konung Fredrik II, hvilket beröfvade honom nästan all själfständig makt. Konungens ståthållare blef den egentligen makthafvande på ön. När Magnus sedermera gjorde sig till ryssarnas verktyg, blef brytningen emellan honom och konungen fullständig, och i freden i Stettin 1570 erkände kejsar Maximilian II konungens af Danmark rätt till stiftet ö. jämte Soneburg och dess område -- under Romerska rikets öfverhöghet. Ö. styrdes sedermera af den danske ståthållaren och 6 landtråd, alla af adel, hvilka såsom "landgericht" (hvarifrån vädjades till konungen och rådet) handhade äfven lagskipningen. Genom freden vid Brömsebro 1645 afträddes Ö. till Sverige, och 31 okt. s. å. tog den förste svenske guvernören, Anders Eriksson Hästehufvud, ön i besittning. Guvernören fick till biträde 1 sekreterare och 1 bokhållare, hvarjämte 1 revisor (det blef den i Östersjöprovinsernas historia beryktade David Reimers von Rosenfeld) skulle sätta allt i behörig ordning. Ön fick åtnjuta sina privilegier; den fick ej sända några ombud till svenska riksdagen, ehuru den var inkorporerad i Sveriges rike (svenska riksdagen pålade Ö. skatter och kontributioner); i kyrkligt hänseende lydde den till 1650 under biskopen af Reval. 1646 bekräftade drottning Kristina landtrådets och adelns gamla privilegier. Adelns rusttjänst nedsattes (från 12 till 15 "hakar" för en häst och karl). 1646 bekräftade drottningen äfven staden Arensburgs privilegier; ingen annan hamn på ön än Arensburg finge beseglas. 25 nov. 1648 donerade Kristina kronodomänerna på ön till ett grefskap Arensburg åt M. G. De la Gardie, hvilken i sin egenskap af grefve äfven blef guvernör öfver hela ön. 1654--89 hörde Ö. till drottning Kristinas underhållsländer och styrdes af en under generalguvernören för dessa länder sorterande guvernör. Under denna tid förvaltades ön mycket illa, och Ö. var den första trakt, som besöktes af den kommission, hvilken regeringen 1669 tillsatte för att anställa en undersökning ang. underhållsländerna. Sedan Ö. 1689 återkommit under kronan, styrdes det af en landshöfding; i militäriskt afseende lydde det under generalguvernören öfver Livland. Adelns rusttjänst utgjorde en särskild adelsfana (den "Stiftska" l. "öselska"), ehuru den på Karl XI:s tid räknade endast 38 hästar. Enligt instr. af 6 juli 1690 grepo landtrådet M. Stackelberg och assessorn i Dorpats hofrätt E. Dykman (-Mannerburg) sig 3 okt. s. å. an med reduktionen på Ö., och redan 1693 synes reduktionsverket på Ö. vara afslutadt. I rättskipning och förvaltning vidtogos under den svenska tiden stora förändringar. En af De la Gardie tillsatt kommission införde 1650 en ny rättegångsordinantie. "Landgericht" blef en "Oberlandgericht" (landshöfding, 4 landtråd, 2 litterata assessorer, 1 sekreterare och l fiskal), från hvilken sedan 1650 appellerades till Dorpats hofrätt (sedan 1646 hade appellerats till Svea hofrätt). Under "Oberlandgericht" sorterade "Manngericht" och "Stadtgericht". 16 jan. 1695 upphäfde Karl XI "Oberlandgericht", hvarefter landshöfdingen och landtråden dimitterades från rättskipningen och en "Landgericht" inrättades (1 "landrichter", 2 assessorer och 1 notarie). Genom ofvannämnda kommission inrättades ett ordentligt konsistorium af både andliga ledamöter (superintendenten och 2 landtpräster) och världsliga (landshöfdingen eller vicepresidenten i "Oberlandgericht" som "director consistorii" m. fl.), men detta upphäfdes 1697, och i stället infördes ett af endast andliga ledamöter bestående konsistorium med superintendenten som preses. I st. f. den ytterst underhaltiga kristendomsundervisningen af kringvandrande kronobönder ("bether") inrättades under Karl XI i hvarje socken en estnisk skola, och husförhör skulle hållas liksom i Sverige. 1693 bestämdes, att alla präster på ön skulle tillsättas af kronan, hvarigenom församlingarna fingo bättre präster och kyrkorna, som varit nästan fallfärdiga, åter försattes i anständigt skick. Under svenska tiden funnos 2 hospital (1 i Arensburg, 1 i S:t Johannes' socken). 13 sept. 1710 öfverlämnade överstelöjtnant O. M. Wolffelt, kommendant på Arensburg, sedan general Bauer låtit afbränna staden, slottet åt ryssarna, och Ö. blef rysk besittning. Redan följande år lät emellertid svenska regeringen Wolffelt dit företaga en expedition -- 514 man, ombord på transportskepp under betäckning af 1 fregatt och 1 mindre fartyg --, som 25 okt. anlände på redden emellan Sumpernäs och Ormsö, men tvangs af en fem dagars storm att gå till Hangö. På Ö. funnos inga ryska trupper. Karl XII:s befallning 4 nov. 1711, att ön skulle återtagas, ledde ej till något resultat. Förgäfves sökte ock de svenske underhandlarna i Nystad 1721 i det längsta rädda ön åt Sverige. Under ryska väldet försvunno svensk bosättning och svenskt språk på ön alldeles; knappast minnet däraf återstår. Redan under senare delen af 1700-talet förstodo ytterst få af öborna svenska språket. Längst fanns svensktalande befolkning kvar på halfön Schworbe, men äfven några andra orter ha haft svensk befolkning, ehuru intet utom ortsnamnen bevisar dess tillvaro, så Rootsiküll ("svenskbyn") i socknen Kielkond på västkusten, byarna Rotsi på halfön Vettel (estn. Wöttaninna l. Rootsininna) samt holmen Rootsikerr (Rootsiskär, "svenskskär") på södra kusten. Under Världskriget bombarderades södra delen af Ö. samt redden 22 juni 1917 af tyska flygare, och äfven 4 och 5 aug. s. å. var ön utsatt för sådana anfall. 12 och 13 okt. landstego sedermera tyskarna på Ö., hvars norra och östra sidor besattes, hvarvid deras flotta verksamt biträdde. Arensburg eröfrades den 15, och därmed var ryssarnas motstånd till lands brutet. General von Kathen bemäktigade sig nu hela ön, äfven Schworbe och Zerel (se Världskriget, sp. 226 och 227). Efter ryska revolutionen besattes Ö. af bolsjeviker, men dessa började bortdrifvas 16 febr. 1919. Arensburg intogs den 22, och slutligen återupprättades ordningen äfven på Schworbe 23 i s. m. A. H-ld.* L. W:son M. Öser, A. F. Se Oeser. Ösjöbergsfältet, järnmalmsfält i Hjulsjö socken, Örebro läns Västmanlandsdel, n. om den lilla ösjön (154 m. ö. h.), som jämte de s. därom belägna Mög- sjön (151 m.), Kvisseln (150 m.), Hjulsjön (145 m.) samt Stora och Lilla Grängen (145 m.) afbör- dar vattnet till Arboga å. Det ligger omkr. 2 km. s. om Bredsjö station vid Nora-Bergslags järn- väg samt omfattar Kärr-, ösjöbergs- och Västra Kolningsbergsgrufvorna. 1919 brötos där genom