danska släkten Qvitzow, kom sedermera till medlemmar af släkterna Flemming, Ulfstand och 1558 genom gifte till släkten Rosenkrandtz. Kammarherre Helge Rosenkrandtz' stärbhus sålde 1913 Ö. till Kristianstads läns egnahemsförening, som frånsålde en del åkerjord till egna hem och 1914 hufvudgården till godsegaren Paul Paulson. E. A—t. Örvandel, moderniserad form för Aurvandel. Örvar-Odd, moderniserad form för Orvar-Odd. Örvax, sekret från körtlarna i örats yttre hörselgång, är ett gulaktigt, klibbigt ämne, som består af fettsyrors alkalisalter och ett bittert smakande, till sin kemiska natur obekant färgämne. Se vidare Öronsjukdomar, sp. 168. P. T. C.* Örålandet, kronopark i Örå revir och Lycksele samt Örträsks socknar, Västerbottens län, har jämlikt K. M:ts befallningshafvandes i Västerbottens län afvittringsutslag af 16 maj 1882 bildats vid afvittring af gammal kronomark och omfattar 5,910 har (1915). S—r. Örå revir af Umeå distrikt, Västerbottens län, omfattar Örträsks socken samt vissa kring Öre älf belägna delar af Lycksele socken. Reviret, som är indeladt i 3 bevakningstrakter, omfattar 36,511 har allmänna skogar (1920), hvaraf 15 kronoparker med en areal af 35,343 har. S—r. Öræfajökull. Se Vatnajökull. Ösan, biflod till ån Tidan i Västergötland, upprinner i norra delen af Vartofta härad, Skaraborgs län, och genomflyter i nordlig riktning Gudhems och Kåkinds härad samt utfaller inom Vadsbo härad i sjön Östen, som genomflytes af Tidan. Längd omkr. 55 km., vattenområdets areal 520 kvkm. J. V. E. Ösbeger (Osbeker, Ousbeger, Usbeker, Uzbeker m. fl. former), urspr., liksom "osmaner", en politisk-patronymisk benämning, härrörande från Ösbeg (Uzbek; kan af Gyllene horden 1312-41). Urspr. namn på en gren af den forna turkiska Uigur-stammen, är ösbeger numera ett allmänt etnografiskt namn på den alltsedan början af 1500-talet härskande turkiska stammen i de tre kanaten Chiva, Buchara och Kokan (nu prov. Fergana) i Väst-Turkestan, i motsats till såväl de ursprungligare iranske invånarna: galtsja, tadjiker och (delvis) sarter (se om dem Tadjik), som ock till senare inkomna turkiska stammar: kirgiser, karakalpaker och tarantsjer (jfr Turkar), Ösbegerna, från hvilka äfven de i Chiva och Buchara härskande dynastierna leda sitt ursprung, äro fanatiska muhammedaner (sunniter), hufvudsakligen jordbrukare och blott till ringa del nomader, hvaremot de lämnat nästan all handel och industri åt sarter och tadjiker. Ehuru starkt uppblandade med iranskt blod, räknas dock som ösbeger (enligt Vámbéry) omkr. 1 mill. i Buchara, 700,000 i Chiva, 200,000 i de ryska prov. Fergana, Sir-darja och Amu-darja samt 200,000 i norra Afganistan, till ett sammanlagdt antal af mer än 2 mill. Om deras språk, ösbeg türki-si ("ösbeg- turkiska" l. djagataiska) se Turko-tatariska språken. Om deras land, historia och hithörande litteratur se Buchara, Chiva, Kokan och Turkestan. Hufvudarbete om ösbegerna är Vámbéry, "Das türkenvolk in seinen ethnologischen und ethnographischen beziehungen" (1885). H. A. (K. F. J.) Ösby, Djursholms Ösby. Se Djursholm. Suppl. Ösel (sannolikt af isl. eysysla, ödistrikt), estn. Saaremaa ("öland"; uttal sa'rema) l. Kurresaar ("tranornas eller kurernas ö"; uttal ko'resar), ö i Östersjön framför ingången till Rigaviken, skiljes genom det grunda Lilla sundet (estn. Väike vain) från den österut liggande ön Moon, genom Soelasund från Dagö i n. samt genom ett 30 km. bredt farvatten från Kurlands udde Domesnes. Ön har enligt Strelbitsky en areal af 2,618 (med kringliggande småöar 2,876) kvkm. Den är flack och flerstädes sumpig samt ganska rik på skog, hvaraf mycket ekskog. (Botaniskt utforskades Ö. 1899 af J. F. K. Vestergren, se denne, och K. Skottsberg.) Högsta punkten ligger endast 50 m. ö. h.; 1,763 kvkm. ha en absolut höjd af 0—15 m., och endast 249 kvkm. ligga högre än 30 m. Kusterna äro dock ganska branta och ha i n. och v. s. k. panks, brant i vattnet stupande kalkklippor. Endast få dugliga hamnar finnas: Arensburg (Kuresaare), på södra och Kihelkonna, på västra sidan. I s. utlöper en 30 km. lång, 3-8 km. bred halfö, förr ö, Sörve l. Sorve säär (Schworbe), som under 57° 55' n. br. slutar med udden Sörveots (Svarferort), där redan omkr. 1650 svenskarna uppförde en fyr, som senare ombyggts. Ön består af kalksten, under ett ofta tämligen tunt jordlager, och har flera stenbrott. F. ö. utgöra odling af säd, lin och hampa, ladugårdsskötsel samt fiske och jakt (företrädesvis på vildsvaner) befolkningens hufvudnäringar. Ön, som tillhör republiken Estland, har omkr. 60,000 inv., alla ester, och bildar ett eget län (estn. läänemaa). Hufvudstad är Arensburg. Invånarna voro under den äldre medeltiden såsom hedningar illa beryktade sjöröfvare, som gjorde Östersjöns kuster osäkra, hvarför danske konungen Valdemar Seier 1206 gjorde ett krigståg till ön och anlade en borg där. 1227 eröfrades ön af en här af tyska korsfarare, livländska ordensriddare m. fl. under befäl af biskop Albert af Riga, som tvang befolkningen att anta kristendomen, ön delades emellan orden samt (för en tid) biskopen af Riga och borgarna i denna stad. Men sedan af Ö. och det estländska landskapet (nuv. länet Hapsal) Wiek ungefär samtidigt bildats biskopsstiftet Ö., kom biskopen af Ö. att som landsherre regera 2/3 af stiftet och orden den återstående delen. Sedan Ivan IV 1558 börjat det anfall på den livländska ordensstaten, som skulle medföra dess upplösning, afträdde biskop Johan von Münchhausen genom två fördrag i Nyborg 1559 stiftet till konung Fredrik II af Danmark och hans efterträdare, mot det att konungen bekräftade stiftsständernas privilegier och betalade Johan 30,000 thaler. Konungen öfverlämnade Ö. åt sin broder hertig Magnus, hvilken däremot afstod sin andel af Holstein. Magnus, som i april 1560 besatt det starkaste af de biskopliga slotten, Arensburg, valdes 13 maj s. å. af domkapitlet till biskop och bekräftade ståndsprivilegierna. Han kom emellertid i spändt förhållande till orden genom att eftertrakta ordensslottet Soneburg och ordens andel af Ö. samt förmå biskopen af Reval att öfverlämna sitt stifts administration i hans händer. Detta i förening med ryssarnas segerrika framträngande och hans penningförlägenhet nödgade Magnus att 4 maj 1561 underskrifva ett förpliktelsebref till