Österbitterna, socken i Skaraborgs län, Laske härad. 2,588 har. 580 inv. (1921). Bildar jämte Västerbitterna kyrkoförsamlingen Bitterna (se d. o.). Österbotten (fi. Pohjanmaa), landskap i Finland mellan 61° 58' och 67° 12' n. br. samt 21° 3' och 30° 35' ö. lgd (fr. Gr.). Areal 113,307 kvkm. (34 proc. af hela Finlands areal). Namnet härledes af läget vid Bottniska viken. Under medeltiden kallades hela landet kring Bottniska vikens norra del (både Ö. och Västerbotten) Norrbotten, men sedermera ansågs gränsen mellan dessa landskap följa Kaakama älf, mellan Torne och Kemi <img<Österbottens vapen.

älfvar. De inre delarna, kring Ule träsk, kallades Kvänland (Kainos l. Kainum). -- Ö:s vapen är sedan Johan III:s tid 6 silfverhermeliner i blått fält under greflig krona. Norr om landskapet tillstöter Finska lappmarken; västerut begränsas det af Bottniska viken och den lilla andel af Västerbotten, som genom Fredrikshamnska fredstraktaten 1809 blef finskt område. I s. tillgränsa de finska landskapen Satakunta, Tavastland, Savolaks och Karelen och i ö. Öst-Karelens norra del, kallad Archangelska landet (fi. Viena). Gränsen mot de sistnämnda fyra landskapen och mot Ryssland går utmed vattendelaren (Suomen- och Maanselkä), som endast i nordligaste delen (Kuusamo socken) gör en invikning inåt landskapet. Största längdsträckningen (n.--s.) är omkr. 620 km., största bredden (ö.--v.) 200--300 km. Med undantag af trakten kring Kajana och Kuusamo-trakten bildar landskapet en enda, tämligen jämn sluttning från vattendelaren i ö. ned mot Bottniska viken i v., föga kuperad, men genomskuren af många rinnande vatten, som utfalla i Bottenhafvet. Ö:s älfvar rinna centripetalt mot Bottniska vikens norra dels (Bottenvikens) djupaste parti. Ännu långt ut i hafvet fortsättes sluttningen, bildande med sina ojämnheter än här, än där steniga och för sjöfarande farliga skärgårdar med grunda mellanliggande vatten och vidsträckta undervattensgrund. Störst är denna skärgård utanför Vasa, vid smalaste delen af Bottenhafvet (Kvarken), där den mötes af skärgården på svenska sidan. De mest fruktade af alla undervattensgrund utmed den österbottniska kusten äro Vargögaddarna, som ligga nästan utom synhåll från land omkr. 20 km. ute i hafvet s. v. från Vasa. De förnämsta holmarna utanför kusten af Ö. äro Bergö s. om Vasa, Replot och Björkö n. om Vasa (alla i Kvarkens skärgård) samt Larsmo och Eugmo holmar utanför Gamlakarleby och Karlö utanför Uleåborg. Egendomligt för österbottniska kustlandet är den betydliga landhöjningen. Man har uträknat, att denna skulle på ett årh. uppgå till något mer än 1 m. i Vasatrakten samt något mindre i riktning därifrån mot n. och s. Den ojämnt skeende landhöjningen har i någon mån verkat ombildande på älfvarnas banor samt dräneringsförhållandena. I trakterna kring Ule älf ha ock jämförelsevis ofta märkbara jordskalf förekommit. Till följd af landhöjningen och de långgrunda stränderna bildas årligen längs med hela kusten vidsträckta upplandningar, som småningom aflägsna de bebyggda orterna alltmer från hafvet, samt höjas nya undervattensgrund till fara för seglaren. Till upplandningen bidra också i hög grad sand och grus, som älfvarna medföra och aflagra i deltabildningar utanför sina mynningar, äfvensom gyttjeaflagringen i instängda vikar och fjärdar. -- Det sydösterbottniska landskapet påminner tydligt genom sina ändlösa, af småskog bevuxna mossar, där den fria utsikten ibland icke skymmes ens af en låg skogsbacke, om, att det fordom varit hafsbotten. Endast i närheten af vattendelaren mot de tavastländska vattnen (Suomenselkä) samt i enstaka trakter, såsom i skärgården från Gamlakarleby söderut samt i en del backar och vid forsar, träder fast berggrund i dagen. Ö. kan geografiskt indelas i fem landskap, Kuusamo-höglandet, Kajana-landet, Nordbotten, Mellersta och Södra Ö. Gränserna mellan dem äro dock ingalunda skarpa. Kuusamo-höglandet (af turister för sin fagra natur kalladt "Finlands Schweiz") omfattar Kuusamo stora gränssocken och närmaste grannsocknar. Höjden öfver hafvet är 200--300 m., men en del dalar ligger vida lägre, såsom den djupa fjordsjön Paanajärvis, och flera höjder ligga nära 500 m. ö. h., fjället Nuorunen t. o. m. omkr. 585 m. Berggrunden består af kaleviska skiffrar, kvartsiter m. m. Här har också kopparmalm funnits. Marken är kuperad genom många s. k. drumlins, moränryggar, som ge terrängen ett räffladt utseende. Oulankajoki och dess bifloder ha flerstädes vackra cañondalar. Fjällens hjässor äro merendels kala; på deras sluttningar synas s. k. hängmossar. Vattnet samlas i stora, klara sjöar, som genom Öst-Karelen tömma sitt vatten i Hvita hafvet. Hela detta vattensystem kallas Kuusamo-stråten. Kajana-landet (fi. Kainuu) omfattar Ule träsks omgifningar samt Sotkamo- och Hyrynsalmi-sjöräckorna. Det ligger något lägre än Kuusamo-höglandet, men är äfven starkt kuperadt. Många berg af den mot vittring motståndskraftiga kvartsiten nå en höjd af 300--400 m. ö. h. Kändt är utsiktsberget Vuokatti (351 m.). Andra höga berg äro Teeriharju (334 m.) och Paljakka (376 m.) i Puolanka, Oravivaara (362 m.) i Hyrynsalmi, Saukkovaara (327 m.) i Ristijärvi, Rupukkavaara (279 m.) i Paldamo, Lehtovaara (275 m.) vid Kajana samt Losomäki (353 m.) och Naulavaara (355 m.) i s. ö. Hyrynsalmi- och Sotkamo-stråtarna mynna hvardera skild för sig i östra ändan af Ule träsk, som utgör hela vattensystemets centralsjö. Från dennas nordvästra ända, vid Vaala, bortföres vattnet genom Ule älf. Med älfbåt kan man färdas från sjö till sjö upp till Suomusalmis bortersta hörn eller till Kuhmoniemis gräns mot Öst-Karelen. Farlederna äro kanaliserade för den lifliga tjärbåtstrafiken. Nordbotten (fi. Perä-Pohjola) är den nordligaste delen af det egentliga Ö., kring Kemi och Ijo älfvar samt ö. om Torne älf. Floddalarna äro breda och präktiga, men mellan dem höjer sig terrängen flerstädes till aktningsvärda ryggar. En sådan är Kivalo s.