Fig. 8--10. Öremynt i silfver, slagna för Gustaf V 1919, 1921 (femtioöring, tjugufemöring, tioöring).

att från 1560 dalern räknades till jämnt 4 mark och alltså innehöll 32 öre, hvilket var dalerns räknevärde, ända tills dalern aflystes, 1776. På 1540--70- och 1590-talen myntades äfven silfverklippingar om 16, 15, 12, 8, 4 och 2 öre (se Klipping). Efter kopparmyntningens införande 1624 präglades ören som skiljemynt äfven i koppar: 1-, 1/2- och 1/4-ören (fig. 2) i rundt mynt samt dessutom 1624--27 2-, 1-, 1/2- och 1/4-ören i form af klippingar. På 1660-talet myntades bl. a. 2 1/2- och 2-ören i rundt kopparmynt, och sexlingar (se d. o.) i samma metall slogos gång på gång mellan 1666 och 1718. Ända till 1778 präglades i koppar ören smt ("silfvermynt"; fig. 4), samtidigt med ören kmt. Emellertid fortgick präglingen af öremynt äfven i silfver (fig. 3); halfören slogos sista gången 1602, hvarefter 1-öret blef Sveriges minsta silfvermynt. 1690 och senare slog man äfven 5-ören, 1739--64 10-ören, 1770 ånyo 16-, 8- och 4-ören i silfver. Öremyntet under 1500--1700-talen visade i prägeln på åtsidan vanligen en vase (Vasaättens vapen) eller riksvapnets tre kronor, på frånsidan Dalarnas vapen (två korslagda pilar). Öremyntningen upphörde 1778, sedan genom k. förordn. 27 nov. 1776 skillingen införts, och under Gustaf IV Adolf ompräglades gamla 2- och 1-ören smt (af koppar) till en- och halfskillingar. Genom myntordningen 3 febr. 1855 aflystes skillingmyntningen; riksdalern delades i 100 öre, och 5-, 2-, 1- samt 1/2-ören slogos 1856--58, 1860--67 och 1870--73. Lagen om rikets mynt 30 maj 1873 bestämde öret till 1/100 af 1 krona, och koppar- (eg. brons-)myntet präglas sedan dess i stycken om 5, 2 och 1 öre, silfveröremyntet i stycken om 50, 25 och 10 öre (se fig. 5--10 och Krona, sp. 9--10). Denna ordning är genom konvention antagen äfven i Danmark (1873) och i Norge (1875). Jfr Fyrk, Mark och Örtug. (K. A. W.) Öre, härad och socken under Ö. pastorat s. om Kristiansund, Möre fylke (före 1919 Romsdals amt), Norge. 232,28 kvkm. 1,697 inv. (1920). Jordbruk och fiske. K. G. G. Örebro, stapelstad och residensstad i Örebro län, belägen vid Närkes Svartå, ej långt från dess utlopp i Hjälmaren. Areal 2,184 har (1922), hvaraf 453 har inom och 1,731 har utom stadsplanen. Inom stadsplanen (se pl. II, situationsplanen) utgör hela tomtmarken 256 har, hvaraf 133 har äro bebyggda, 138 har äro utlagda till gator, 30 har till parker och 29 har till annat ändamål. Utom stadsplanen äro 300 har bebyggda, och en indelningsplan är fastställd för ytterligare ett område utanför den nuv. stadsplanen, den s. k. Södra ladugårdsskogen, bestående till större delen af s. k. donationsjord. Indelningsplanen innefattar 714 har, hvaraf 512 har äro anvisade för tomtmark, 69,9 har till gator och öppna platser samt 121 har till parker o. d. På

Fig. 1. Örebros vapen.

området skulle ett öppet byggnadssätt förekomma med friliggande och kopplade hus samt radhus. Folkmängden var 36,211 pers. 1 jan. 1922 mot 2,147 pers. 1749 och 21,087 pers. 1900. Inkorporering med kringliggande landsbygd är ifrågasatt. Med förstäder räknar Ö. f. n. (1922) omkr. 40,000 pers. Taxeringsvärdet å fast egendom var 100,867,700 kr., hvaraf 310,600 kr. för jordbruksfastighet (s. å.), stadens tillgångar voro 23,901,908 kr., skulderna 20,294,576 kr. (1921), inkomsterna 4,836,673 kr. och utgifterna 4,818,681 kr. (1917). Den taxerade inkomsten af kapital och arbete var 68,493,250 kr. (1920) och den kommunala uttaxeringen 8,60 kr. per bevillningskrona (1922). Staden är väl byggd och har en sund och vårdad planläggning. Vissa partier, särskildt den stora hufvudgatan Storgatan--Drottninggatan, göra ett storstadsmässigt intryck, som ytterligare förnöjes genom det rörliga folklifvet. Byggnadsstilen är fri från grofva fel och är i allmänhet af god sort. Man finner inga afskräckande exempel på arkitektoniska utsväfningar, men å andra sidan ej heller någon synnerligen hög byggnadskultur. Af det gamla Ö. påträffas några rester i södra stadsdelen, som därigenom erbjuder en rätt tilltalande stadsbild. Äfven Arbetshusförvaltningens lilla hus midt emot slottet är en värdefull kvarlefva från gångna tider. Stadens märkligaste byggnad är slottet (se pl. III, fig. 11--12, och Örebro slott). Från äldre tider kvarstår en annan i sitt slag märklig byggnad, den s. k. Kungsstugan (se pl. VII till art. Bostad), som förut hade sin plats ungefär midt på det nuv. Järntorget, men som nu flyttats till en plats s. om Svartån, ungefär midt emot den s. k. Stora holmens östligaste udde. Den tillhör samma byggnadsstil som den bekanta Ornässtugan. Det är en träbyggnad, uppförd af liggande bilade timmerstockar, i två våningar, af hvilka den nedre varit afsedd till redskapsbodar och den öfre (loftet) är försedd med en svalgång. Ryggåstaket är belagdt med torf. Byggnaden torde urspr. ha varit ett af stadens förnämsta hus. Därom vittna de på väggarna i loftets båda rum, den s. k. hertig Karls sängkammare och den s. k. rikssalen, förekommande märkliga målningarna, de flesta numera så förstörda af tiden och misslyckade restaureringsförsök, att de endast med möda kunna urskiljas.