Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Öhlenschläger (Oehlenschlæger), Adam Gottlob
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
81
Öhlenschiäger
82
ämnen i den nordiska i stället för den grekiska
mytologien, på samma gång han, i motsats till
"upplysningstidens" nyktra uppfattning af poe-
sien, häfdade fantasiens rätt och definierade skalde-
konsten som konsten att kläda det öfversinnliga i
en skön, sinnlig form. Sjöslaget på Köpenhamns
redd 2 april 1801, som verkade så väckande på
den danska folkandan, grep honom djupt, och i
enstaka kväden från 1802 spåras redan hans stora
lyriska begåfning. Men af ännu större betydelse
var sammanträffandet med H. Steffens, hvilken
1802 återkom från Tyskland som en vältalig tolk
för romantiken och Goethes skaldekonst. Efter ett
samtal med Steffens, som varade i 16 timmar,
skref ö. dikten Guldkornene, som betecknar genom-
brottet i hans andliga lif. Han förkastade därefter
det mesta af en diktsamling, som redan låg i
pressen, och skref en annan dylik, Digte, som
utkom i dec. 1802, ehuru den bär årtalet 1803, och
hvilken gjorde epok i danska litteraturen. Framför
allt tjusar Sankt Hansaften spil (sv. öfv. 1830) med
sin ungdomsfriska lyrik och sitt gäckeri med upp-
lysningstidens andefattiga och resonerande uppfatt-
ning af lifvet och skaldekonsten. Följande år skref
ö. Förste sang af Edda (planläggningen omfattar
24 sånger), hvilken innehåller uppslaget till "Nor-
dens guder", och sin första prosaberättelse, Vau-
lundurs saga (sv. öfv. 1812; öfv. jämte ö:s "Hroars
saga", 1867) samt utgaf 1805 Poetiske skrifter
(2 bd), hvilka hälsades med stort bifall, i synner-
het från ungdomens sida. Af deras rika, men
brokiga innehåll må nämnas det burleska sångspe-
let Frejas alter (öfv. 1821, 1834 och uppf. i
Stockholm 1840), en samling ypperliga romanser,
två lyriska cykler, nämligen Langelandsrejsen och
Jesu Christi gjentagne liv i den aarlige natur,
samt Vaulundurs saga och det romantiska dramat
Aladdin (sv. öfv. 1818 och 1841, uppf. 1914 i
Stockholm), en skön omdiktning af den österländska
sagan i "Tusen och en natt" Sommaren 1805
reste skalden med statsunderstöd utomlands, först
till Tyskland, där han trädde i beröring med
sådana andens stormän som Schleiermacher, Goethe
och Tieck, och sedan, i okt. 1806, till Paris,
hvarest han tillbragte ett och ett hälft år, där-
under flitigt besökande teatrarna och en lång tid
i dagligt umgänge med J. Baggesen, som längre
fram skulle bli hans bittre motståndare. På våren
1808 for han till Schweiz, där han under vintern
uppehöll sig hos fru Stael v. Holstein, och 1809
till Kom, hvarest han lefde i förtroligt umgänge
med Thorvaldsen. Under sin bortovaro från hem-
landet skref ö. några af sina yppersta arbeten,
sorgespelen Hakon Jarl (i Halle; sv. öfv. 1817 och
1848; uppf. i Stockholm 1848, 1857), Baldur
hin gode (Weimar; sv. öfv. 1848), Palnatoke
och Axel og Valborg (Paris; sv. öfv. 1811;
uppf. 1829-44, 1856-62 i Stockholm) samt
Thors rejse til Jotunheim (5 sånger), i ett af
honom själf uppfunnet versmått, hvilken sedan
blef inledning till "Nordens guder" och tills, med
’’Hakon Jarl" och "Baldur hiu gode" utkom
under titeln Nordiske digte (1807). Icke nöjd med
den lycka hans arbeten gjorde i hans fädernes-
land, öfversatte skalden flera af dem på tyska och
skref i Rom t. o. m. sorgespelet Correggio (sv.
öfv. 1812; uppf. i Stockholm 1840) på nämnda
språk i det fåfänga hoppet att kunna bli äfven
tysk skald och såsom sådan vinna ännu större läse-
krets; äfven hans enda roman, Öen i Sydhavet
(4 bd, 1824-25), var urspr. författad på tyska.
Likaledes öfversatte han 1822-23 Holbergs lustspel
och 1844 Wessels "Kærlighed uden strömper"
på tyska. I nov. 1809 kom ö. tillbaka till Dan-
mark, gifte sig 1810 med Kristiane Heger (f. 1782, .
d. 1841), den ofvannämnda Ellen Marie Smidths
svägerska och fru Rahbeks syster, med hvilken han
varit förlofvad sedan 1801. S. å. utnämndes han
till professor i estetik vid universitetet. Hans
verksamhet på denna plats blef dock af mindre
betydelse; bäst voro hans föreläsningar öfver Ewald
och Schiller (1810-11; utg. 1854), med hvilka
skalder han andligen var besläktad. Däremot utkom
under de närmast följande tio åren ett stort antal
förträffliga dikter af olika slag, en samling roman-
ser och den österländska sagan Aly og Gulhyndy
(1811; sv. öfv. s. å.), romancykeln Helge (1814;
sv. öfv. 1830; 2:a uppl. 1874), sorgespelen Yrsa
(s. å.) och Hagbarth og Signe (1815), ett ro-
mantiskt drama, Fiskeren (1816), liksom "Alad-
din" med österländskt motiv, Hroars saga (1817,
skrefs under ett nytt besök i Paris), Nordens guder
(1819) och sorgespelet Erik og Abel (1820). Vid
den tiden skref han ock sången Der er et yndigt
land, som senare blef Danmarks nationalsång.
Men jämte dessa arbeten utgaf ö. också flera rena
obetydligheter, som skarpt kritiserades af Baggesen
och gåfvo anledning till en långvarig och häftig
litterär strid mellan honom och ö:s beundrare.
Visserligen hade Baggesen i det versifierade bref-
vet "Nureddin til Aladdin" 1806 hemburit ö.
sin hyllning, såsom den där egde poesiens under-
bara lampa, men den andliga olikheten mellan de
båda skalderna var för stor, och Baggesen kunde
icke uthärda att vara trängd i skuggan af en yngre
medtäflare. I själfva verket hade han nog rätt, då
han klandrade den dramatiska byggnaden i sorge-
spelet Hugo von Rheinberg (1813), sångspelet
Ludlams Jiule (s. å.) och Röverborgen (1814),
liksom när han förebrådde ö. hans vårdslöshet i
stil och versform, men han försyndade sig genom
sitt hånfulla språk och sitt ringa erkännande af
ö:s vid samma tid utkomna värdefulla arbeten,
och hans personliga utfall mot nationens uppburne
skald väckte allmän ovilja, ö. deltog själf föga i
striden, men hans fåfänga sårades djupt, och förso-
ning kom till stånd först vid Baggesens död (1826),
då ö. skref en vacker epilog till teaterns minnesfest.
1827 utkom Væringerne i Miklagaard (sv. öfv. 1865),
och då väckte Heibergs kritik fejden till nytt lif,
i det han i ensidigt häfdande af hegelska doktriner
bestred ö:s begåfning som dramatiker, på samma
gång han berömde både "Aladdin" och hans
nordiska dikter samt gaf honom sitt fulla erkän-
nande som lyriker och framför allt som romans-
författare. Emellertid fick ö. i juni 1829 en ly-
sande upprättelse, då Tegnér vid magisterpromo-
tionen i Lunds domkyrka krönte honom med en
lagerkrans såsom "den nordiske sångarkungen".
Kort därefter blef ö. kreerad till filos. doktor i
Lund. 1828 hade ö. utgett hjältedikten Hrolf
Krake, 12 sånger med ett nytt versmått, i hvilken
han liksom i "Væringerne" kraftigt häfdade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
