Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Österbotten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
om Kemi älf, en kvartsitrygg af vild karaktär af
en 100 m. relativ höjd. Äfven höjderna kring Kemi
träsk äro rätt imponerande. Mellan de odlade och
jämförelsevis tätt befolkade älfdalarna utbreda sig
vidsträckta mossar eller stora skogar och lafhedar
på de torrare markerna. Mellersta Ö., äfven
kalladt Uleåborgs-trakten, sträcker sig i
s. till Vasa läns gräns. Där börjar redan det
stora slättlandet. Mellersta liksom Syd-Österbotten
är ett älfvarnas land. De största äro:
Kiiminginjoki, Ule älf, Siikajoki, Pyhäjoki och Kalajoki.
Genom sjösänkningar ha flera sjöar i älfdalarna
blifvit torrlagda. Dalarna äro flacka och föga
inskurna i terrängen. De hotas därför lätt af
öfversvämningar, som ofta inträffa efter snösmältningen.
På sensommaren bli älfvarna vanligen rätt
vattenfattiga. I sina forsar ha älfvarna en betydande
kraftkälla. De vattendelande markerna mellan
dalarna äro flerstädes steniga eller starkt
försumpade. Berggrunden är i områdets södra delar mest
urberg med flacka, grustäckta former.
Regnmängden är ringa. Stränderna äro merendels grunda
och steniga, här och där finnas dynbildningar. En
stor sandig ö, Karlö, ligger utanför Uleviken.
Syd-Österbotten l. Vasa-trakten
består af en afplanad gammal berggrund, här och
där genomdragen af rullstensåsryggar. Från
Suomenselkä, hvars högsta partier höja sig något öfver
200 m., sänker sig marken långsamt mot kusten.
Bergytan är i stor utsträckning betäckt med grus,
lera och torf. De största älfvarna äro: Perho å,
Kronoby å, Esse å och Nykarleby älf med sjön
Lappajärvi. Dessa äro under våren strängt
anlitade för stockflottning. Af mindre betydelse är
den långa och starkt deltabildande Kyrö älf samt
Närpes och Tjöck åar m. fl. I Lappo socken höjer
sig det omkr. 130 m. höga Simsiönvuori öfver slätten.
På mineral är Ö. fattigt. Kopparmalm har
man funnit i Kuusamo äfvensom i Iinattivaara,
där under senare hälften af 1700-talet t. o. m.
en grufva bearbetades. Grönaktig, grå eller gul
täljsten förekommer flerstädes på Vuokatti, fin
sandsten på Lauhanvuori på gränsen mellan
Honkajoki, Isojoki (Storå) och Kauhajoki, i hvilka
socknar därför ock goda kvarnstenar tillverkas;
glimmerskiffer i Perho och Karstula. Kalkstenar
brytas i Nordbotten, granit på flera ställen, täljsten
i Kajana-trakten. – Klimatet påverkas i hög grad
af Bottenviken närmast denna. I Kuusamo- och
Kajana-trakterna blir det mera kontinentalt och ganska
bistert. Öarna i skärgården äro synnerligen låga
och steniga, men betäckta af ymnig gran- och
löfskog. I norra delen, det nordösterbottniska
kustlandet, utgöres jordmånen mest af sandjord,
hvarför hufvudträdslagen där äro furan bland
barrträden samt björken och aspen bland löfträden,
medan björk och gran äro hufvudträdslagen i södra
Ö. Ek och lönn gå, dock ej vilda, till 63:e
breddgraden. Krusbäret mognar icke så långt i n. som
i Uleåborgstrakten; äppelträdet trifves icke väl ens
i sydligaste delen af landskapet. Däremot
förekomma ymnigt röda och svarta vinbär, t. o. m.
i vildt tillstånd, i nordligaste delen af landskapet
liksom nyponbuskar, hägg och rönn, al och sälg.
I södra delen af landskapet färgas ängarna gula
af ranunkeln, i nordligaste delen af trollius.
Smultronet förekommer ganska allmänt i södra delen
af landskapet, mindre däremot åkerbäret och
hjortronet, hvilka sistnämnda äro norra Ö:s
ymnigaste bärslag. Vid kusten finnas vidsträckta
ängsmarker (Limingoäng), likaså i många för
öfversvämning utsatta, nordliga floddalar. Äfven
finnas mångenstädes stora videsnår.
Kärlväxtarternas antal är vid kusten omkr. 530, bland dem 25
strandväxter, i Kuusamo 432 arter, bland dem
några fjällväxter. Skogarna äro i de inre delarna
af landskapet ännu stora; vid kusterna och närmast
vattendragen äro de däremot ödelagda, dels genom
afverkning för sågverkens behof eller i följd af
propsafverkning, dels till följd af tjärbränningen,
som mångenstädes i landskapets inre trakter ända
till senare tider utgjort befolkningens förnämsta
näringsfång. I norra delen af Ö. eger staten
vidsträckta skogsområden, i hvilka
skogsbestånden äro mycket goda. I de nordliga älfvarna,
från Kemi till Ule, fångas rikligt lax, sik och
harr; i hafvet utmed kusten strömming, gädda,
aborre, lax, mört, id, braxen och nors. I de
vidsträckta skogarna i östra och norra delen är jakten
ännu en indräktig sysselsättning. Det jagade
villebrådet utgöres af björn, varg, lo, räf, ekorre, hare,
skogsfågel och någon gång järf. I hafvet idkas
vårtiden af kust- och skärgårdsallmogen indräktigt
sälskytte. En svår plåga är myggen, i synnerhet
i de norra delarna. På de naturliga ängarna härjar
då och då ängsmasken. Jordbruket står i södra
delen tämligen högt. Särskildt framstående äro i
detta afseende Ilmola och Korsholms härad
(Vasatrakterna), omfattande bl. a. Stor- och Lillkyro,
Ylistaro, Nerpes, Lappfjärds, Vörå, Lappo och
Ilmola socknar, i hvilka sistnämnda trakter storartade
mossodlingar ha företagits. I dessa trakter
produceras bl. a. den som utsäde mycket eftersökta
Vasarågen. Numera odlas ock i dessa trakter för export
en myckenhet hafre. I nordliga delen är kornet
hufvudsädesslaget, emedan rågskörden till följd af den
korta sommaren lätt slår fel. Därjämte odlas äfven
något hafre. Under de hårda åren efter
Världskriget inträffade på flera trakter (i synnerhet
östligaste), att befolkningen fick äta sitt bröd med
tillblandning af nödbrödsämnen, såsom halm och
bark. Vanligen inköper folket i nordligaste delen
af Ö. den till brödföda erforderliga rågkvantiteten
från sydligare delar af landet, förr från Ryssland.
Däremot ger ladugården t. o. m. i dessa trakter
riklig afkastning. Mejerirörelsen har vunnit
storartad utbredning, och mejeriprodukter äro
landskapets viktigaste utförselvara jämte diverse
skogsprodukter. Detta är fallet äfven i södra delen af
Ö., där mejeriväsendet, trots konkurrensen med
jordbruket, vunnit mycken lyftning och särskildt
understödes af synnerligen rik och kraftig
gräsväxt på de till utmärkta åkrar och ängar
förvandlingsbara mossarna. Industrien har ännu
icke uppblomstrat så mycket som i södra
Finland, ehuru rikligt med vattenkraft står till buds.
Men flera af forsarna besväras af issörjebildning
under vintern, och under islossningarna, som i
synnerhet i de norra älfvarna kunna vara mycket
svåra, skadas vattenbyggnaderna lätt. Endast 15,5
proc. af landets industriella produktion komma på
Ö. Vid de större älfmynningarna finnas dock
storartade såganläggningar (särskildt i Kemi). Slöjd
och hemindustri stå däremot jämförelsevis högt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
