om Kemi älf, en kvartsitrygg af vild karaktär af en 100 m. relativ höjd. Äfven höjderna kring Kemi träsk äro rätt imponerande. Mellan de odlade och jämförelsevis tätt befolkade älfdalarna utbreda sig vidsträckta mossar eller stora skogar och lafhedar på de torrare markerna. Mellersta Ö., äfven kalladt Uleåborgs-trakten, sträcker sig i s. till Vasa läns gräns. Där börjar redan det stora slättlandet. Mellersta liksom Syd-Österbotten är ett älfvarnas land. De största äro: Kiiminginjoki, Ule älf, Siikajoki, Pyhäjoki och Kalajoki. Genom sjösänkningar ha flera sjöar i älfdalarna blifvit torrlagda. Dalarna äro flacka och föga inskurna i terrängen. De hotas därför lätt af öfversvämningar, som ofta inträffa efter snösmältningen. På sensommaren bli älfvarna vanligen rätt vattenfattiga. I sina forsar ha älfvarna en betydande kraftkälla. De vattendelande markerna mellan dalarna äro flerstädes steniga eller starkt försumpade. Berggrunden är i områdets södra delar mest urberg med flacka, grustäckta former. Regnmängden är ringa. Stränderna äro merendels grunda och steniga, här och där finnas dynbildningar. En stor sandig ö, Karlö, ligger utanför Uleviken. Syd-Österbotten l. Vasa-trakten består af en afplanad gammal berggrund, här och där genomdragen af rullstensåsryggar. Från Suomenselkä, hvars högsta partier höja sig något öfver 200 m., sänker sig marken långsamt mot kusten. Bergytan är i stor utsträckning betäckt med grus, lera och torf. De största älfvarna äro: Perho å, Kronoby å, Esse å och Nykarleby älf med sjön Lappajärvi. Dessa äro under våren strängt anlitade för stockflottning. Af mindre betydelse är den långa och starkt deltabildande Kyrö älf samt Närpes och Tjöck åar m. fl. I Lappo socken höjer sig det omkr. 130 m. höga Simsiönvuori öfver slätten. På mineral är Ö. fattigt. Kopparmalm har man funnit i Kuusamo äfvensom i Iinattivaara, där under senare hälften af 1700-talet t. o. m. en grufva bearbetades. Grönaktig, grå eller gul täljsten förekommer flerstädes på Vuokatti, fin sandsten på Lauhanvuori på gränsen mellan Honkajoki, Isojoki (Storå) och Kauhajoki, i hvilka socknar därför ock goda kvarnstenar tillverkas; glimmerskiffer i Perho och Karstula. Kalkstenar brytas i Nordbotten, granit på flera ställen, täljsten i Kajana-trakten. -- Klimatet påverkas i hög grad af Bottenviken närmast denna. I Kuusamo- och Kajana-trakterna blir det mera kontinentalt och ganska bistert. Öarna i skärgården äro synnerligen låga och steniga, men betäckta af ymnig gran- och löfskog. I norra delen, det nordösterbottniska kustlandet, utgöres jordmånen mest af sandjord, hvarför hufvudträdslagen där äro furan bland barrträden samt björken och aspen bland löfträden, medan björk och gran äro hufvudträdslagen i södra Ö. Ek och lönn gå, dock ej vilda, till 63:e breddgraden. Krusbäret mognar icke så långt i n. som i Uleåborgstrakten; äppelträdet trifves icke väl ens i sydligaste delen af landskapet. Däremot förekomma ymnigt röda och svarta vinbär, t. o. m. i vildt tillstånd, i nordligaste delen af landskapet liksom nyponbuskar, hägg och rönn, al och sälg. I södra delen af landskapet färgas ängarna gula af ranunkeln, i nordligaste delen af trollius. Smultronet förekommer ganska allmänt i södra delen af landskapet, mindre däremot åkerbäret och hjortronet, hvilka sistnämnda äro norra Ö:s ymnigaste bärslag. Vid kusten finnas vidsträckta ängsmarker (Limingoäng), likaså i många för öfversvämning utsatta, nordliga floddalar. Äfven finnas mångenstädes stora videsnår. Kärlväxtarternas antal är vid kusten omkr. 530, bland dem 25 strandväxter, i Kuusamo 432 arter, bland dem några fjällväxter. Skogarna äro i de inre delarna af landskapet ännu stora; vid kusterna och närmast vattendragen äro de däremot ödelagda, dels genom afverkning för sågverkens behof eller i följd af propsafverkning, dels till följd af tjärbränningen, som mångenstädes i landskapets inre trakter ända till senare tider utgjort befolkningens förnämsta näringsfång. I norra delen af Ö. eger staten vidsträckta skogsområden, i hvilka skogsbestånden äro mycket goda. I de nordliga älfvarna, från Kemi till Ule, fångas rikligt lax, sik och harr; i hafvet utmed kusten strömming, gädda, aborre, lax, mört, id, braxen och nors. I de vidsträckta skogarna i östra och norra delen är jakten ännu en indräktig sysselsättning. Det jagade villebrådet utgöres af björn, varg, lo, räf, ekorre, hare, skogsfågel och någon gång järf. I hafvet idkas vårtiden af kust- och skärgårdsallmogen indräktigt sälskytte. En svår plåga är myggen, i synnerhet i de norra delarna. På de naturliga ängarna härjar då och då ängsmasken. Jordbruket står i södra delen tämligen högt. Särskildt framstående äro i detta afseende Ilmola och Korsholms härad (Vasatrakterna), omfattande bl. a. Stor- och Lillkyro, Ylistaro, Nerpes, Lappfjärds, Vörå, Lappo och Ilmola socknar, i hvilka sistnämnda trakter storartade mossodlingar ha företagits. I dessa trakter produceras bl. a. den som utsäde mycket eftersökta Vasarågen. Numera odlas ock i dessa trakter för export en myckenhet hafre. I nordliga delen är kornet hufvudsädesslaget, emedan rågskörden till följd af den korta sommaren lätt slår fel. Därjämte odlas äfven något hafre. Under de hårda åren efter Världskriget inträffade på flera trakter (i synnerhet östligaste), att befolkningen fick äta sitt bröd med tillblandning af nödbrödsämnen, såsom halm och bark. Vanligen inköper folket i nordligaste delen af Ö. den till brödföda erforderliga rågkvantiteten från sydligare delar af landet, förr från Ryssland. Däremot ger ladugården t. o. m. i dessa trakter riklig afkastning. Mejerirörelsen har vunnit storartad utbredning, och mejeriprodukter äro landskapets viktigaste utförselvara jämte diverse skogsprodukter. Detta är fallet äfven i södra delen af Ö., där mejeriväsendet, trots konkurrensen med jordbruket, vunnit mycken lyftning och särskildt understödes af synnerligen rik och kraftig gräsväxt på de till utmärkta åkrar och ängar förvandlingsbara mossarna. Industrien har ännu icke uppblomstrat så mycket som i södra Finland, ehuru rikligt med vattenkraft står till buds. Men flera af forsarna besväras af issörjebildning under vintern, och under islossningarna, som i synnerhet i de norra älfvarna kunna vara mycket svåra, skadas vattenbyggnaderna lätt. Endast 15,5 proc. af landets industriella produktion komma på Ö. Vid de större älfmynningarna finnas dock storartade såganläggningar (särskildt i Kemi). Slöjd och hemindustri stå däremot jämförelsevis högt.