskonstens utbredning modifierades jämväl det ursprungliga instrumentet något. I st. f. de af Helmholtz begagnade operforerade glasplattorna började man på förslag af Ruete använda belagda speglar för ljusets reflektering, hvilka då gifvetvis måste vara perforerade, och för att underlätta undersökningen vid refraktionsanornalier hos såväl det undersökande som det