81 Öhlenschiäger 82 ämnen i den nordiska i stället för den grekiska mytologien, på samma gång han, i motsats till "upplysningstidens" nyktra uppfattning af poe- sien, häfdade fantasiens rätt och definierade skalde- konsten som konsten att kläda det öfversinnliga i en skön, sinnlig form. Sjöslaget på Köpenhamns redd 2 april 1801, som verkade så väckande på den danska folkandan, grep honom djupt, och i enstaka kväden från 1802 spåras redan hans stora lyriska begåfning. Men af ännu större betydelse var sammanträffandet med H. Steffens, hvilken 1802 återkom från Tyskland som en vältalig tolk för romantiken och Goethes skaldekonst. Efter ett samtal med Steffens, som varade i 16 timmar, skref ö. dikten Guldkornene, som betecknar genom- brottet i hans andliga lif. Han förkastade därefter det mesta af en diktsamling, som redan låg i pressen, och skref en annan dylik, Digte, som utkom i dec. 1802, ehuru den bär årtalet 1803, och hvilken gjorde epok i danska litteraturen. Framför allt tjusar Sankt Hansaften spil (sv. öfv. 1830) med sin ungdomsfriska lyrik och sitt gäckeri med upp- lysningstidens andefattiga och resonerande uppfatt- ning af lifvet och skaldekonsten. Följande år skref ö. Förste sang af Edda (planläggningen omfattar 24 sånger), hvilken innehåller uppslaget till "Nor- dens guder", och sin första prosaberättelse, Vau- lundurs saga (sv. öfv. 1812; öfv. jämte ö:s "Hroars saga", 1867) samt utgaf 1805 Poetiske skrifter (2 bd), hvilka hälsades med stort bifall, i synner- het från ungdomens sida. Af deras rika, men brokiga innehåll må nämnas det burleska sångspe- let Frejas alter (öfv. 1821, 1834 och uppf. i Stockholm 1840), en samling ypperliga romanser, två lyriska cykler, nämligen Langelandsrejsen och Jesu Christi gjentagne liv i den aarlige natur, samt Vaulundurs saga och det romantiska dramat Aladdin (sv. öfv. 1818 och 1841, uppf. 1914 i Stockholm), en skön omdiktning af den österländska sagan i "Tusen och en natt" Sommaren 1805 reste skalden med statsunderstöd utomlands, först till Tyskland, där han trädde i beröring med sådana andens stormän som Schleiermacher, Goethe och Tieck, och sedan, i okt. 1806, till Paris, hvarest han tillbragte ett och ett hälft år, där- under flitigt besökande teatrarna och en lång tid i dagligt umgänge med J. Baggesen, som längre fram skulle bli hans bittre motståndare. På våren 1808 for han till Schweiz, där han under vintern uppehöll sig hos fru Stael v. Holstein, och 1809 till Kom, hvarest han lefde i förtroligt umgänge med Thorvaldsen. Under sin bortovaro från hem- landet skref ö. några af sina yppersta arbeten, sorgespelen Hakon Jarl (i Halle; sv. öfv. 1817 och 1848; uppf. i Stockholm 1848, 1857), Baldur hin gode (Weimar; sv. öfv. 1848), Palnatoke och Axel og Valborg (Paris; sv. öfv. 1811; uppf. 1829-44, 1856-62 i Stockholm) samt Thors rejse til Jotunheim (5 sånger), i ett af honom själf uppfunnet versmått, hvilken sedan blef inledning till "Nordens guder" och tills, med ''Hakon Jarl" och "Baldur hiu gode" utkom under titeln Nordiske digte (1807). Icke nöjd med den lycka hans arbeten gjorde i hans fädernes- land, öfversatte skalden flera af dem på tyska och skref i Rom t. o. m. sorgespelet Correggio (sv. öfv. 1812; uppf. i Stockholm 1840) på nämnda språk i det fåfänga hoppet att kunna bli äfven tysk skald och såsom sådan vinna ännu större läse- krets; äfven hans enda roman, Öen i Sydhavet (4 bd, 1824-25), var urspr. författad på tyska. Likaledes öfversatte han 1822-23 Holbergs lustspel och 1844 Wessels "Kærlighed uden strömper" på tyska. I nov. 1809 kom ö. tillbaka till Dan- mark, gifte sig 1810 med Kristiane Heger (f. 1782, . d. 1841), den ofvannämnda Ellen Marie Smidths svägerska och fru Rahbeks syster, med hvilken han varit förlofvad sedan 1801. S. å. utnämndes han till professor i estetik vid universitetet. Hans verksamhet på denna plats blef dock af mindre betydelse; bäst voro hans föreläsningar öfver Ewald och Schiller (1810-11; utg. 1854), med hvilka skalder han andligen var besläktad. Däremot utkom under de närmast följande tio åren ett stort antal förträffliga dikter af olika slag, en samling roman- ser och den österländska sagan Aly og Gulhyndy (1811; sv. öfv. s. å.), romancykeln Helge (1814; sv. öfv. 1830; 2:a uppl. 1874), sorgespelen Yrsa (s. å.) och Hagbarth og Signe (1815), ett ro- mantiskt drama, Fiskeren (1816), liksom "Alad- din" med österländskt motiv, Hroars saga (1817, skrefs under ett nytt besök i Paris), Nordens guder (1819) och sorgespelet Erik og Abel (1820). Vid den tiden skref han ock sången Der er et yndigt land, som senare blef Danmarks nationalsång. Men jämte dessa arbeten utgaf ö. också flera rena obetydligheter, som skarpt kritiserades af Baggesen och gåfvo anledning till en långvarig och häftig litterär strid mellan honom och ö:s beundrare. Visserligen hade Baggesen i det versifierade bref- vet "Nureddin til Aladdin" 1806 hemburit ö. sin hyllning, såsom den där egde poesiens under- bara lampa, men den andliga olikheten mellan de båda skalderna var för stor, och Baggesen kunde icke uthärda att vara trängd i skuggan af en yngre medtäflare. I själfva verket hade han nog rätt, då han klandrade den dramatiska byggnaden i sorge- spelet Hugo von Rheinberg (1813), sångspelet Ludlams Jiule (s. å.) och Röverborgen (1814), liksom när han förebrådde ö. hans vårdslöshet i stil och versform, men han försyndade sig genom sitt hånfulla språk och sitt ringa erkännande af ö:s vid samma tid utkomna värdefulla arbeten, och hans personliga utfall mot nationens uppburne skald väckte allmän ovilja, ö. deltog själf föga i striden, men hans fåfänga sårades djupt, och förso- ning kom till stånd först vid Baggesens död (1826), då ö. skref en vacker epilog till teaterns minnesfest. 1827 utkom Væringerne i Miklagaard (sv. öfv. 1865), och då väckte Heibergs kritik fejden till nytt lif, i det han i ensidigt häfdande af hegelska doktriner bestred ö:s begåfning som dramatiker, på samma gång han berömde både "Aladdin" och hans nordiska dikter samt gaf honom sitt fulla erkän- nande som lyriker och framför allt som romans- författare. Emellertid fick ö. i juni 1829 en ly- sande upprättelse, då Tegnér vid magisterpromo- tionen i Lunds domkyrka krönte honom med en lagerkrans såsom "den nordiske sångarkungen". Kort därefter blef ö. kreerad till filos. doktor i Lund. 1828 hade ö. utgett hjältedikten Hrolf Krake, 12 sånger med ett nytt versmått, i hvilken han liksom i "Væringerne" kraftigt häfdade